söndag 17 december 2017

Otäckare än Reinfeldt

Kristerssons framgångar skrämmer mig mer än Reinfeldts.

Jag tyckte en gång att Reinfeldts popularitet var otäck.

Jag var oroad över att så många gick på den vackra fernissan, talet om "arbetarparti", hur Reinfeldt lyckades "triangulera", (som det kallades) och tona ner Moderaternas image som "knökhöger".

Men att Kristersson nu har så stora framgångar är ännu otäckare. Han är ju öppen knökhöger, låtsas inte ens något annat. All "progressiv" fernissa är avskalad. Och jag trodde det skulle leda till att M skulle gå bakåt.

Men se, de gör de inte alls. De går framåt.

Att ett högerparti som är stolta över sitt unkna förflutna går framåt är ju på sätt och vis ännu otäckare än att ett som försöker dölja och tona ner det gör det...

fredag 15 december 2017

Jesus Christ Superstar - ett uttryck för ett falskt medvetande?

LP:n Jesus Christ Superstar låg på Kvällstoppen ovanligt länge - från den 9 november 1971 till den 23 maj 1972. Det var anmärkningsvärt, i synnerhet som det som sagt var en LP och inte en singel. Som högst kom den dessutom ända till första plats.

Själv var jag under just denna period vare sig intresserad av popmusik eller religion. Var gäller det förstnämnda hade jag slutat att lyssna på poplistor våren 1971. Vad gäller det andra hade jag visserligen redan varit negativt inställd till religion under den tidiga tonåren, men ändå lite nyfiket intresserad.

Men från och med våren 1971, när jag fyllt 16, såg jag, som "nyomvänd" marxist, religionen mest som ett falskt medvetande som snarare borde bekämpas än analyseras. .

Men när det gällde just Jesus Christ Superstar hade min bror köpt den, och en dag satte jag mig faktiskt och lyssnade igenom hela LP:n från början till slut.

Jag blev motvilligt fascinerad. Jag tyckte den till stora delar var bra framförd, med medryckande melodier. Men jag var bekymrad över dess framgångar, eftersom jag då mycket bestämt ansåg att religion var opium för folket. Jag såg nog faktiskt "Jesusfolket" och detta plötsligt uppflammande intresse för kristendom och annan religion som klart oroande.

Som en religiös hysteri, och alltså ett falskt medvetande, som stod i motsättning till ett politiskt uppvaknande. Jag tyckte nästan att det var lite kusligt.

Så min fascination för LP:n var på sätt och vis skräckblandad.....

Hela skivan kan höras här

måndag 11 december 2017

Revolution och kontrarevolution i Ryssland

Några korta kommentarer i anknytning till en artikel av Kajsa Ekis Ekman.

Nu har man under hela året i borgerlig media hört till leda om vilka förfärliga saker som hände efter den ryska revolutionen. Och då syftar man oftast inte på de otaliga offren för stalinismens konsolideringsfas 1929-39. Stalinismen var en politisk kontrarevolution som krossade jämlikhet och arbetardemokrati. Och i det närmaste likviderade hela bolsjevikpartiet.

Nej, de brukar syfta på åren omedelbart efter ryska revolutionen, där de övergrepp som onekligen skedde när en revolution tvingades försvara sig själv mot reaktionära arméer, förstoras och målas upp med de mest nattsvarta färger.

Oktoberrevolutionen inleddes med att bolsjevikerna i september 1917 fick majoritet i sovjeterna, som var demokratiska massorganisationer för framförallt arbetare och soldater. Dessa tog sedan över makten i november.

Den nya regeringen började genomföra ett program som innebar fred med Tyskland, jorden till bönderna, arbetarkontroll över (och efter mitten av 1918 nationalisering av) storindustrin, rättigheter för kvinnor och nationella minoriteter. Vetenskaplig och kulturell frihet. Och en radikal jämlikhetspolitik.

Revolutionens inledande fas var nästan helt oblodig, men efter att kontrarevolutionära delar av armén med utländskt stöd startade ett uppror inleddes ett blodigt inbördeskrig, med både "röd" och "vit" terror.

