måndag 23 januari 2017

Om barnmisshandel i SvD

Det är två angelägna och viktiga artiklar om barnmisshandel i dagens SvD. De kan läxas här och här.

Från den senare artikeln vill jag här citera detta, om ett uppmärksammat fall i Norge.

"Sommaren 2016 var det en ny uppmärksammad rättegång. Denna gång var det en åttaårig flicka, Monika, som hittades hängd 2011. Polisen ansåg att det handlade om självmord och lade ned undersökningen 2012. En visselblåsare inom polisen vägrade emellertid tro på att det handlade om självmord och skrev en rapport till sina chefer. 

Trots att det visade sig att han hade rätt och att en man till sist dömdes till 18 års fängelse för mordet på Monika, blev resultatet att visselblåsaren ignorerades, avvisades och straffades i så hög grad att han slutade på sitt jobb. 

En intern granskning friade cheferna. Fackförbundet svarade med att avråda alla poliser från att agera som visselblåsare".

Läs gärna båda artiklarna i sin helhet, genom länkarna ovan.

lördag 21 januari 2017

Jag skulle föredra Illuminati

På konspirationssidor av de mest skilda slag har det länge spridits en bild av att en konspirerande elit styr värden, på ett målmedvetet sätt. De som leder den är förvisso onda, men de är inte galna. De vet vad de gör, och deras mål är att upprätta en "satanisk" världsordning.

En liten egenhet med många av dessa sidor är att de på sistone ofta visat sympatier för Donald Trump. Det gäller både konspirationssidor med höger och "vänster"-tendens.

Egentligen är det inte så konstigt.

Den stollighet, det enfald, och den förvirring som präglat Trump-kampanjen är inte lätt att förena med bilden av ett iskallt planerande Illuminati som bakom kulisserna styr världen. Därför blir Trump för vissa nästan en räddare -se där en man som kan frälsa oss från den globala elitens grepp.

Nej, det går förstås inte att se Trumps förvirrade och fördomsfulla okunnighet som ett uttryck för en kallt planerande "satanisk" elit.

Men det är ju det, skulle jag nästan vilja säga, som är en del av problemet. Vi har nu en administration i USA som bland annat officiellt säger detta:

"President Trump is committed to eliminating harmful and unnecessary policies such as the Climate Action Plan and the Waters of the U.S. rule. Lifting these restrictions will greatly help American workers, increasing wages by more than $30 billion over the next 7 years... and to reviving America’s coal industry, which has been hurting for too long."

Vad det innebär är i klartext att regeringen Trump i strid mot ett nästan totalt enigt globalt forskarkonsensus vill satsa på fossila bränslen. Samtidigt som det är 30 grader varmare än normalt vid Arktis, och isarna smälter i allt snabbare takt.

Vi ser inte ens en ondskefull plan för en satanisk världsregering. Det vi ser är värre. Vi ser ett gäng profithungriga klåpare - utan något som helst allseende öga bakom kulisserna - driva fram vad som mycket väl kan bli inledningen till ett planetärt självmord.

Det är inte den så omtalade "New World Order" vi ser ta form. Det är "New World Disorder" - och kanske inledningen till en Venusliknande "ordning" - en resa till helvetet, skapad av intellektuella katastrofer som Donald Trump och hans medarbetare.

Illuminatiteorierna brukar inte innefatta mänsklighetens undergång - för då skulle det allsmäktiga Illuminati också gå under, och så var det inte tänkt.

Men den verkliga världen är alltså värre än så. I den finns inte ens någon "satanisk" planering. Enbart ren, kortsiktig profithunger, som i slutändan riskerar att leda till detta mardrömsscenario.

Vi får se en liveföreställning av Highway to Hell, men inte med det allseende ögat bakom ratten, utan en debil storhetsvansinnig narcissist - som inte kan se en enda decimeter bortom sitt eget ego.

fredag 20 januari 2017

Bör hon verkligen få vapenlicens?

Jag syftar på Katarina Janouch och mitt svar på den frågan är ett klart NEJ.

Den som undrar vad jag i allsina dagar pratar om kan ju läsa vad Kajsa Ekis Ekman skriver om saken här.

onsdag 18 januari 2017

En verkligt glad nyhet

Chelsea Manning vågade riskera allt genom att avslöja fakta om USA:s krigsförbytelser i Irak. Hon dömdes till 35 år fängelse - och straffet har nu förkortats av president Obama, under dennes alldeles sista dagar som president. Hon kommer nu att släppas fri i maj.

