fredag 24 november 2017

Roma som gudinna och politiskt projekt

Har någon hört talas om gudinnan Roma? Förmodligen inte speciellt många. Under det "hedniska" romarrikets absoluta slutfas sörjdes hon av åtminstone en romersk senator,   som såg henne  som en symbol för den gamla traditionella tron,  som hotades av den segrande totalitära kristna kyrkan. Mer om det senare.

Men från början var det inta alls så. När kulten av Roma uppstod på 100-talet f.kr. var det inte i Rom. Den fanns överhuvudtaget inte i Rom före kejsar Hadrianus. Inga romare trodde på henne. De som trodde på henne sågs troligen närmast med förakt i Rom. Hur kunde det komma sig?

Kulten av Roma uppstod bland greker, i grekiskdominerade orter som var beroende av romarna. Det var åtminstone från början huvudsakligen ett politiskt projekt. Det var ett sätt för grekiska städer att hålla sig väl med de framgångsrika romarna.

Roma var inte Roms skyddsgudinna, som någon skulle kunna tro. Hon representerade inte staden Rom, utan romarriket. Hon var en kvinnlig personifikation av den romerska  makten.

Det var möjligt i den grekiska kulten,  där gränsen mellan gudomligt och mänskligt var flytande. Framstående människor kunde ses som mer eller mindre gudomliga. Ett rike grundat av människor kunde på samma sätt ses som något av en gudomlig kraft.

Och  kunde möjligen till en början konstrueras -  av rent politiska skäl? Ingen kan veta vad de greker som började utveckla kulten av Roma egentligen tänkte. Men inställsamhet mot romarna var förvisso en del av detta tänkande.

Men Roma fick tempel, präster och djuroffer. I exempelvis Smyrna, Aten och Rhodos. Hon dyrkades regelbundet i grekiska kolonier underställda Rom. Romarna drog förvisso nytta av detta, men det dröjde som sagt mycket länge innan de accepterade henne som gudinna.

Troligen såg de alltså länge ner på kulten av Roma. Före kejsartiden hade romarna ingen motsvarighet, till den mer flytande synen på gudomligt och mänskligt som fanns hos greker. I Rom skilde man klart mellan att ära och att dyrka. Till en början...

Omsvängningen kom i och med kejsarkulten.  Den möjliggjorde att se det romerska riket och dess ledare i sig som gudomliga. Och från och med kejsar Hadrianus infördes kulten av Roma även i det egentliga romarriket.

Man kan fråga sig varför ett så patriarkalt imperium som det romerska skulle representeras av en gudinna och inte av en manlig gud. Det finns väl inga klara svar på- Men i den senare romerska kulten kopplas ibland Roma till en manlig gemål.  I de grekiska stod hon nästan alltid ensam.

Man kan också fråga sig hur de som dyrkade Roma egentligen uppfattade henne, rent subjektivt?  Såg de henne som endast en symbol för romarriket. och sin "dyrkan" som en ren inställsamhet? Troligen inte enbart.

Det finns väl ingen anledning att offra djur till en symbol? Att tillsätta präster som skulle betjäna denna symbol i tempel? Det troliga är väl att flera saker smälte samman och att åtminstone efter ett tag Roma verkligen sågs som en entitet, en gudinna, som en sorts övernaturlig kraft kopplad till romarriket

Men hur var det när romarna tog efter? Det var ju kopplat till kejsarkulten, och denna hade förvisso politiska motiv. Vilket förstås inte hindrar att många  som deltog i den verkligen trodde att kejsaren var gudomlig...

Att en del i slutfasen av den romerska "hedniska" religionen tog Roma på största allvar visas av en serie uttalanden från Symmachus, en "hednisk" senator som förgäves kämpade mot den segrande kristna kyrkans totalitära anspråk. I en serie känslomässiga uttalanden vädjade han om att de gamla traditionerna och den gamla tron skulle tolereras. Flera gånger hänvisar han just till gudinnan Roma. Och år 384 beskriver han på ett nämrast rörande personligt sätt hur tron på Roma en gång gjorde det möjligt för romarriket att besegra Karthago och erövra världen.

Det var - hur man nu än ser på romerska gudar i allmänhet och Roma i synnerhet - förstås inte sant. Vid tiden för kriget mot Karthago trodde inte en enda romare på Roma. Däremot införskaffades på inrådan av oraklet i Delfi en staty av den anatoliska gudinnan Kybele, från nuvarande Turkiet, för att säkerställa segern öve Hannibal. De som dyrkade Kybele skulle kanske kunna ta åt sig en del av äran för den stridsmoral som bidrog till segern över Karthago. Men alltså inte den då icke-existerande kulten av Roma.

