lördag 20 januari 2018

Dåtidens Wikileaks

Om man som jag går igenom SvD:s digitala arkiv för 100 år sedan ser man att det Wikileaks gör idag förbleknar mot vad bolsjevikregeringen gjorde efter oktoberrevolutionen.

Deras principiella linje var att de ville avskaffa all hemlig diplomati. Det ledde bland annat till att de publicerade all diplomatisk korrespondens som utbytts mellan Ryssland och deras tidigare allierade i ententen. Dag efter dag publicerade SvD nya avslöjanden om de ränker och intriger som förekommit på de allierades sida.

SvD verkade ganska nöjda över detta, eftersom tidningen ju var tyskvänlig.

Men bolsjevikerna var ju inte tyskvänliga. Så de underhandlingar som de förde med Tyskland och deras allierade i förhandlingarna i Brest-Litovsk gjordes hela tiden offentliga. Så pressen kunde hela tiden ta del av både de tyska och ryska delegaternas positioner i de fredsunderhandlingar som kontinuerligt pågick.

Det var något helt nytt. Tyvärr förvandlades ju Sovjets linje i denna principfråga 180 grader när stalinismen senare tog övr. Då ägnade man sig själv åt de mest skamliga hemliga intriger med andra stormakter,varav en del senare blivit offentliga genom memoarer, och andra dokument.

De som tror att stalinismen var en fortsättning av leninismen borde studera skillnaderna lite. Sovjet 1918 och Sovjet ex.vis 1938 var ju i det avseendet (liksom i så mycket annat) som natt och dag. Från att alla skulle få veta vad som avhandlades förvandlades politiken till att ingen skulle få veta vilka skändligheter som pågick i slutna rum.

fredag 19 januari 2018

Igår....

.... hände mig för en gångs skull något som var både glädjande ch hoppingivande...

torsdag 18 januari 2018

Al~Uzza, Allat och Manat

Den 14 februari 1989 utfärdade Ayatollah Khomeini  en så kallad fatwa som dömde författaren Salman Rusdie till döden.

Man kan inte direkt säga att Khomeini i denna fråga verkade ha Allah på sin sida. Själv dog han nämligen mindre än fyra månader senare; Salman Rushdie lever än idag.

Denna länk går till ett lite flummigt bildband, med text och musik, som  har gjorts av några som verkar hylla och dyrka Al~Uzza, Allat och Manat, de gudinnor som dispyten från början handlade om.

Gudinnor som dyrkades i Arabien före islam, och vars dyrkan förbjuds i Koranen. Nu finns det en gammal arabisk tradition om att en sura i Koranen en gång tillät dyrkan av dessa. Men att Muhammed senare kom fram till att den var inspirerad av Satan och tog bort den, och ersatte den med en ny, med en motsatt tendens. Salman Rushdie använde detta som tema i sin roman Satansverserna, som var orsaken till Khomeinis fatwa.

Ledande auktoriteter inom islam hävdar att traditionen är falsk, medan historiker i icke-muslimska länder inte verkar ha någon entydig åsikt om saken.

I ovanstående länk,  med dess som sagt lite flummiga, bildband, blandas historiskt riktiga påståenden med olika New Age-artade hugskott, och både yin och yang och (till och med) Lilith blandas in på det mest halsbrytande sätt.

Men grundsynen  är ju att de tre gudinnorna egentligen var en, att de står för vishet och kärlek, medan  - underförstått - den religion som nu finns i Arabien är en patriarkal förvrängning av sanningen.

Trots att mycket i bildbandets historieskrivning som sagt är aningen tveksam, kan den ändå ses som ett charmigt alternativ till den förvisso inte speciellt tillförlitliga historieskrivning som lärs ut i dessa länder idag...

Det finns förresten en  mycket vacker arabisk ruinstad som övergavs innan islam tog över. Den heter Petra , ligger i Jordanien, och där man kan se artefakter från den kultur som dyrkade dessa gudinnor.

Om man vore väldigt djärv kanske man skulle kunna våga  tacka Al~Uzza, Allat and Manat för att de kanske  bidrog till att sätta sätta stopp för "Islamiska Staten" innan den och dess sprängämnesexperter kom så långt som till Petra...  :-)

onsdag 17 januari 2018

Freud, Jung och drömanalys

/Fragmentarisk text, kommer att återkomma till ämnet./

Om det finns en psykolog som jag ganska så medvetet undvikit att läsa är det CG Jung. Det beror nog främst på att denne befann sig någonstans i gränslinjen mellan psykologi och mysticism. Och följaktligen kunde ses som oseriös, och inte riktigt kunde tas på allvar.

Men om man jämför Jung med hans "lärofader" Sigmund Freud (som han bröt med 1913) är det snarast Jung som var den mindre dogmatiska, den mer flexible.