Om det finns någon som kan definieras som "hjälte" är det faktiskt hon. Hon riskerade hela sitt liv och hela sin framtid för att avslöja de skändligheter hennes eget land begått i ett ockuperat land.

Hon har också anledning att känna sig glad av en annan anledning. När hon greps hette hon inte Chelsea utan Bradley i förnamn. Hon var biologiskt sett man men ville vara kvinna. Så i fängelset ansökte hon om att få byta kön, vilket en domstol beviljade 2014. Hon blev dessutom lovad att få genomgå en könsförändringsoperation.

Så nu kan hon både få det kön hon anser sig vara född till, och komma ut i friheten.

Så vad som skulle kunna ha fått ett oerhört sorgligt slut har nu förvandlats till ett ovanligt lyckligt sådant, som nästan på riktigt för tanken till en saga....

tisdag 17 januari 2017

Bernie Sanders stöds av de flesta i USA

Trots att den storhetsvansinnige narcissisten Donald Trump vann presidentvalet i USA (med mindre än 25 procent av de röstberättigades röster, och med färre röster än den främste motkandidaten) visar den ena opinionsundersökningen efter den andra att de flesta människor i USA stöder Bernie Sanders vänsterinriktade ekonomiska politik (liksom dennes klimatpolitik). Om detta kan man läsa här.

När dessa, den verkliga "tysta majoriteten" i USA, börjar agera på allvar för att förverkliga de idéer de tror på då kommer det att hända saker. I USA och i världen.

söndag 15 januari 2017

Ingenting är längre som förut

1969 köpte min bror en LP med Anders Fugelstad med titeln Någonting gemensamt. Det var en skiva vars sånger präglades av en pacifistisk och humanistisk samhällskritik, på något sätt "vänster" men knappast militant. Den tog upp ämnen som krig, hunger, miljöförstöring.

Jag blev imponerad av den då, tyckte den var fin och tankeväckande.

Jag har letat många gånger efter dess sånger på You Tube och Spotify, men med ett undantag finns de inte där. Fugelstad tycks själv ha en sida på YouTube, men han verkar inte vara intresserad av att lägga ut sina gamla sånger där. Det kan knappast ha kommersiella skäl - så vitt jag kan se har inte skivan nyutgivits på CD, eller på något annat sätt.

Själva titelsången Någonting gemensamt handlar inte om mänskliga relationer utan är en svart ironisk sång om att vi alla snart har DDT gemensamt - i våra kroppar. Det fanns många minnesvärda formuleringar i den - som "Allting jordiskt är förgängligt, men en duktig biocid, klarar alltid uppehället, den består i evig tid; vandrar runt i omfördelning, med okänt resultat, alla levandes förening, av DDT i koncentrat." Eller "Det är klart så här i början kan man ta det som ett skämt, och DDT i modersmjölken är ett lustigt experiment". (Citerat ur minnet...)

Den enda sång från LP:n som jag kan finna på nätet idag är den enda av dessa som hamnade på Svensktoppen. Nämligen Ingenting är längre som förut som kan höras här.

Lyssna gärna på den. Och tipsa mig gärna om ni hittar några av de andra...

lördag 14 januari 2017

Polisens passivitet

Det som brukar kallas barnpornografi, men som numera allt oftare kallas "dokumenterade sexuella övergrepp på barn" är idag ett av de främsta sätten att få fast förövare. Eftersom beviskraven när det gäller sexualbrott mot barn gradvis har höjts, är det numera i många fall ofta det enda som kan leda till fällande domar. Och till att barn som står under förövares kontroll räddas.

Därför är det anmärkningsvärt att polisen i sådana fall oftast är så passiv.

Det är inte ofta jag kan hålla med om nästan allt som sägs i en ledare i Svenska Dagbladet, men i denna kan jag göra det. Den tar upp just denna fråga.

I synnerhet märkligt är det som uppmärksammats i den artikel av My Vingren som hänvisas till i ledaren. Där beskrivs hur polisen fick ip-adresser till personer som laddar ned sådana filmer och bilder närmast serverade på ett fat. Ändå gjorde de ingenting.

Det hela skulle förstås kunna leda till utvecklandet av diverse konspirationsteorier, men jag avstår för tillfället från att utveckla det temat...