Men trots att Symmachus hade fel om Romas roll i kriget mot Karthago är det svårt att inte få sympatier för hans vädjan till de kristna att lämna de gamla gudarna i fred.

När de kristna var i opposition var de för religionsfrihet. När de fick makten införde de en i stort sett helt totalitär religiös diktatur som kom att behärska Europa i över tusen år. Symmachus vädjan var ett av de sista desperata försöken att stoppa denna utveckling.

tisdag 21 november 2017

John Lennon, Tom Jones - och våld mot kvinnor

När jag var tonåring gillade  jag ju förstås the Beatles. Det innebar också att jag hade en tendens till att idealisera dem.

Ett av de tydligaste exemplen var hur jag reagerade på "Run for your life" från LP:n Rubber Soul.

Om man lyssnar på texten rakt upp och ned är den ju förfärlig. John Lennon sjunger, och sången innehåller en rad hotelser mot en kvinna. "Well I'd rather see you dead, little girl than to be with another man", "You better run for your life if you can, little girl, hide your head in the sand little girl, catch you with another man, that's the end ah little girl".

För att göra det hela än mer tydligt beskriver han sig själv som "a wicked guy", "born with a jealous mind".

Hur reagerade jag? Jag antog att det var en sång som var ett angrepp på en våldsam och svartsjuk man. Att den ville visa hur sjukt det var med våldsam manlig svartsjuka. Att den istället skulle uttrycka just en sådan kunde jag inte tänka mig. Beatles var ju åndå Beatles...

Numera vet man att det var blodigt allvar. John Lennon beskrev senare sin våldsamma praktik. Den var inte så mycket ett angrepp som en beskrivning.

Tom Jones hade en minst lika otäck sång. Den hette "Delilah".  Den beskrev ett kvinnomord utifrån mördarens perspektiv "She stood there  laughing - i felt the knife in my hand and she laughed no more"- "So before they come to break down the door - forgive me Delilah I just coudn´t take anymore"-.

Nu var saken den att jag inte alls gillade Tom Jones. Jag tyckte han var en sliskig he-man, en machotyp som jag lite äcklades av. Så där hade jag inga välvilliga tolkningar alls. Där ser man vilken slusk Tom Jones är, tänkte jag. Här står han och identifierar sig med en vidrig svartsjuk kvinnomördare....

Jag kommer och tänka på det när man ser på hur olika reaktioner man kunde stöta på i USA - i alla fall före MeToo-kampanjen! -  när det gäller ledande republikanska respektive demokratiska politikers sexövergepp. Reaktionerna hos både demokrater och republikaner har ofta varit helt förutsägbara. Men tror nästan automatiskt på  anklagelser mot politiker i det andra partiet, och förnekar ofta lika automatiskt anklagelser mot politiker i det egna.. Fram till helt nyligen...

Nu såg jag för några dagar sedan en intervju med en demokrat som tidigare benhårt försvarat Bill Clinton mot alla sådana anklagelser. Nu ångrade han sig. Om man ska kritisera Trumps kvinnosyn bör man inte vara tyst om Clintons, menade han nu. Det var ju sympatiskt .

Om man tror att de som man själv finner sympatiska aldrig kan begå övergrepp har man ju  fel. Det verkar som om fler inser det nu.

lördag 18 november 2017

SvD, oktoberrevolutionen och första världskriget

Jag har ju som prenumerant tillgång till Svenska Dagbladets digitala arkiv. Har under det senaste halvåret följt vad de skrev under 1917. Jag gör det mycket pedantiskt, läser dag för dag, vad de skrev för exakt hundra är sedan. Går i stort sett aldrig i förtid. Det skapar en egendomlig känsla av tidsresa.

Har alltså nu kommit till den 18 november. Under de tio senaste dagarna har det ju mycket handlat om oktoberrevolutionen, som ju i dagens tideräkning inleddes den 7 november.

Det verkar som om SvD ännu inte tar den riktigt på allvar. Man ogillar bolsjevikernas ekonomiska program, och avfärdar det med den traditionella borgerliga invändningen att det inte hjälper de fattiga att expropriera de rika, eftersom dessa är så få. Det som hjälper är en produktivitetshöjning, och i SvD:s världsbild är en sådan oförenlig med jämlikhet.

Men man oroar sig inte så mycket. Man utgår från att bolsjevikerna är en parentes, liksom Kerenskij.  Man verkar inte tro den nya regeringen om något längre liv. Man tror att den ganska så snart kommer att störtas, den också.