Men de herrar och damer som 100 år senare retroaktivt är så upprörda över revolutionen i allmänhet, och den röda terrorn i synnerhet. verkar helt likgiltiga över de offer som kapitalismens återupprättade krävde i Sovjet och Östeuropa..

I grunden var kapitalismens återupprättande den logiska slutpunkten på den kontrarevolution som inleddes av stalinisterna. Medan stalinisterna krossade jämlikheten, arbetardemokratin, inskränkte kvinnornas rättigheter och ströp den vetenskapliga och kulturella friheten, krossade Jeltsin o co planekonomin, som ändå innebar en nästan total frånvaro av arbetslöshet och inflation. Detta ledde förutsägbart nog till en skyhög arbetslöshet och en ofattbar rekordinflation. Vilket i sin tur ledde till att ojämlikheten ökade på ett dramatiskt sett. .

På så sätt slogs de sista landvinningarna från den ryska revolutionen sönder.... vilket förvisso också ledde till många dödsoffer.

Offren för kapitalismens återupprättande tas upp av Kajsa Ekis Ekman i en mycket bra ledare i ETC. Det är nog en av de bättre texter jag läst på länge.

Två citat från denna:

"Massvis av människor blev utblottade och hamnade på gatorna. Social trygghet fanns inte, de aktier i statliga företag som Boris Jeltsin delade ut köptes upp av kapitalister för en flaska vodka och arbetslösheten steg när industrierna bara lade ner. Då staten revs ner, oligarker lade beslag på tillgångarna och välfärden slaktades, steg dödligheten i före detta Sovjetunionen med 49 procent.

Detta innebär att 16 miljoner ryssar har dött i förtid sedan 1991. Medellivslängden för ryska män var 71,4 år 1990. Ett årtionde senare hade den sjunkit till 58 år. Att en rysk man bara lever tills han är 58 år innebär att de flesta ryssar aldrig hinner njuta av pensionen och att många ryska barn aldrig får träffa sin morfar eller farfar"...

"Till dessa ”nödvändiga offer” hör också de 80 personer som mördades varje dag bara i Moskva under 90-talet då maffior krigade om makten, vilket berättas i Claes Ericsons mycket informativa bok ”Oligarkerna”. Fortfarande är den ryska mordfrekvensen bland de högsta i världen. Mäns våld mot kvinnor har också ökat och varje år dödar ryska män 14 000 kvinnor. ”Våld i hemmet” är så normaliserat att det nyligen avkriminaliserades."


Ta gärna del av hela artikeln. Den kan läsas här.

 
New Tork Times löpsedel den 9 november 1917.

söndag 10 december 2017

fredag 8 december 2017

"Hedersdebatten döljer infekterad positionsstrid"

I pressen har det stått en hel del om att Amineh Kakabaveh inte fick vara med på Vänsterpartiets riksdagslista.

Man kan förstås tycka att det borde var en intern fråga för Vänsterpartiet. Men nu har allehanda media, inlusiva SvD och extremhögersajter, tuggat fradga och framfört det som ett slags "bevis" för att V inte vill kåmpa mot hedersförtryck...

En mer balanserad syn på frågan kan man ta del av i denna debattartikel  i Internationalen.

Läs den gärna.

Liveversion av "Ingen vill veta var du köpt din tröja"

Kan inte riktigt slita mig från Raymond&Maria. Hittade en (något förkortad) live-version av deras mest kända låt. Publiken verkar vara ganska så entusisatisk.

Det är nog lite speciellt att sitta i en sådan publik och få höra en suggestiv och karismatiskt effektfullt framförd sång, och ta del av budskapet att ingen kommer att sörja när du dör...

Det där med tröjan är ju också lite pikant. Den där älsklingströjan som man så gärna bär - tänk att inte en enda vill veta var man köpt den. Inte ens efter ens död. Rysliga tanke...

Och publiken applåderar, som sagt tydligen entusiastiskt. Jag skulle gärna varit där. Det skulle nog varit fascinerande.

Framförandet kan ses och höras här...

torsdag 7 december 2017

Raymond&Maria - och deras texter

En dag råkade jag höra Ingen vill veta var du köpt din tröja av Raymond&Maria.  Jag blev djupt fascinerad av den. Och detta ledde till att jag blav fascinerad av Raymond&Maria som grupp. Deras texter är gåtfulla, beskriver ofta ett påfrestande vardagsliv på ett absurdistiskt sätt.