Jag nöjer mig med att konstatera att det - som sagt - är anmärkningsvärt. Mycket anmärkningsvärt.

fredag 13 januari 2017

Ifall någon glömt det

Idag är det fredagen den trettonde så alla som känner på sig att de är det minsta skrockfulla gör kanske bäst i att (om möjligt) hålla sig inomhus.
;-)

torsdag 12 januari 2017

Peter Sarstedt...

... dog den 8 januari i år.

Det är fel att beskriva honom som endast ett "one hit wonder", han gjorde fler saker, men han kommer för alltid främst att vara känd för en låt.

Nämligen "Where do you go to my lovely" från 1969 som man kan höra här.

onsdag 11 januari 2017

En maoistisk renässans i Kina?

Jag har aldrig varit maoist, och kommer aldrig att bli det. Å andra sidan är jag lite irriterad över den ensidiga behandling som maoismen får i västvärlden idag. Den maoistiska perioden i Kina beskrivs ensidigt som någon sorts helvete på jorden, utan några som helst försonande drag.

I denna artikel i SvD får vi veta att maoismen verkar vara på frammarsch i Kina. Den är intressant, och speciellt intressant är dess förklaring till den maoistiska renässansen.

Man kan läsa detta:

"Men vissa experter menar att om Kina skulle hålla öppna val i dag, skulle sannolikt en ny-maoistisk kandidat vinna. Orsaken: Kinas ekonomiska boom. 

Med den kraftiga tillväxten har de ekonomiska klyftorna vuxit sig allt större i Kina. Hundratals miljoner människor har hamnat på efterkälken – och vill inte sällan se en tillbakagång till den gamla goda tiden, med större statlig kontroll på marknaden och radikalt minskade klyftor."

Det är tankeväckande. Det öppnar för en annan bild av den kinesiska utvecklingen är den vi är vana vid. 

Och den typen av perspektivbyten kan ofta vara nyttiga - och som sagt tankeväckande...

"Spöken i mitt rum" - igen

I måndags träffade jag en person som har hållit i en neuropsykiatrisk utredning som jag har varit föremål för. Jag är milt skeptisk till neuropsykiatri överhuvudtaget och min skepsis ökade när jag fick reda på att jag (äntligen) fått en diagnos. Det var väl den sista diagnos jag kunde tänka mig att få. Resultatet blev - gissa tre gånger.... Aspergers syndrom.

Jag tycker inte att diagnosen är rimlig, och jag lider inte av auktoritetstro, så min skepsis har nog inte försvunnit efter beskedet....

Nåväl.

Natten efter det märkliga beskedet hamnade jag i en av dessa märkliga "spöken-i-mitt-rum"-drömmar som jag regelbundet får. Jag har sammanfattat och definierat dessa här så jag behöver inte ta det igen.

En av egenskaperna hos dessa drömmar är ju att jag nästan alltid tror att jag är vaken. Så även denna gång.

Det började med att jag alltså trodde att jag var vaken och började höra röster. Jag tänkte då att nu kan jag gå till utredaren nästa gång och lite triumferande säga att jag nog inte har Asperger alls - jag är nog snarare psykotisk, eftersom jag nu har börjat höra röster.

Men efter ett tag började jag uppleva det jag hörde som "riktiga" väsen snarare än hallucinationer. Jag hörde dem, men såg dem inte - och jag tänkte att det skulle vara bra att få se hur de såg ut.

Jag blev snart bönhörd.

De började visa sig, och deras utseenden var märkliga. De hade underliga ansikten med organen så att säga felplacerade. Näsor och ögon satt inte där de skulle, och dessutom var en del av deras fysionomi "fyrkantig" som om den skulle vara hämtad från kubistiska målningar.

Trots detta blev jag inte det minsta störd, jag kände mig på något sätt dragen till dem. Dvs de kvinnliga av dem, men det var endast de som aktivt tog kontakt med mig. Det fanns manliga också, men de höll sig i bakgrunden och tog inte kontakt med mig. "Spökena" visade sig på ett närmast övernaturligt sätt kunna transformera sig på olika sätt, och i viss mån kände jag mig hjälplös inför denna övernaturliga förmåga.

Men det störde mig inte, det ledde snarare till en känsla av trygghet - om än av en milt masochistisk karaktär.