Men man verkar mer fokuserad på att den i praktiken gynnar Tyskland och Österrike-Ungern mot ententen, den antityska alliansen. Och det verkar man vara ganska nöjda med. För SvD är definitivt tyskvänlig.

Man har förlorat hoppet om en tysk seger, men hoppas att krigströttheten ska tvinga ententen till en fredsuppgörelse.  Genom tumultet i Ryssland har ententen försvagats, och bolsjevikerna har ju deklarerat att de vill ha slut på kriget. Det hoppet verkar ännu  dominera SvD:s kommentarer mycket mer än hotet från bolsjevismen.

Varför denna tyskvänlighet?  SvD är inte nyliberal 1917. Tvärtom föredrar de ett styre där en stark stat kan hålla ordning och reda. Demokrati är bra, men endast i små proportioner. Tyskland verkar ses som ett sympatiskt mellanting, där parlamentets makt vägs upp av en stark monarki. I England och USA har demokratin gått till överdrift. Det leder i slutändan bara till kaos, se bara vad som hände i Ryssland, efter att tsaren störtades...

Det innebär inte att de har några sympatier för tsaren. Han sågs som ett otäckt tyranniskt hot från öster,  och därför är de riktigt glada över att han har störtats. Men det som kom efter var ett kaos utan slut. Nej, fram för en balanserad ordning - som den i Tyskland...

Oktoberrevolutionen var det, ja. Även om jag följer just 1917 dag för dag, har jag kollat lite här och var från 20- och 30-talet. Och där ser man att SvD länge envisas med att kalla det som idag nästan alla kallar för oktoberrevolutionen för novemberrevolutionen.  Vilket på sätt och vis är ganska logiskt.

onsdag 15 november 2017

Nu närmar vi oss pudelns kärna

MeToo-kampanjen har nu nått rättsväsendet.  Nära 6000 kvinnor har skrivit på ett upprop om övergrepp och förövarförsvar inom rättsväsendet. Det har publicerats i Svrnska Dagbladet.

Något att fundera över. Många gånger när man läser om en underlig friande dom i ett sexualbrottsmål  kanske man kan tänka tanken att det skulle kunna finnas ett samband mellan den förövarattityd som beskrivs här och den friande domen...

För många av oss är ju detta inget nytt. Om sådana attityder skrev jag bland annat på denna blogg i oktober 2007.

Men nu har det alltså nått ut till mycket större grupper. Det är riktigt lovande.

måndag 13 november 2017

Sång om Kina

Lyssnade på P2 i morse och hörde då en melodslinga som lät välbekant. Det var samma melodi som i denna tidstypiska KFML(r)-sång från 1971.

Vad kan man säga om den? Naiv var den förstås. Kina 1971 var ju inte riktigt som maoisterna (till vilka KFML(r) fortfarande då tillhörde) föreställde sig det. Vilket vi som då var trotskister ofta elakt påpekade.

Men samtidigt var vi medvetna om att det också fanna positiva drag i Kina. Det finns det också idag.  I många centrala avseenden. ...

fredag 10 november 2017

Hundratals kvinnor i SvD: "Blev våldtagen av kollegan"

Igår såg jag en kommentar nånstans där det såg ut som att denna debattartikel redan hade publicerats - i söndags. Jag trodde jag verkligen hade blivit senil, som kunde missat den. men så var inte fallet. Jag måste ha sett fel, eller också stod det fel.

Den skulle alltså komma i DAGENS Svenska Dagbladet... och det har den gjort. Läs den gärna genom länken ovan - om ni inte redan sett den. Det är en kombinerad debattartikel och ett upprop - undertecknat av hundratals kvinnor inom film- och teaterbranchen.

#metoo är en imponerande och bred rörelse, som på kort tid har rört om oerhört mycket...

När en sten sätts i rullning kan det ofta gå mycket snabbt.

onsdag 8 november 2017

Var oktoberrevolutionen en "kupp"?