Freud fastnade mycket snart i ett system som inte endast var dogmatiskt. Det var dessutom i så upprörande strid mot all common sense - bisarra positioner som försvarades med en fanatisk frenesi.

Det beror nog mest på hur de uppkom. Freud började sin teoribildning ganska modest. En del psykiska tillstånd (som då kallades "hysteri") ansåg han var resultat av sexuella trauman i barndomen, Andra tillstånd (som då gick under samlingsbegreppet "neurasteni") ansåg han istället vara resultatet av sexuell otillfredsställelse.

Båda dessa teorier byggde på ganska handfasta belägg. När han senare (huvudsakligen pga av ett starkt samhälleligt motstånd) övergav den första teorin (om sexuella övergrepp och "hysteri") inleddes en säregen utveckling.

Han behöll grundantagandet att "hysteri" hade med sexualitet att göra, men eftersom han inte längre såg sexuella övergrepp som speciellt traumatiska (och dessutom började avfärda många av berättelserna som fantasier) blev han tvungen att istället förklara sina observationer med att alla barn hade en mycket stark sexualitet, som inte stod de vuxnas efter, och därför spontant utvecklade intensiva sexuella fantasier. Och detta alldeles oavsett om några övergrepp hade skett eller inte.

Resultatet blev till sist en alltmer bisarr konstruktion, där i stort sett allt inordnats i ett sexuellt schema, (vilket Jung hårt kritiserade - se detta inlägg!). Oidipuskomplex, (positivt /heterosexuellt/ såväl som  negativt /homosexuellt/), kastrationsångest (hos pojkar och män), penisavund (hos flickor och kvinnor), narcissism (som idag brukar ses som självcentrering, men som för Freud från början betydde en sexuell dragning till den egna kroppen), "anala" och "orala" faser i sexualutvecklingen etc etc etc.

Det omedvetna var enligt Freud ett resultat av bortträngning - och anledningen till att vi inte minns större delen av vår barndom är att vi inte vill erkänna den enormt starka sexualitet som vi då alla dominerades av - fram till sjuårsåldern, då den så kallade "latensperioden" satte in.

Detta system försvarades, vidareutvecklades och stelnade alltmer, tills "psykoanalysen” förmodligen blev kanske den mest bisarra psykologiska teori som världshistorien skådat - till och med om man jämför med idiotiska hugskott som charlatanen L. Ron Hubbards Dianetik...

I jämförelse ter sig faktiskt Jung som både ödmjuk och flexibel.  Ja, han hade drag åt mysticism, men det dominerade inte hans teori.

Jag läser numera mycket långsamt (pga av multipla synproblem som jag förhoppningsvis snart kan göra något åt) men jag har börjat titta lite på litteratur om och av CG Jung. Det är lite en okänd kontinent för mig.

I Jungs så vitt jag känner till, sista verk (upptryckt i första kapitlet i "Människan och hennes symboler”,  bokförlaget Forum, 1995 års utgåva) har Jung skissat upp en skillnad mellan Freuds och hans egens teori om drömtolkning.

Jag ska här bara antyda en av skillnaderna, för att visa på hur olika dessa psykologer tänkte.

Jung berättar (på sidan 27) om en man han kände som hade rest i tåg i Ryssland. På tåget fanns anslag med kyrilliska bokstäver som mannen inte förstod ett skvatt av. Han kunde inte språket, och vad mer var, han förstod inte ens bokstäverna.

Han började spontant associera utifrån de underliga tecknen, och fick upp en rad tankar. Efter ett tag märkte han att han kom in på brännbara ämnen, och till och med minnen han hade trängt bort för att han inte stod ut med dem. En helt ny värld av ”komplex” öppnade sig.

För Jung öppnade det ett nytt synsätt på den betydelse fritt associerande kunde få i en drömtolkning. Freud ansåg ju också att fritt associerande kunde öppna dörren till dolda komplex, men ansåg att om man associerar till en viss dröm säger det alltid något väsentligt om inte endast ev. komplex utan om drömmen som sådan.

Men det här var ju ingen  dröm alls. För Jung blev det efter ett tag alltmer uppenbart att associerandet till en dröm kunde leda långt bort från vad drömmen i sig stod för. Andra komplexfyllda tankegångar kunde fungera som en magnet och dra bort tankarna från just drömmen, och leda vidare. Man behöver alltså inte triumferande utropa att man nu har "bevisat" att en viss dröm orsakades av de eller de komplexen.

När Jung sedan resonerar vidare visar han sig mer öppen för drömmens egenvärde än vad Freud var.