Rubriken på "Ingen vill veta..." var ju nästan genial. Men vad handlade texten om?

Man kan lätt tänka sig att huvudpersonen är ett mobboffer. Det är väl den naturligaste tolkningen. Men om man gör ett lite hisnande perspektivbyte kan man lika gärna se henne som en mobbare. Jag fick idén  från en vän, som just uppfattade den på det sättet.

Först slog jag bakut. Men efter ett tag insåg jag jag att texten faktiskt möjliggör båda tolkningarna (om textens berättarjag och textens '"du" inte är samma person är den senare tolkningen rent formallogiskt nästan oundviklig) ...

Å andra sidan - vem vill göra en låt där huvudpersonen är en mobbare? Det vore lite orimligt, kan man tycka, men om man tar del av Raymond&Marias övriga produktion anar man att när det gäller dem är nog allt möjligt.

De leker hela tiden med absurditeter och halsbrytande vändningar. I många av deras låtar blandas neutrala beskrivningar av vardagsliv med en extrem vantrivsel och någon form av djup konflikt mellan berättarjag och omgivningen.

Ett exempel är   "Nej" där huvudpersonen verkar fly från sin hemort. Den beskrivs i de mest mörka färger. I en rad bitande formuleringar beskrivs en absurd meningslöshet, kopplad till ett hopp - "det måste finnas mer, som dom andra inte ser".

 Om man endast hör fragment från en annan låt, "Redan idag"  skulle man kunna uppleva den som en progglåt från 70-talet riktad mot kommersialismen. Men det är den inte alls. . Vad den är, är å andra sidan inte så lätt att fatta. Den verkar beskriva en  konflikt mellan huvudpersonen och en oklart definierad grupp av människor som verkar både jobbiga och töntiga. De beskrivs som outhärdliga, på ett faktiskt lite nedlåtande sätt. De pratar men berättarjaget vill inte lyssna. Huvudpersonen har levt på riktigt, och vad de andra än säger är det endast hon de måste följa...

Det konfliktiva draget finns inte i alla låtar. Men det som går igenom nästan överallt är kontrasten mellan vardagslivsdetaljer och halsbrytande formuleringar. Ett annat exempel på detta finns i  Jag läste om någon som stal en bil.

Andra exempel på deras prodution kan höras här och här. .

Det intryck man kan få av de mer konfliktiva sångerna är motsägelsefullt. Ibland kan man tycka sig se en olycklig människa som så att säga slår nedifrån, ibland en lite hånfull attityd från någon som ser ner på andra. Därför är det nog inte alls omöjligt att se "Ingen vill veta"..på två helt motsatta sätt..

På något sätt uppfattar jag dessutom Raymond&Maria som ganska så karismatiska. De har förvisso en säregen utstrålning,

De har också en webbsida, men jag vet inte om de aktivt  turnerar idag. Om de gör det och dyker upp på en plats nära mig skulle jag nog gärna gå och lyssna.

söndag 3 december 2017

"Varför organiserar inte Sverigedemokraterna resor ut i världen?"

En nonsenstext om en nonsensmening

En sak som ofta händer när jag är trött och ligger på gränsen mellan sömn och vaka är att det plötsligt dyker upp nonsensmeningar i huvudet. En av dessa, från 1967, har jag skrivit om förut, bland annat här .

Det är faktisk endast en av två sådana meningar (sen andra var från 1974) som jag överhuvudtaget minns trots att det händer titt som tätt. För hur jag än anstränger mig faller texterna bort från medvetandet efter någon timme.

Men någon gång inatt låg jag vaken en liten stund och då dök det upp en mening som jag konstigt nog mindes när jag vaknade. .

"Varför organiserar inte Sverigedemokraterna resor ut i världen?"

Meningen ser ju konstig ut, liksom den från 1967 var. Då var meningen  "Detta var LSD-propaganda från 1936. Men de var lite vänligare då". . Den har jag ju långt efteråt gjort ett djärvt försök att tolka men jag betvivlar att det ska lyckas från den inatt.