En vanlig föreställning som i synnerhet efter kalla krigets slut blivit helt dominerande är att se oktoberrevolutionen (som ju enligt dagens kalender skedde den 7 november) som en "kupp". Det är ett slarvigt, ideologiskt betingat ordval som mystifierar det verkliga skeendet-

En "kupp" brukar vanligtvis innebära att en del av den härskande eliten genomför en okonstitutionell regimförändring - antingen för att ta makten från en folkmajoritet eller från en annan del av den härskande eliten. En sådan kupp kan endast genomföras genom att en stor del av den härskande klassen aktivt stöder denna

En kupp brukar ha stöd från ekonomiskt mäktiga grupper, delar av militärapparaten, polisen, och/eller säkerhetspolisen. Och förresten ofta också från främmande makter. . Bolsjevikerna hade ingenting av detta. Men de var ett snabbt växande parti. I februari hade de omkring 8000 medlemmar - i juli hade de växt till 177.000. Och dess stöd  var mycket större än deras medlemsantal antyder.

De hade den ryska miltärapparaten, kapitalisterna, polisen, och den statliga byråkratin emot sig. Däremot hade de stöd från en majoritet av de aktiva i sovjeterna, dvs demokratiska organ av arbetare, soldater och fattiga bönder.

Det här var alltså demokratiska organ, och också massorgan. De hade uppstått i kampen, och innehöll många politiska strömningar. Bolsjevikerna hade med politiska medel kämpat inom dessa demokratiska massorgan under 1917. I september fick de majoritet i sovjeterna i Moskva, Petrograd, Kiev, Odessa och alla andra större städer.

Och då bör vi komma ihåg att sovjeterna inte endast var demokratiska i sig – de var det mest demokratiska som existerade i det ryska samhället. Regeringen var vald av ingen, och bestod av en liten klick personer som desperat manövrerade för att få sitta kvar. .

Bolsjevikerna hade vunnit majoriteten i sovjeterna , inte genom demagogi, utan genom en klar politisk linje. Det mest centrala i denna var dels en jordreform, där godsägarna skulle exproprieras och jorden tas över av bönderna. Dels fred, dvs. Ryssland skulle dra sig ut ur första världskriget, som bolsjevikerna såg som ett imperialistiskt krig, där ingen av de deltagande staterna kunde stödas. Dels bröd - en effektiv ekonomisk planering som skulle ge mat åt befolkningen

Detta var de i stort sett ensamma om att driva. De andra partierna var i stort sett eniga om att fortsätta kriget, inte genomföra en ekonomisk politik som hotade borgarklassen, och, med undantag av (stora) delar av det socialrevolutionära partiet, inte låta bönderna få jorden.

Ryssland var stort, och en mycket stor del av av befolkningen var analfabeter och det är fel att säga att bolsjevikerna hade en majoritet i hela folket. Många på landsbygden hade nog inte ens hört talas om dem. Däremot kan det definitivt sägas att de hade stöd av majoriteten av de som var politiskt aktiva och medvetna, och att de hade majoriteten i de stora städerna.

Det var en revolution nedifrån - inte en kupp uppifrån.

Att inse det är den första förutsättningen för att förstå vad oktoberrevolutionen innebar. Om man inte ens förstår det kommer ingenting att falla på plats, och hela synen på denna väldiga händelse kommer att bli totalt förvirrad.

tisdag 7 november 2017

Trotsky´s Red Army

Dagen till ära: en engelsk sång från ryska revolutionens dagar. Melodin är densamma som till den svenska Vi bygger landet.

Banker and boss hate the red soviet star
Gladly they build a new throne for the tsar
But from the north to the deep baltic sea
Trotsky's red army brings victory
So workers hold your rank
Stand fast and steady
For freedom raise your
Bayonets bright
For workers Russia
The Soviet Union
Get ready for the last great fight

Banker and boss hate the way workers stand
Shoulder to shoulder in every land
Though from your ranks your martyrs may fall
Labor united shall conquer all
Then hear the thunder
Of the toiling masses
All creeds and colors
Brain and brawn
United under
The socialist banner
Get ready for the last great fight

Banker and boss hate the red soviet star
Gladly they build a new throne for the tsar
But from the north to the deep baltic sea
Trotsky's red army brings victory
So workers hold your rank
Stand fast and steady
For freedom raise
your Bayonets bright
For workers Russia
The Soviet Union
Get ready for the last great fight.


En rysk version lät så här. Om det verkligen funnits en rysk version där Trotskijs namn nämndes vet jag inte. Det verkar finnas delade meningar om den saken.


Leo Trotskij 1918

måndag 6 november 2017

Svenska Dagbladets hyllning till Gustav II Adolf

Under rubriken "Minnet som ej utplånas" ägnar sig Svenska Dagbladets ledare idag helt åt en devot hyllning till Gustav II Adolf. Alltså idag för hundra år sedan, den 6 november 1917.

Gustav II Adolf var en självuppoffrande altruist som på ett så fint sätt lyckades kombinera en hängivenhet för Sveriges nationella intressen med en dito för protestantismen.