Jung menade att associationer som leder alltför långt bort från drömmens innehåll inte behöver säga så mycket om själva drömmen, även om de säger en del om mycket annat.

Och varje analys av en dröm måste utgå från dennas specifika drag. Han tar upp ett exempel. En man drömmer exempelvis om att han sticker en nyckel i ett nyckelhål, eller bänder upp en mur med en murbräcka, eller sticker sn stor käpp i marken. För Freud skulle skillnaderna vara nästan helt ointressanta. Alla tre kan ses som symboler för sexuella akter, men - frågar Jung - varför uttrycker de då detta på så olika sätt?

Frågan varför det i ett fall var en nyckel, i ett annat fall en käpp. säger minst lika mycket om  drömmens egenart som att man utifrån ett dogmatiskt schema KAN se det som närmast ekvivalenta sexualsymboler

Väl att märka, jag tar här ett exempel från något som nog ar en av Freuds starkaste sidor - drömteorin. Den har trots allt ett bestående värde, speciellt  om man jämför med rent nonsens som penisavund och ”anala faser”.

Men även här visar sig Freuds schematism, och hans oförmåga att på ett mer nyanserat sätt behandla det han stöter på.

När jag får bättre syn ska jag nog fördjupa mig i Jung lite mer.

Jag kände en gång en kvinna som höll på att studera Jung, och kanske hade som ambition att bli jungiansk analytiker (det sista vet jag inte, det är en gissning). Men dels förlorade jag kontakten med henne, och dels låmnade hon efter ett tag alla sådana intressen,  och blev isället antroposof. Det var lite tråkigt, tycker jag nu. Annars skulle jag nu kanske ha kunnat se fram mot  riktigt intressanta diskussioner med henne.

måndag 15 januari 2018

En fin dikt som torde reta somliga

Nu klagar ju alla hysteriska anti-feminister om hur förtalade män är. Varje sådant utbrott lockar fram min tja, vad ska man säga, min lust att reta vissa personer ännu mer...

Denna över hundra år gamla dikt av Edith Södergran är imponerande. Och om alla män vore som de trista manspersoner som numera gnäller över hur hemskt det är med MeToo, och hur hemska feminister är som "hetsar" mot män, skulle jag faktiskt hålla med om diktens allra mest provokativa rader till 110 procent.

Men nu är det ju inte riktigt så illa, så jag nöjer mig med att säga att Edith Södergran är en stor poet och att detta är en av hennes mest fascinerande dikter.

Och att hon i motsats till Alexander Bard har berikat vårt kulturliv.

Violetta skymningar

Violetta skymningar bär jag i mig ur min urtid,
nakna jungfrur lekande med galopperande centaurer...
Gula solskensdagar med granna blickar,
endast solstrålar hylla värdigt en ömsint kvinnokropp...
Mannen har icke kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli...
Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,
mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,
mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.

Sköna systrar, kommen högt upp på de starkaste klipporna,
vi äro alla krigarinnor, hjältinnor, ryttarinnor,
oskuldsögon, himmelspannor, rosenlarver,
tunga bränningar och förflugna fåglar,
vi äro de minst väntade och de djupast röda,
tigerfläckar, spända strängar, stjärnor utan svindel. 


Edith Södergran 1916

lördag 13 januari 2018

Vad skulle antifeministerna ha sagt idag?

Etta på Kvällstoppen den 13 januari 1970.  En man i byrån med Lill Lindfors,

Riktigt fascinerande  låt. Men jag vågar inte ens tänka på vad som skulle ha hänt om det då hade funnits lika rabiata antifeministiska twittrare och bloggare som det finns idag.

Det skulle nog ha blivit ett dj-a liv..För att nu uttrycka det lite försiktigt,

TILLÄGG
Och för den som till äventyrs tror att Lill Lindfors "En man i byrån" handlar om en massageapparat eller dildo. Det gör den inte alls, enligt en intervju hon gjorde när det begav sig. Den handlade enligt henne om en riktig man, som man vid behov kunde plocka fram och tillbaka ur en byrålåda.... ;-)

PS. Men för att nu inte ge fantasilösa Bard-typer vatten på sin kvarn. bör det naturligtvis tilläggas att det förstås var en fantasi. Det var naturligtvis inte avsett som ett konkret förslag på hur man skulle organisera förhållandet mellan könen. Onödigt att påpeka, kan man tycka, men eftersom världen idag vimlar av paranoida anti-feminister mäste man ju vara extra försiktig i dessa dagar....

Dear Eloise

Denna Hollieslåt gick till första plats på Tio i Topp idag för femtio år sedan (13 januari 1968).

Lägg märke till textens (låtsade?) ambivalens- å ena sidan är huvudpersonen ledsen för Eloises skull - å andra sidan gläds han verkligen för de möjligheter det öppnar...