Men först lite om dessa meningar. De är alltid ( i alla fall ytligt sett) sakligt absurda, men grammatiskt  korrekta. Ibland när jag försökt tolka dem omedelbart efter att de dyker upp verkar de vara någon form  av hån riktat mot mig själv. Det stämmer bra in på den andra av två som jag mints efteråt - den från 1974. Då var meningen "Se där ligger han alldeles naken". Den dök upp i ett läge när kan jag låg på min säng med kläderna på och hade dåligt samvete för att jag var så slö så att jag INTE hade orkat klä av mig. Jag uppfattade meningen  som en syrlig kommentar till detta.

Men kan den jag fick för några timmar sedan verkligen betyda något alls? Sverigedemokraterna är ett politiskt parti och inte en resebyrå och ingen förväntar sig väl att de ska organisera resor? Det är klart om de ändå gjorde några sådana är det kanske troligare att de skulle gå till Uppsala högar, någon senare kungagrav, eller Vasamuseet än "ut i världen". Nej,  det låter nog inte heller troligt. SD arbetar hårt för att får bort stämpeln av arkaisk nationalism, så något sådant skulle de nog inte göra.

När jag vaknade på nytt försökte jag att fritt associera (en förträfflig metod som Sigmund Freud en gång utvecklade) till meningen, och då dök det plötsligt upp ett namn. Sven Hedin.

Ja, just det. Sven Hedin var nationalist, och han organiserade verkligen resor ut i världen, och han blev berömd för sina reseskildringar från Asien. Om han idag plötsligt återuppstod skulle han nog inte gilla någon av partierna, men om hade hade måst välja hade det nog blivit SD.

Att han organiserade resor i värden (inte charterresor precis, men expeditioner där han skulle vara Den Stora Upptäcktsresanden och bli berömd, medan de andra som gjorde det mesta av grovjobbet skulle glömmas för alltid!) är ju inte det enda som skiljer honom från SD. En annan sak var att han var bildad, vilket inte är SD:s mest kännetecknande drag, Ytterligare en annan var att han öppet hyllade Adolf Hitler. Hans nekrolog över denne i maj 1945 tillhör något av de mer makabra texterna i vår historia.

Men detta är ju inte ett försök till tolkning - endast lite spånande. Det är möjligt att Hedin verkligen ingick i de latenta tankar som skapade den konstiga meningen. Det är inte alls otroligt, men det kan ju också vara så att det är en association som skapades senare.

Nu slutar jag denna nonsenstext om en nonsensmening. Jag betvivlar att någon kan intressera sig för den, men jag fick ju i alla fall skriva av mig lite.

PS. Nu dök det upp en tanke - kanske syftade "resor" på krigiska äventyr som de hos vikingarna och Karl XII , och som besjungs i vår kära (obs ironi) nationalsång. I så fall fanns det kanske en elak syrlighet inbyggd i meningen - "om de nu är så förtjusta i svensk kultur, varför propagerar de då inte för att sprida den över världen. på det sätt som deras stora föregångare gjorde?" '
;-)

PPS. Nu kan ju de som har ett förfreudianskt synsätt tycka att jag bara sysslar med trams här. Sånt här kan väl inte ha någon betydelse, det är väl bara entydigt nonsens, skapad av en trött desorganiserad hjärna?  Jag har förståelse och repekt för denna åsikt, men jag delar den inte.

lördag 2 december 2017

Daydream Believer...

Om jag inte minns alldeles fel fanns det en gång här en ganska så flitig kommentator som upprepade gånger förklarade att en av hans favoritlåtar var Daydream Believer med Monkees. Sedan dess har mycket vatten flutit under broarna och personen ifråga skriver så vitt jag kan se numera kommentarer på helt andra ställen - med de mest gallsprängda utfall mot både mig och denna blogg...

Men varför i allsina dar tar jag upp detta just nu? Jo, för exakt femtio år sedan idag gick just denna låt upp som nykomling på sjunde plats på Tio i Topp. Det är nu inte min ABSOLUTA favorit bland Monkeeslåtar men tillhör ändå en av de som jag gära lyssnar på då och då.