En sant konservativ ståndpunkt, må jag säga. Den känns på ett litet kusligt sätt tidslös. Den uttalar sig om vad som de som skrev den uppfattar som en evig sanning.

Så jag kollar dagens SvD, från den 6 november 2017. . Där finns inte mindre än tre ledare, en huvudledare och två ledarstick. Huvudledaren har titeln "Arton års pensionsskryt är till ända". Och vare sig i den eller i de två andra kortare inläggen på ledarsidan finns ett ord om "hjältekonungen". Vad HAR egentligen hänt med konservatismen?

Någonting har ändrats i SvD:s linje på ett futtigt århundrade, det är klart. SvD anno 1917 hoppades dessutom fortfarande på en seger för Tyskland i första världskriget, en ståndpunkt som dagens SvD troligen också retroaktivt har distanserat sig från.

Moderaterna har ju riktigt hisnande traditioner att falla tillbaks på. Varför inte ägna dessa en tanke, så här på årsdagen av när vår blodiga "hjältekonung" stupade i Lützen.

En dag efter att denna hundraåriga ledare skrevs fick redaktionen kanske andra saker att tänka på. För då inträffade oktoberrevolutionen, som förstås måste ses som en oändligt viktigare händelse än slaget vid Lützen.

söndag 5 november 2017

Utomjordisk myrdrottning vs amerikanska machohjältar

Jag har en vana att recensera två typer av skitfilmer. Dels sådana som demoniserar fornegyptisk religion, dels sådana som beskriver angrepp mot jorden av hemska utomjordingar.

Uppföljaren till en av dessa, Independence Day, heter Independence Day Resurgence och är till och med avsevärt sämre än del ett (och det säger en hel del). Den första filmen var på många sätt tvivelaktig, men var ändå bitvis LITE spännande. Uppföljaren är en tradig actionfilm utan minsta spänning. Däremot är den väldigt macho.

Detta förstärks av att motståndaren inte endast är utomjordisk utan faktiskt matriarkal.. Det utomjordiska samhället ser ut att vara organiserat som ett myr- eller bisamhälle. I vilket fall leds det av en insektliknande drottning. När utomjordingarnas moderskepp kvaddas överlever drottningen och går runt och härjar på jorden - hon är alltså jättelik. Men vad kan en utomjordisk myrdrottning göra mot amerikanska machokillar (och en och annan dito tjej). Hon besegras mot slutet och allt är frid och fröjd.

Eller rättare sagt, de som lurats att se den riskerar kanske att vara missnöjda med att de gjort av med pengar i onödan. Själv köpte jag den som DVD och fick i alla fall behållningen av att kunna skriva ännu en elak kortrecension av en tvivelaktig film. Men det var å andra sidan den garanterat enda behållningen av den som jag fick.

fredag 3 november 2017

Candesvara

Man ska hedra sin fader och sin moder, sägs det i de flesta kulturer. I de mest patriarkala har modern ibland lyfts bort, men fadern ska ändå alltid hedras. Men det finns vissa principer som ibland ses som viktigare.

En gång hörde jag ett föredrag av Erik af Edholm på religionshistoriska institutionen. Det gjorde ett visst intryck på mig. Framförallt den del som handlade om en indisk myt.

Denna handlade om Candesvara, en gud som ses som någon form av skyddsgud till Shiva. Shiva är en indisk gud som (bland mycket annat) är känd för att han ofta dyrkas i form av en fallos, som kallas lingam. Men enligt den berättelse jag hörde var Candesvara från början en herdepojke som dyrkade Shiva.

Jag har nu letat lite efter berättlesen på nätet, och hittat tillräckligt många fragment, mest från Google Books, som motsvarar grunddragen i myten. Så jag minns inte fel. Men inget av dessa fragment är tillräckligt bra för att jag ville länka till det här,

Så jag drar historien som jag hörde den.

Candesvara (ibland kallad Candesvara Nayanar) var som sagt från början en herdepojke som dyrkade Shiva. Han brukade ta av mjölken och i rituella former hälla den på en lingam, som alltså symboliserade Shiva. Detta var ju egentligen en stöld från arbetsgivaren.

En dag upptäckte arbetsgivaren detta brott. Han blev mycket upprörd och berättade det för fadern. Fadern blev ursinnig och gick till sonen,  för att ge honom en läxa, dvs. slå honom. .