Och ja, Hollies var en av mina favoritgrupper under tidig tonår.

fredag 12 januari 2018

Satanic Feminism nu utgiven på Oxford University Press

Jag har tidigare skrivit flera inlägg om Per Faxnelds avhandling Satanic Feminism.. Till en början mest som kritiska randanmärkningar om definitioner, men efterhand mer utförligt om innehållet.

Några av inläggen kan läsa här.

Det finns mycket att säga om hans avhandling, här vill jag bland annat påpeka att den faktiskt tillhör de böcker som på många sätt påverkat mig.

Jag har stora åsiktsskillnader med Faxneld om ämnet "satanism” i allmänhet. Den största är nog att jag i mycket högre grad än vad författaren uppenbarligen gör, anser att det förutom den "satanism" man kan upptäcka genom ex.vis litteraturstudier och intervjuer, det finns klara belägg för att det funnits/finns underjordiska, (ofta betydligt mer obehagliga) "satanister" som inte alls kan kartläggas med den typen av metoder....

Det innebär att det finns några få avsnitt i avhandlingen, där jag kan vara kritisk mot vissa formuleringar i anknytning till denna diskussion.

Men det är i detta sammanhang underordnat. Jag finner avhandlingen mycket värdefull, och inspirerande. Den ger en närmast encyklopedisk redogörelse av hur begrepp som"Satan" och "satanism" har använts, framförallt på 1800-talet, i en diskurs om kvinnans frigörelse. Och hur de har använts av pro- och protofeminister för att försvara feministiska ståndpunkter och av motståndare för att demonisera dem...

Hittills har Satanic Feminism endast funnits i en begränsad upplaga i 333 (!) exemplar, till en kostnad av 666 (!) kronor.* (Själv hade jag förmånen att få ett ex gratis, eftersom jag ganska så flitigt hade deltagit på de seminarier där avhandlingen stöttes och blöttes under åratal innan publiceringen...)

Nu har den getts ut av Oxford University Press, och kan bland annat beställas här. Det bör kanske påpekas att den nu kostar mycket mindre, än vad den ursprungliga originalutgåvan gjorde....

Så vitt jag fattar är den i det mesta  identisk med originalet. Med ett bifogat personregister. Den innehåller färre sidor (576), men det beror nästan enbart på typografiska förändringar. (Några av bilderna har dessutom tagits bort,  men det torde inte i någon högre grad påverkat sidantalet).

Avslutningsvis. Det mesta som på ett eller annat sätt idag brukar definieras som "satanism" finner jag vara olustigt, och i vissa fall mycket olustigt (försiktigt uttryckt).

Vad boken visar är att så inte alltid har behövt vara fallet, och därmed idag inte heller nödvändigtvis måste vara fallet...

På så sätt är det en mycket intressant och läsvärd bok. .

PS. Jag har alltså inte ännu läst den nya utgåvan. vilket förklarar en del oklara formuleringar.
-------------------------------------------------------------
*Det kan verka mycket, men den innehöll då över 700 sidor!

onsdag 10 januari 2018

När Kambodja befriades från Pol Pot

I dagarna är det 39 år sedan Kambodja befriades från Pol Pot-regimen Jag minns mycket väl de dagarna, och den glädje jag då kände.

Att använda ordet "befrielse" är i högsta grad adekvat. Den gerilla som leddes av Pol Pot och de så kallade röda khmererna hade visserligen fört en hård kamp mot USA och dess marionett, en militärdiktatur ledd av en viss Lon Nol, under flera år. De segrade och gick in i Phnom Penh den 17 april 1975.

Men det innebar ingen befrielse, inte ens i ordets mest bleka mening. Ledarskapet för de röda khmererna beslöt omedelbart efter segern att alla städer skulle utrymmas. Vad som sedan följde var var i princip fyra års de facto slavarbete på landsbyggden. Arbetet övervakades av militära styrkor, och var baserat på tvång och hot.

Och avrättningar. Hur många som dödades tvista de lärde om än idag, men det måste varit minst hundratusentals. troligen klart över en miljon. Och det i ett land med en mycket liten befolkning.

Det stöd som hade funnits under kampen mot USA smälte ned mycket snart.

Om någon betvivlar detta bör hen tänka på följande. Den armé som framgångsrikt hade bekämpat världens största militärmakt under fem år kollapsade efter kanske en vecka när Vietnam - med stöd av rebelliska kambodjanska styrkor - gick in i slutet av 1978

Den 7 januari 1979 befriades så Phnom Penh. Den nya regeringens första åtgärd var att tillåta befolkningen att återvända till städerna, och upphäva de tvångsäktenskap som Pol Pot-regimen infört...