Här kan den höras med text, och här i den officiella musikvideon..

fredag 1 december 2017

Den 1 december 1917

Att läsa Svenska Dagbladet är i dessa dagar något som är en källa till förundran. Jag menar förstås SvD för hundra år sedan.

Vi får ett perspektiv på utvecklingen i Ryssland som är helt oväntat. I alla fall för mig.

Vi skriver idag den 1 december 1917. Vid detta datum är nog Ryssland det land som får den mest positiva uppmärksamheten i SvD. Anledningen är att Lenins regering har kommit överens med Tyskland och dess allierade om eldupphör och just inlett fredsförhandlingar med dessa.

SvD är tyskvänlig och ser här en chans att Tyskland och Österrike-Ungern kan få ett för dem gynnsamt slut på kriget.

Denna dag innehåller SvD ett officiellt uttalande från det tyskallierade Österrike-Ungern som närmast hyllar den nya ryska regeringen för att den gjort upp räkningen med de förbrytare som startade kriget. Man säger att Ryssland som var de som först provocerade fram världskriget nu är de första som vill dra sig ur.

I flera kommentarer i tidningen andas oro för att bolsjevikerna ska störtas så att fredsprojekten går om intet.

Man beskriver också med ogillande att ententemakterna hotar med repressalier mot Ryssland för att dessa drar sig ur kriget

Bolsjevikfaran är ännu avlägsen. Det viktigaste är än så länge att säkerställa en fred som är gynnsam för monarkierna i Tyskland och Österrike-Ungern

Att denna inställning så dominerar högerns främsta organ i Sverige vid den tiden får man inte läsa i några historieböcker

torsdag 30 november 2017

Summer Wine

En ganska så suggestiv sång låg fyra på Tio i Topp den 30 november 1968. Lee Hazlewood och Suzi Jane Hokom sjöng Summer Wine.

Den hade getts ut i en annan version 1967, då Lee Hazlewood istället sjöng med Nancy Sinatra. Men den versionen gick så vitt jag vet inte upp på några svenska topplist

Som sagt suggestiv - och drömlik. Den kan höras här.

onsdag 29 november 2017

Aftonbladet bryter med Staffan Heimerson

Det finns  tydligen gränser även för vad Aftonbladet kan tolerera. Nu har de avbrutit samarbetet med Staffan Heimerson.

Inte pga hans famösa krönika i sig, utan pga det försvar av den som Heimerson senare utvecklade i denna intervju i Resumé.

Det var väl för väl att han fick sluta. Att jämföra människor som berättat om övergrepp som de utsatts för med en regim som i rena mordorgier utrotade all opposition är väl att gå över alla gränser...

Heimerson blir störd av att de som utsatts för övergrepp och ofredande berättar vad de varit med om. Det är han nog inte ensam om, inte heller på Aftonbladet. Men de flesta försöker nog ändå uttala sig lite mer rumsrent. Låta lite mer sofistikerade, undvika uppenbara grodor.

Det klarade inte Heimerson av. På något sätt känns det nästan som ett försonade drag

Liknar MeToo Moskvarättegångarna?

Jag minns en gång 1979. Anastasio Somozas diktatur stod inför sitt slut, sandinisterna närmade sig Managua. Då gjorde Staffan Heimerson en intervju med Somoza i dennes bunker.

Jag minns endast detaljer, och jag kan inte utesluta att dessa minnen är aningen falska. Men min minnesbild är ett komplett opolitiskt reportage, där det bland annat diskuterades hur mattorna i Somozas bunker såg ut. Min spontana reaktion var att Heimerson var korkad.

Sedan har jag i stort sett undvikit hans krönikor och artiklar. Så jag har inte vetat om det intryck jag fick 1979 var falskt. Var han så korkad  som jag uppfattade det som? Eller hade jag misstagit mig?

Nu, i och med denna krönika, har jag kanske fått någon form av svar. Han är nog inte så korkad som jag trodde. Han verkar vara ännu mer korkad.

MeToo- kampanjen liknar enligt honom Moskvarättegångarna 1936-38. * En serie rättegångar  som han inte verkar veta så mycket om.