Sonen hade ingen lust att bli slagen. Han grep tag i en käpp och riktade ett slag mot fadern - i självförsvar. Samtidigt som han riktade det slaget förvandlades käppen på ett övernaturligt sätt till ett svärd. Resultatet blev att fadern fick huvudet avhugget....

Att döda sin far var naturligtvis lika mycket ett brott i Indien som någon annanstans. Vad som senare hände pojken omedelbart efteråt framgick nu inte av historien.

Men efter döden blev han en gud, en mindre gud med uppgift att skydda Shiva. Berättelsen kallas ibland för hagiografi, alltså helgonberättelse. Det var uppenbart att sonens handling sågs som i högsta grad  berömvärd.

Man ska hedra sin fader, men inte om denne försöker stoppa en från att utöva sin religion. En viktig  inskränkning av fadersrätten, kan man kanske kalla det.

onsdag 1 november 2017

Sven-Ingvars vs OTA Hoffman

Plågade idag mig igenom de 56 sidorna i OTA Hoffmans otäcka kortroman (eller långnovell?) "Sandmannen" från 1816 som inte är en så lämplig läsning för den som oroar sig för sina ögon. Fråga mig inte varför jag läste den...

I så fall behandlas ämnet ifråga mycket mer sympatiskt i denna sång av Sven Ingvars.
 :-)

måndag 30 oktober 2017

Matthew Lewis The Monk - och Per Faxnelds Satanic Feminism

I juni 2014 lade Per Faxneld fram sin avhandling Satanic Feminism vid Stockholms Universitet. Den lades fram som en avhandling i religionshistoria, men den skulle kanske bättre platsat som idéhistoria.

För om det var något den inte gjorde var det att presentera någon form av "satanistisk feministisk" rörelse. Endast en av de i avhandlingen diskuterade personerna kallade sig själv för satanist och knappast någon av dem skulle godtagit att bli beskrivna som "satanistiska feminister".

Vad avhandlingen handlade om var hur kritik mot patriarkatet och ett försvar av kvinnors rättigheter under framförallt 1800-talet på helt olika håll kopplades till Satan som figur. Dels av antifeminister som såg kvinnorörelsen som influerad av Satan - dels i underhållningslitteratur utan någon entydigt definierad könspolitisk tendens - och dels av feminister eller profeminister som uttryckte någon form av sympati med Satan som figur eller symbol.

Att sådant inte var helt ovanligt är ju inte konstigt, då den kristna kyrkan nästan överallt var kopplad till den patriarkala makten. Att koppla en revolt mot patriarkatet till den entitet som kyrkan sade sig bekämpa var ju helt rimligt.

Men det räcker nog inte som förklaring. Hur man än vrider och vänder på det är det svårt att göra den Satan som beskrivs i Nya Testamentet till en feministisk symbol. Om det inte vore för en sak. Nämligen att Satan på några ställen i just Nya Testamentet identifieras med ormen i Första Mosebok. Då faller pusselbitarna väldigt mycket på plats.

För ormen i GT ger kvinnan kunskap, och fördöms för detta av en outhärdligt patriarkal och auktoritär gud. Och straffas av denne gud genom att hon tvingas underordna sig män. Och tillika föda sina barn med smärta.

En del tidiga kättare sympatiserade med ormen - framförallt en stor del av gnostikerna. Dock utan att godta NT: s identifikation mellan denna och Satan. Men senare kom det författare som just godtog denna identifikation, och genom detta började se Satan i någon form av förklarat ljus.

Det innebar inte att de behövde tro på Satan, eller ens Gud. De stod för vad Per Faxneld kallar satanism sensu latu vilket innebär att de använde sig av Satan i en form av polemisk diskurs, som ett vapen mot den rådande ordningen och patriarkatet.

Faxneld tar upp exempel från bland annat tidiga anarkister, socialdemokrater, teosofer, "dekadenta" författare liksom författare som skrev romantiserade böcker om häxor, och lesbiska kvinnor som kämpade för rätten till sin sexualitet.

Men han tar även upp personer som hade en negativ eller indifferent syn på feminism eller kvinnors rättigheter, och som i olika sammanhang kopplar denna till Satansgestalten. Ett exempel är hur denna behandlas i den gotiska skräckromanen.

När Faxneld började lägga fram sina kapitel vid forskarseminariet i Stockholm var jag på väg att lämna institutionen men fortsatte att delta på seminarierna. Något som jag nästan aldrig missade var när han lade fram sina kapitel. Och det berodde inte huvudsakligen på att jag 1981 på Jakobsbergs Folkhögskola faktiskt varit med om att bilda en skämtsam parodi på en sekt, som vi då kallade Feministiska Satanister.