Sedan skulle det kunnat bli en ganska så harmonisk fred, om det inte vore för en sak.

Det USA som hade använt Pol Pot-regimens illdåd för antikommunistisk propaganda började genast att under bordet ge ekonomiskt stöd till rester av den besegrade Pol Pot-regimen, som på så sätt under åratal kunde behålla terroristband på gränsen mellan Thailand och Kambodja. Dessa kunde när som helst fly till baser i Thailand, för att sedan på nytt göra räder in i Kambodja.

Ändå var det relativt lugnt och stabilt i Kambodja ända tills Sovjet föll samman, och Vietnam tvingades dra tillbaks sina styrkor från Kambodja. Resultatet blev en instabil och korrupt regim och ett Kambodja som under många år förföll – och till och med under en period blev ett av världens främsta centrum för barnsexhandel.

De antikommunister som under flera år hade använt Pol Pot-regimen som det kanske främsta exemplet på kommunismens illdåd stod nu inför situationen att detta skräckexempel kunde fortsätta föra en (låt vara tynande) tillvaro endast med hjälp av USA, högerdiktaturen i Thailand - och Kina! En ohelig allians, om något.

Nu var Kambodja under Pol Pot inget exempel på "kommunism" i någon vanlig mening av ordet. Inte ens i dess mest stalinistiska variant. För hur vidriga stalinistregimer än kunde vara byggde de i alla fall på en struktur där någon form av industri, med en välorganiserad, om än politiskt förtryckt, arbetarklass, utgjorde basen för samhället.

Kambodja avskaffade lönearbetet - inte för att införa en mer avancerad kommunism som en del naiva maoister tycktes tro - utan för att ersätta det med slavarbete.

Pol Pot-regimen var en anomali, som inte hörde hemma i något av de två ekonomiska system som under kalla kriget hade delat upp världen mellan sig. En ekonomi byggd  på agrart statsslaveri var under 1900-talet som sagt en anomali- ett instabilt system som endast kunde upprätthållas med en gradvis upptrappad terror. Den skulle ändå fallit samman förr eller senare - och den vietnamesiska invasionen räddade förmodligen livet på kanske en miljon människor.

Så den 7 januari 1979 vart en glädjedag. En av de få dagarna under 1900-talet som kan ses som ett entydigt och närmast underbart framsteg. Det kan möjligen jämföras med den 7 maj 1945 - då Nazi-Tyskland kapitulerade - eller den 30 april 1975 - då FNL befriade Saigon.

söndag 7 januari 2018

Borgerligt själsliv

Noterar med ett visst intresse att SvD:s ledare idag för 100 år sedan för första gången verkar uttrycka ren bolsjevikskräck.

Tidigare har man nästan verkat se oktoberrevolutionen som något positivt då den ökade Tysklands chans att vinna världskriget, men nu har man nästan gripits av panik.

Dels kan det kanske bero på att ryssarnas hållning mot tyskarna i fredsförhandlingarna i Brest Litovsk har hårdnat - men framförallt beror det på att bolsjevikregeringen har deklarerat att de ska avsätta stora ekonomiska anslag avsedda för spridning av revolutionen till resten av världen.

Det skapar som sagt en sorts panik på ledarredaktionen, och man citerar med gillande Hjalmar Brantings tidning Social-Demokraten (som man annars inte har mycket till övers för) eftersom den tycks dela SvD:s oro i frågan.

Man går så långt att man säger att en spridning av bolsjevismen är något mycket värre än ett världskrig.

Om man istället går till SvD:s ledare för femtio år sedan (1967) är man vid den här tiden mest upprörd över att att det för några dagar sedan kastades ägg på USA:s ambassadör i Sverige. Det är oerhört upprörande, tycker man, och klandrar den socialdemokratiska regeringen för att den inte har reagerat tillräckligt hårt.

Att USA under åratal terroriserat befolkningen i Vietnam har man aldrig tyckt vara speciellt upprörande, men att kasta ägg på en ambassadör är något som verkligen får det att sjuda av ilska på denna ledarsida.

lördag 6 januari 2018

Dolores

Vad ska man tro om denna dikt?

Jag stötte på delar av den redan fredagen den 17 januari 1969, då jag nyss fyllt 14. (Jag förde dagbok då, så jag är ovanligt säker på datumet). Den presenterades i en bok om "sexuella avvikelser" som en dikt om manlig masochism, men det var endast kanske fem strofer som var upptryckta i den.

1976 såg jag ytterligas några strofer från den i en annan bok, men där presenterds den snarare som visserligen ambivalent, men ändå som i grunden någon form av uttryck för kvinnoskräck.