Som gammal trotskist råkar jag veta en hel del om Moskvarättegångarna. I alla fall så pass mycket att jag vet att Heimerson beskrivning är grovt felaktig. Så här skriver han:

"Medlemmar i kommunistpartiet blev anklagade för opreciserade brott. Bevisen svarade ospecificerade vittnen för. Otydligheten var en del av budskapet. "

Visst var Moskvarättegångarna vidriga, men de liknar inte ens avlägset Heimersons beskrivning, De brott de anklagade dömdes för var inte opreciserade . De var mycket konkreta. De anklagades för att vara agenter för de tyska, japanska och engelska underrättelsetjänsterna. Bevisen var inte några vittnen, ospecificerade eller andra,  utan de anklagades bekännelser.

Den påstådda agentverksamheten kryddades med mängder av konkreta detaljer, Till exempel möten mellan trotskister och agenter som sades ha ägt på specifika platser - som till exempel ett namngivet hotell, som vid närmare undersökning visade sig ha rivits några år tidigare. .

Dessutom anklagades de för mycket konkreta mord, och mordförsök. Och för sabotage av livsmedelsproduktionen i Sovjetunionen. Och mycket annat.

Problemet med anklagelserna var inte att de var opreciserade utan att de var falska. Stödda endast av erkännanden, som framtvingats av psykisk och fysisk tortyr. Allt detta organiserat av en totalitär statsapparat.

Vad i allsina dar har detta för likheter med MeToo? Där kvinnor rakt upp och ned - utan något stöd från hemlig polis, eller en allsmäktig statsapparat, berättar om vad de varit med om. Där ingen tvingas till några falska, eller för den delen sanna,  bekännelser.

I Moskvarättegångarna dömdes nästan alla till döden. Och de som slapp detta dödades i alla fall senare, i något av Josef Stalins fängelser eller fångläger.

Att jämföra denna mardröm med MeToo-kampanjen ger intryck av en antifeminism, så bisarr att den förlorat all relation med verkligeheten. Och urartat till ren förvirring, av ett ovanligt obegåvat slag.

Dvs exakt där elakartade typer av antifeminism i slutändan ofta brukar hamna...
----------------------------------------------------------------
*Han använder nu inte ordet Moskvarättegångarna, utan använder den mer oprecisa termen Stalins utrensningar, men eftersom han anger just årtalen 1936-38, är det uppenbart framförallt just dessa han måste syfta på. Men även om han syftar på de utrensningar som skedde vid sidan av Mokvarättegångarna hade dessa oftast samma karaktär - precisa men falska anklagelser, och falska bekännelser som frampressades under tortyr.

måndag 27 november 2017

Om polyteism, Koranen och lite annat

/Tillägg. Detta inlägg är närmast av karaktären "att tänka högt". Det är ofullständigt, fragmenterat och ter sig bitvis lite naivt. Jag återkommer nån gång när jag tänkt igenom det hela./

Jag känner mig direkt generad när jag skriver detta. När jag brukar diskutera Koranen brukar jag alltid hänvisa exakt till den eller de suror jag avser. Men det jag skriver om nedan är från en sura som jag inte kan hitta nu. Min syn är mycket sämre än förut -  då kunde jag skumma igenom textmassor och snabbt hitta det jag letade efter. Det kan jag inte nu.

Men jag är helt säker att jag minns rätt, och kommer att diskutera utifrån min minnesbild, Om någon som läser det vet vilken sura jag avser och kan tala om det blir jag förstås glad.

Inte någonstans i Bibeln finns så vitt jag kan se någon principiell kritik mot polyteismen. I Nya Testamentet tas den för självklar. Det gör den inte på samma sätt i GT, men där finns problemet att dess grundsyn ofta ser ut att vara henoteistisk- man uteslöt inte att det fanns andra gudar, men menade att även om de fanns var de maktlösa mot Jahve.

I Koranen finns det dock på ett ställe något som liknar en mer principiell kritik. Den ser ungefär ut så här. Om det fanns mer än en gud skulle skapelsen inte vara så perfekt som den är. Nu går ju solen och månen i sina lopp, liksom stjärnor och planeter. Årstider följer efter varandra osv. Om det hade  funnits flera gudar hade de mycket snabbt hamnat i konflikter om hur världen skulle se ut och detta hade lett till kaos.