Ämnet var i sig fascinerande, och jag deltog ganska flitigt i seminarierna. Det var en ny typ av infallsvinkel och innebar också att jag själv tog ett steg åt sidan, och för tillfället fick anledning att diskutera ett ämne som "satanism" utifrån en helt annan infallsvinkel än den jag brukade ha...

Det är nog ett av dessa seminarier som jag minns mer än andra. Det var när Faxneld tog upp en gotisk roman - Matthew G Lewis The Monk. Jag hade nämligen läst den i en svensk översättning redan 1977, och hade då blivit ganska så fascinerad av den.

The Monk är en märklig roman. Den kom ut 1796 och blev då hårt angripen. Den anklagades för att propagera ondska och omoral, trots att dess värderingssystem på ytan höll sig strikt inom den förhärskande världsbildens ramar. Men problemet var att det just var - på ytan. Under denna yta kunde många läsare ta del av en annan, ganska så annorlunda, undertext .

Den handlar om just en munk, vid namn Ambrosio. Han förförs av en ung novis i klostret, som snart visar sig vara en förklädd kvinna, vid namn Matilda. Denna Matilda får sedan stå som ett alternativ till munkens uppenbarligen ganska glädjelösa liv.

Dels är Matilda på många sätt en tänkare. Hon argumenterar mot den tidens officiella kristna moral, och även mot Bibeln. Hon angriper celibatet, och förklarar att om Gud verkligen hade haft något emot en utövad sexualitet hade han inte gjort den så glädjefylld.

Dessutom är hon inte på något sätt beroende av män. Hennes sexualitet är helt självständig - hon förför honom, men när hon inte vill ha sex själv tvekar hon inte en sekund att neka honom detta. Hon är beslutsam och vet vad hon vill - han är vankelmodig och svag - och slits mellan sina munklöften och sin dragning till Matilda.

Dessutom visar det sig efter ett tag att Matilda har magiska krafter. Hon säger själv att hon har kontakt med demoner, men att hon inte alls är underkastad dessa. I själva verket, säger hon, behärskar hon dem, och har därmed en roll som på den tiden brukade tillskrivas manliga magiker, men absolut inte kvinnor.

Både Ambrosio och Matilda ställs inom ett tag inför rätta av inkvisitionen. Men Matilda har som sagt magiska krafter och räddar både sig själv och Ambrosio ur fängelset. Allt skulle kunna sluta riktigt lyckligt, men det gör det förstås inte. Ett lyckligt slut på en sådan story var knappast möjlig 1796.

För alldeles mot slutet visar det sig att Matilda inte är en kvinna med magiska krafter, utan själv en demon. Och när Ambrosio till sist slipper fängelset avslöjas den grunvliga sanningen. Ambrosio dödas. och man får anta att även hans själ är hopplöst förlorad.

Vad Faxneld visade på seminariet (och senare i avhandlingen, på sidorna 227-234) var att The Monk ser ut att vara skriven så att människor som på något sätt hade en sympati för en självständig kvinnlig sexualtet, och/eller var kritik mot kyrkan, och/eller kritiska mot det traditionella förhållandet mellan könen, inte kunde undvika att få sympatier med Matilda. Ända fram till slutet framtår hennes alternativ så tilltalande och starkt - och Ambrosios tidigare tillvaro så torftig. Att slutet ändå blir det som man kan förvänta kan man ju lätt avfärda som påklistrat och fyrkantigt...

Det som fick mig att förundras på detta seminarium var att Faxneld beskrev den tänkte anti-patriakala läsarens reaktioner på ett sätt som ganska väl motsvarade mina egna när jag läste boken 1977. Jag läste den faktiskt på en Gotlandsresa - på färjan, Jag gjorde flitiga understrykningar, men tyvärr har jag inte kvar boken. Men vad jag minns från dem är att alla mina sympatier låg på Matildas sida. Jag kom med instämmande kommentarer i kanten till hennes uttalanden - och slutet avfärdade jag väl mest som ett tidstypiskt moralistiskt trams.

På så sätt liknande jag som sagt Faxnelds tänkta 1700-talsläsare. I en värld där kvinnans uppgift var att underordna sig mannen och i övrigt vara tyst, fridsam och gudfruktig, var (den för övrigt inte så sällan aggressivt uttrycksfulla) Matilda något som av många kvinnor, och förmodligen även en hel del män, kunde te sig som ett ganska så. låt oss säga häftigt, om än demoniserat, alternativ.