När jag såg den först 1 fjortonårsåldern gick den in i mig på ett närmast hypnotiskt sätt, och jag såg den inte alls som ett uttryck för kvinnoskräck (eller än mindre kvinnohat!). Vad den verkligen VAR ett uttryck för var jag dock inte helt klar over....

1989 kunde jag för första gången läsa hela, i en Swinburne-antologi som jag lånade på Stockholms Universitetsbibliotek.

Alla tre gångerna gjorde den ett närmast hypnotiskt (och gåtfullt) intryck på mig.

En tredje tolkning finns förresten i Per Faxnelds avhandling "Satanic Feminism", där han åtminstone delvis ser den som en medvetet "sataniskt" blasfemisk dikt, med udden riktad mot Mariakulten.

Den heter alltså Dolores men underrubriken översatt till engelska blir "Our Lady of Pain".  Eftersom Maria brukade kallas "Our Lady of Mercy" är idén om blasfemi nog inte helt ogrundad.

Den skrevs av Algernon Charles Swinburne och ingick i en diktsamling han gav ut 1866.

Det finns en mer personlig teori om dess tillkomst. Swinburne ska ha varit förälskad i en välbärgad kvinna, och till sist vågade han fria till henne. Hon tänkte sig att gifta sig med en mer väletablerad och rik man, och bara tanken på att hon skulle slå sina påsar ihop med en relativt fattig, strulig och aningen neurotisk poet föreföll henne så absurd att hon besvarade frieriet med ett gapskratt.

Sedan skulle han ha svarat med satt skriva  denna märkligt genomarbetade dikt...

Suggestiv tycker jag nog den är. Rytmisk, gåtfull, och på något sätt "hednisk".

Om Swinburne nu verkligen var masochist, personligt besviken, bitter på kvinnor, eller rentav ville återupprätta hedendomen - eller kanske en kombination av dessa saker, lär man nog aldrig få veta.

Men som jag redan sagt, fascinerar mig gör den.

test
Algernon Charles Swinburne

torsdag 4 januari 2018

En glad nyhet

Nyhetsverket ser äntligen ut att ha lagts ned. De närmast sörjande torde vara ganska så få. 

Jag tillhör i alla fall inte dessa....

fredag 29 december 2017

Summer of Love

Om någon säger  ”1917” tänker jag med all säkerhet på ryska revolutionen. Om någon säger ”1967” tänker jag i alla fall med stor sannolikhet på hippies, flower power och "Summer of Love.”

Sommaren för femtio år sedan, alltså. Händelser som jag inte ens var i närheten av i praktiken, men som jag en dag  blev medveten om i början av augusti detta år. Och som sedan förblev en inre verklighet för mig under en lång tid.

Det första som jag fick höra om hippies var att de sades vara för LSD och marijuana. Men ganska snart framkom det att det också handlade om mycket annat.

Lika mycket som LSD förskräckte mig, lika mycket tilltalade detta "andra" mig...

I vanlig popmusik sjöngs om kärlek. Men det var nästan alltid kärlek mellan par, romantisk- sexuell egoistisk tvåsamhet.  Som var målet för sångens trånad...

Den kärlek som talades om i flower power överskred vida detta tema. Det innebar inte alls att de var puritaner, ”platoniker”  eller antisexuella. Det var de absolut inte. Men de använde ordet "love" på ett mer utvidgat sätt än i sånger som ”She loves you” eller ”PS. I Love you”. . "Love" var för hippies liktydigt också med ickesexuella  kramar. Eller med att ge okända människor blommor. ”Love” var inte endast något för den "tillkommande", utan något universellt. . Något djupt, mycket djupt i mig -  reagerade på detta.

Hippies hade långt hår, både kvinnor och män. Det var ju inte så unikt på sextiotalet, men vad som var var unikt var att kläderna efter ett tag oftast blev väldigt lika hos både män och kvinnor, Färgglatt, fantasifullt, ofta psykedeliskt.

Jag blev både mer och mer fascinerad, och mer och mer förtjust.

"The Summer of Love" skapade musik, av olika typ. Rena frälsningssånger som "San Francisco" och "All You Need is Love". Men också  rent ”psykedelisk” sådan med syftet att sätta människor i en upplevelse som påminde om (åtminstone de mer positiva) aspekterna av en viss typ av drogupplevelse.

Ett tidigt  exempel på en flower-power-sånggrupp var Jefferson Airplane, med sin karismatiska sångare -  Grace Slick. Deras kanske  största hit blev nog ”Somebody to Love”. Syftade ordet "love" i denna sång  endast på den vanliga par-inriktade kärleken - var det helt enkelt en uppmaning till någon att hen borde skaffa en flick-eller pojkvän? Delvis,  kanske,  men på något sätt ger ordet "love"  i denna sång nog också  associationer till en annan  dimension, som går utöver den vanliga popretoriken om parkärlek.