Det hände en massa saker under drömmen - som jag inte minns. Den verkade pågå länge - längre än de 20 minuter som de längsta drömmarna påstås vara.

Jag minns dock att mot slutet frågade jag dem - lite oroligt - om de skulle försvinna för mig. Då svarade de att de aldrig skulle överge mig. Det kändes betryggande, och jag kände mig lättad och glad över beskedet.

Vid det laget var jag inte längre i min lägenhet. Det var som ett stort gammalt hus, med flera våningsplan.

Och sedan vaknade jag.

Och jag insåg att det inte heller denna gång hade handlat om hallucinationer i vaket tillstånd (några sådana har jag mig veterligt aldrig haft). Utan alltså ännu en av dessa "spökdrömmar".

Hur man sedan ska tolka dessa vågar jag inte spekulera i...

tisdag 10 januari 2017

Ett stycke verklighet

Nu har vi återigen påmints om ett stycke verklighet som hela tiden funnits under ytan. Funnits där hela tiden - men då och då blir den extra synlig, som i dagarna genom SvD:s och Aftonbladets reportage om dokumenterade sexuella övergrepp mot barn.

Det finns mycket att säga om detta, men jag nöjer mig med en sak. De första under vår tid som visade på att det här var mycket vanligare än man trodde var terapeuter som talade med sina patienter. Som berättade om minnen, som dök upp, som handlade om just det alla tidningar skriver om i dagarna.

Det började redan med Sigmund Freud under 1890-talet, som fick insikter som han själv sedan skrämt flydde från. Det fortsatte exempelvis genom det som Sandor Ferenczi publicerade 40 år senare. Det tystades ner på nytt, tills det dök upp igen - i slutet av 1970-talet.

Nu är begreppet "bortträngning" mer eller mindre - bortträngt, och de terapeuter som vill ägna sig åt traumatiska minnen riskerar att få Dan Josefsson - eller någon av dennes gelikar - på sig. Istället har vi - bland annat - fått en psykiatri, där diagnoserna börjat leva sitt eget liv, och börjat ses som något som har en närmast metafysisk egenexistens.

Men vi ska inte glömma att de första uppmärksammade berättelser som visade oss på omfattningen av det som man då inte trodde var mer än några otroligt sällsynta extrema undantag från en trygg normalitet, just kom från människor som berättade om traumatiska minnen. Inte alltid i terapi, men de var de berättelser som terapeuter fick höra som var de som blev uppmärksammade, och spridda.

Idag fnyses allmänt åt sådana berättelser. Men verkligheten har en tendens att manifestera sig på andra sätt. Ibland kan man se luckor i förnekandets mur, där man plötsligt ser ljusblixtar från en vanligtvis mörk värld. Och många människor konstaterar ånyo upprört att fasansfulla saker pågår bakom slutna dörrar. Sedan blir det mörkt igen.

måndag 9 januari 2017

I´m a Believer

I lördags var det (ofattbart nog) exakt femtio år sedan denna låt gick upp på Tio i Topp.

söndag 8 januari 2017

Lady in Black

När Uriah Heep blev stora i Sverige hade jag slutat lyssna på pop- och rockmusik. Jag upptäckte dem flera år senare.

Lyssna gärna på denna suggestiva sång av dem från 1971, med bifogad text. Texten tilltalar mig på olika sätt, men textningen är ibland lite missvisande.

Den kan också ses framföras live, i en lite förkortad och lite blekare version - här.

lördag 7 januari 2017

Skeptisk humanist vill inte att Silvia ska få tro på spöken

Missförstå mig inte, jag är helt mot monarkin, men det utmanar löjet när en ledamot i Föreningen Humanisternas förbundsstyrelse, på debattsidan i Expressen, (i papperstidningen i fredagens nummer, hela sidan 4) går ut och hårt angriper drottningen för att hon offentligt sagt att hon tror på spöken. Eftersom hon är skattefinansierad och representerar Sverige borde hon hålla tyst om detta... menar han.

Märklig åsikt. Så länge monarkin ändå finns bör naturligtvis kungahusets medlemmar ha samma rätt som alla andra att ha vilken åsikt de vill i den typen av esoteriska frågor...

Eller ska man skriva ett tillägg till regeringsformen där man säger att kungahuset, förutom att försvara den rätta evangeliska läran, också måsta försvara en rättrogen skepticism, som den tolkas av VoF och Humanisterna?