När jag läst klart boken på färjans cafeteria denna februarinatt 1977, kände jag mig nog själv nästan som en ... "feministisk satanist".

Att någon skulle reagera positivt på Matilda var knappast författarens avsikt. Av hans kvarlämnande brev framgår att han hade en traditionellt konservativ kvinnosyn. Men oavsett denna lyckades han formulera en antites till en sådan, som var mer färgstark - och på många säkert verkade både dynamisk - och förvisso förförisk.

Att han inte var ensam om detta inser man vid en läsning av de över 700 sidorna i Faxnelds avhandling, som förresten snart ska komma ut på ett större förlag.

söndag 29 oktober 2017

Borde de inte ha frågat Josefsson först?

I Svenska Dagbladet skrev för några dagar sedan tio kvinnor på debattsidan* och argumenterade för att man borde upprätta en sanningskommision om anklagelserna om sexuella övergrepp och trakasserier. Det var en tänkvärd artikel, men här ska jag endast fokusera på debattartikelns inledande rader.

Där skriver de nämligen:

"Vi är tusentals kvinnor som har börjat berätta. Vi har berättat om sexuella trakasserier, ovälkomna närmanden, övergrepp och våldtäkter. För somliga har händelserna varit öppna sår, för andra djupt förträngda minnen, som väckts till liv när vi börjat prata om det."

I andra artiklar, även i SvD, skriver enskilda kvinnor om hur de lyckats tränga bort kunskapen om övergrepp från medvetandet men att den senaste debatten gjort att minnesbilder från dessa har dykt upp.

Det är värt att lyfta fram. Men det finns en person som torde bli ytterligt besvärad av detta. Det är Dan Josefsson, som under senare år har drivit en kampanj för att alla sådana minnen är moderna myter. inte existerar och att alla som säger sig ha fått upp sådana antingen ljuger eller har falska minnen.

Han får väl låta sig intervjuas i sitt husorgan Aftonbladet och förklara för dessa kvinnor att det de säger inte kan vara sant, och att de borde läsa en bok av Richard J McNally för att få reda på hur saker egentligen ligger till.

Nu inser kanske även Josefsson att han i just detta sammanhang kanske gör bäst i att hålla tyst. Men man kan ju aldrig helt vara säker - när det gäller den mannen....
-----------------------------------------
*Debattartikeln kan på nätet tyvärr endast läsas av SvD:s prenumeranter.

torsdag 26 oktober 2017

Alexander Bard

Alexander Bard är en märklig person. Å ena sidan är han en allmänt amoralisk sexliberal; å andra sidan säger han sig vara bekännande zoroastrier och tror att just denna religion kan användas som stöd för hans egen amoraliska världsbild.

En gång hamnade jag i en intressant debatt med honom på Newsmill.  Där skrev han att det fina med just zoroastrismen  var att den inte talade om godhet och ondska utan endast om vad som var praktiskt lämpligt, Jag baxnade.

Det är nämligen så att om det är något som zoroastrismen är känd för är det att det var den första kända religion som gjorde dikotomin mellan just godhet och ondska till centrum  i sitt system. Den målar upp en strid mellan den onde Angra Mainyu och den gode Ahura Mazda som grunden för hela universums utveckling. Den var också den första kända religion som hade en helveteslära. De onda ska slängas ner i en brinnade eld...

Jag påpekade detta för Bard. Han frågade sarkastiskt om jag hade fått mina upplysningar från Nordisk Familjebok från 1910. Jag svarade med att hänvisa till fem akademiska arbeten om zoroastrismen som jag hade läst. Och citerade också några relevanta rader från zoroastrismens heliga skrift Avesta om just kampen mellan gott och ont. På det svarade han inte alls. Han blev helt tyst.

Nu är han i blåsväder igen. Han har visat sig vara vän med Fredrik Virtanen och var väldigt upprörd för att Expressen outade denne.Till Expressens reporter sade han detta: "– Ni publicerar anfall på oskyldiga män hela tiden i er jävla skittidning. Fuck off" . Senare skickade han detta SMS till samma tidning: ”Det du och din jävla skittidning har gjort mot mina vänner Borg och Virtanen den gångna hösten bevisar vilka ljugande och vidriga hyenor ni är. Snacka om fake news, era jävla as!”

Han låtsas alltså vara "zoroastrier" utan att veta det mest elementära om denna religion. Och han är dessutom en medievan person som inte inser (eller bryr sig om) det mest elementära om hur sådana debila utfall torde uppfattas av vanliga tidningsläsare

Det är både intressant och beklämmande.