Men en annan av deras hits. White Rabbit, har ju en betydelse som knappast kan missförstås...  Både den och Somebody to Love kan höras här.

"Kärlek", självinsikt (rentav "gnosis”!) och droger fusionerades i en kultur som attraherade och skrämde på en och samma gång.

Det gällde i alla fall mig, Jag fann mig själv inne i en djup önskan att vilja rymma till San Francisco. Innerst inne insåg jag väl att även om det hade varit tekniskt möjligt skulle det knappast slutat så väldigt bra...

Men det var en mycket vacker dröm. Det var en dröm om både kärlek och närhet bortom det traditionellt manliga och kvinnliga. Som pekade mot något annat, nästan kosmiskt. Eller så tyckte jag...

I praktiken föll idyllen i San Franciscos hippiekommuner i mångt och mycket samman redan efter mycket mindre än ett år. Jag läste artiklar i svensk press om hur langare blandande heroin i marijuanan för att få mer fasta klienter. Och annat liknande. Det var sorgligt.

Men någonstans i mig finns den dröm kvar som väcktes sommaren 1967. Någonstans lever ett evigt San Francisco i mig. Inte något som finns där idag, och knappast något som någonsin funnits.

Men kanske något någonstans i en annan dimension.

torsdag 28 december 2017

Mycket kortfattat om min syn på psykedelisk musik

Med anledning av min förra post.

På sätt och vis sitter jag i en konstig sits. Jag tycker mycket om psykedelisk musik, men ogillar bestämt det sätt den uppkom på...

Den psykedeliska musikvågen omkring 1967 var på många sätt en biprodukt av den explosiva ökningen av antalet människor som använde olika typer av hallucinogena droger (och då framförallt LSD).

Det är inget som jag tycker på något sätt var bra. Men jag gillar i hög grad det musikaliska resultatet....

En paradox? Det kan man ju säga.

Men även om det var så att det i ett konkret historiskt läge skapades en musikstil som någon sorts biprodukt av droganvändning är det ju inget som säger att det inte GÅR att göra sådan musik utan dessa erfarenheter..

Musiken finns där redan, som en mall. Den går med all säkerhet att  utveckla på olika sätt - utan hallucinogena droger. Och det finns ju desstom andra mer ofarliga sätt än dessa, för att utveckla alternativa medvetandetillstånd...

onsdag 27 december 2017

John Lennon, förnekande - och en barnteckning

Med anledning att det det idag den 27 december är precis femtio år sedan jag först hörde Beatleslåten "Lucy in the Sky with Diamonds" vill jag koma med lite reflektioner om förnekande. Eftersom debatten om just den låten i så hög glad präglades av just detta.

Förnekande är ju en försvarsmekanism. Lärda teorier om denna, utvecklades ju en gång av Sigmund och Anna Freud. Men existensen av just denna mekanism torde ju ha varit känd långt tidigare.

"Lucy in the Sky with Diamonds" är tredje låten på LP:n "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band". Ganska  snart efter att skivan släpptes den 1 juni 1967 uppkom teorier om att den handlade om den psykedeliska drogen LSD. (Lysergsyredietylamid).

Dessa teorier byggde ju inte endast på att om man tar de första bokstäverna i titelns substantiv får man förkortningen LSD. Det skulle ju vara föga övertygande om det endast handlade om detta. Men det var ju så mycket mer.

Hela låtens text är på ett anmärkningsvärt sett hallucinatorisk. Det var inte alls lika vanligt då som nu, och speciellt inte i europeisk pop. Här var detta nästan helt  nytt.

Texten i "Lucy" handlade om  gula och gröna "celofanblommor" som tronar över ens huvud, om blommor som växte otroligt högst, om människor som hade huvuden i molnen, det var taxibilar gjorde av tidningspapper ("Waiting to take you away"!), det var slipsar gjorda av spegelglas.  Osv.

Men framförallt var det denna Lucy som dyker upp med sina "kalejdoskopiska ögon",  som sedan hela tiden dyker upp och försvinner. Texten ter sig som sagt nog mindre extrem idag, vana som vi blivit av psykedeliska texter. Och om den hade getts ut just i juni 1967, men i Kalifornien, hade den inte heller kanske tett sig så udda. Men definitivt när den gjordes av världens mest kända popgrupp, med säte i Storbritannien

För det andra musiken.  Den är drömlik, och pendlar mellan det oh så vackra,  och det spöklika. Undertoner, biljud, spöklikt dova toner, egenartade dissonanser, längtansfulla änglakörer – allt samverkar till en samverkande helhet. .