Det som slår mig är hur det dels avspeglar en pessimistisk människosyn,  dels att denna projiceras på ev. gudar. På ett annat ställe i Koranen kritiseras köpmännen i Mecka för att de försöker konkurrera ihjäl varandra. På något sätt misstänker jag att detta beskriver just en social praktik som avspeglas i kritiken mot polyteismen.

Det är en variant på temat "ju fler kockar desto sämre soppa" applicerad på gudavärlden

Nu kan ju även människor samarbeta. För att ta ett exempel - den ryska rymdstation som fortfarande cirklar runt jorden är ett under av komplexitet. Den är inte skapad av en människa utan av många människor i samverkan. Om människor kan samverka och skapa komplexa system som funkar (jfr internet) varför skulle inte gudar i så fall kunna  göra det?*

Om man lämnar Koranen finns det ofta en uppfattning som även kan delas av ateister eller agnostiker -  att monoteism på något sätt är en mer intellektuellt sofistikerad ståndpunkt än polyteism. Många ateister verkar faktiskt åtminstone omedvetet inta ståndpunkten att mänsklighetens tänkande utvecklats gradvis. Från primitiv animism, över polyteism och monoteism till ateismen, som den slutliga "förnuftiga" ståndpunkten.

Att monoteismen på något sätt ligger närmare ateismen än vad polyteismen gör kan ju dessutom uttryckas rent matematiskt. Siffran ett ligger nu närmare siffran  noll än varje annat positivt heltal....

Och man kan ju också se monoteismen som ett förstadie till sekulariseringen. I och med att det övernaturliga flyttas upp till en enda punkt - en allsmäktig gud - kan naturen i övrigt ses som sekulär. Jag tror att monoteismen mycket riktigt haft en sekulariserande funktion.  Men det betyder inte att den måsta vara mer intellektuellt sofistikerad än förmonoteistiska system.

För mig (rent känslomässigt) är nog det absurt att tänka sig att det finns en enda  gud som funnits i evighet - och på det sättet är så oerhört ensam. De enda hen kan umgås med är de totalt underordnade varelser hen har skapat. Det måste vara en fruktansvärd situation - det är i alla fall min spontana  reaktion på det hela...

Men för att återgå till argumenteringen i Koranen så verkar ju inte heller universum vara så välplanerat som man antog när man trodde att jorden var omvälvd av ett valv där olika kroppar rörde sig med matematisk exakthet. Nu har vi en kosmologi som talar om ett universum som expanderar på ett accelererande sätt, sönderslitet av mörk energi. Det ser inte så planerat ut. Kanske är det ändå frågan om det som Koranen talar om i sitt tankeexperiment  - olika gudar som råkat i luven på varandra.

Vem vet. Inte jag i alla fall. ;-)
-----------------------------------------------
*Dessutom finns det ju ofta i polyteistiska system en specifik skapargud, som står för huvudarbetet i själva skapelsen!

lördag 25 november 2017

Ingenting mera blev sagt

Jag har väntat mycket länge på att den här sången ska läggas  ut op YouTube. Nu har det hänt.

Den heter alltså "Ingenting mera blev sagt" och låg på Gunder Häggs (senare Blå Tåget) LP Tigerkaka från 1969. Den ger i sig ett lite kusligt intryck, men det blev än mer kusligt två år senare.

Den tycks handla om Marc Wallenbergs död. Dennes smeknamn var Boy-Boy och i sången kallas han dels bara Boy-Boy, dels på ett ställe "Boy-Boy Wallenberg". I sången antyds att det just kommit besked om att han  dött, och det sägs att hans spår "ledde bort genom djupa skogar".

När Marc Wallenberg två år senare gick in i en skog och där sköt sig skrevs det mycket om sången.

Trots denna progg-grupps vänsteråsikter finns det inte ett spår av aggressivitet  mot den kände  företagsledaren i sången. Den ger snarast ett empatiskt och ömsint intryck. Tycker i alla fall jag.

Journalister ringde till medlemmarna i Gunder Hägg och frågade om de ansåg sig vara klärvoajanta. På den frågan fick de ett definitivt "nej".