För det tredje resten av skivan. Hela Sgt.Pepper är fylld av hallucinatoriska texter, men också av direkta anspelningar på droger. I sången som kom omedelbart före "Lucy.." finner vi den upprepade raden "I get high with a little help from my friends”. Och LP;ns sista låt avslutas ju med meningen "I´d love to turn you on". För att bara ta två exempel från texten. Psykedeliskt klingande musik finns ju också i många av sångerna. .

"Lucy" är dessutom den första klart psykedeliska låten på hela skivan.

För det fjärde kända fakta om Beatles. Ungefär samtidigt som Sgt. Pepper kom hade Paul McCartney sagt att gruppen HADE tagit LSD, och såg det som något väldigt positivt. Om statsmännen i världen tog LSD skulle världen bli bättre, menade McCartney...

För det femte flower power-rörelsen. I Kalifornien fanna ju denna rörelse, just vid denna tid, som hävdade att en ny världsbild ska uppstå genom att LSD (och i viss mån andra droger) skulle leda till en ny medvetenhet, som skulle leda till både kärlek och självinsikt.

Och båda dessa teman - kärlek och självinsikt - präglade en hel del av Beatles produktion just vid denna tidpunkt (jfr den singel som kom strax efter Sgt. Pepper, ”All You Need Is Love/Baby, You´re a Rich Man”).

Argumenten för att det handlade om LSD såg ju starka ut. Men när John Lennon gav en en intervju blev förnekandet nästan helt dominerande överallt. Vad sa han då?

Jo, att låtens titel var en ren tillfällighet. Det råkade vara så att Johns son Julian hade gjort en barnteckning med just namnet "Lucy in the Sky with Diamonds" - Det var hela förklaringen. Alla  likheter med LSD -upplevelser var en ren tillfällighet,

Detta tog många med storm.... Den ena efter den andre föll i farstun. I de mest seriösa böcker om Beatles och popmusikens historia kunde man stöta på detta som den slutliga förklaringen. Visserligen medgav man att andra  Beatleslåtar kunde ha handlat om droger, men absolut inte ”Lucy". För där hade ju Lennon så tydligt förklarat etc.

Men konstigt nog ställdes inga mer kritiska frågor. Hur många barnteckningar hade Julian gjort? John Lennon var både förmögen och kulturintresserad,  och mån om sin sons kulturella utveckling. Julian måste ha haft obegränsat med papper, kritor och vattenfärger. Julian måste också ha gjort hundratals, kanske tusentals teckningar och målningar.

Var det verkligen en tillfällighet att av just alla dessa teckningarna/målningrna - just den som hade initialerna LSD, fick ligga til grund till en helt central låt i Beatles första (och egentligen deras enda) helt genomarbetade psykedeliska LP? Som just kom ut i den period då illusionerna om LSD stod som högst, och delades av Beatles själva.

Sedan dess har Paul McCartney ganska tydligt uttalat sig och medgivit att "Lucy" verkligen handlade om LSD. Men det verkar många som skriver om saken ändå helt ha ignorerat.

En sak till.

LSD ledde sannerligen inte till någon frälsning. Det var en återvändsgränd, och fick för många dessutom rent mardrömslika effekter (och i ett mindre antal fall också dito konsekvenser) . Det insåg efter ett tag även Beatles

Hippie-kommuner som Haight Ashbury föll sönder, heroin gjorde intåg tillsammans med hallucinogena droger, och de som ville bibehålla det väsentliga i de drömmar som en gång lett dem till droger som LSD, övergick ( i bästa fall) till betydligt mer ofarliga (och konstruktiva) metoder och visioner, som delvis kom att bli en del av vad som nu kallas New Age.

Man kan ju därför lätt förstå att många som skrev om just den låten inte ville erkänna det uppenbara. Det är därför också klart möjligt att Lennon hade de bästa avsikter med sitt förnekande. Att inte några så att säga retroaktivt skulle lockas att ta LSD efter att ha hört "Lucy in the Sky with Diamonds.

Men det var nog ganska poängslöst. De som verkligen gick på förnekarmyten var knappast de som var lockade av LSD. Och Beatles produktion innehöll ändå så mänga andra referenser till droger att ett borttagande av just låten om Lucy knappast gjorde vare sig till eller från

Men som skolexempel på förnekande är det fortfarande intressant.
_________________________________________
PS. Men nu har vi bara diskuterat ytan, det medvetna syftet. Om man går under denna yta kan man kanske lätt föreställa sig arketypiska bilder av Den Stora Gudinnan.... Men då hamnar vi på ett annat plan, och går från "freudianskt" förnekande till "jungianska" arketyper...

TILLÄGG
Min allmänna syn på Sgt. Pepper är ju annars att det är en fantastisk skiva. Se exempelvis vad jag skrivit här.