lördag 29 september 2007

Vilse i folkminnesarkivet

Det var för några år sedan, jag höll på att läsa om skogsrån. Jag var ofta på folkminnesarkivet i Stockholm och läste anteckningar om folk som hade mött skogsrån.

Som ni kanske vet lurar skogsrået ofta människor att gå vilse. Man går runt och runt i skogen, och hittar inte hem. Men om man kommer på att vända sin tröja ut och in, eller bak och fram, upptäcker man ofta var man är någonstans och kan hitta hem igen.

Nåväl, jag satt där och läste och gjorde anteckningar och märkte att jag måste gå på toaletten. Jag hade varit på toaletten där många gånger, det var bara att gå nerför en trappa och sen låg den där.

Men den här gången, upptäckte jag, var det helt annorlunda. Där toalettdörren av trä skulle finnas fanns istället en låst järndörr. Konstigt, tänkte jag, har jag gått ner fel trappa? Men det fanns bara en trappa, så vad kunde ha hänt?

Faktiskt hade jag varit på toaletten tidigare samma dag så det kunde knappast vara så att de hade byggt om på några timmar. Mysteriet tätnade.

Till sist tog jag mod till mig och frågade en kvinna i personalen som var den jag hade bäst kontakt med, och som visste att jag läste om skogsrån.

Det hela var verkligen pinsamt. Jag sade till henne att, hmm... det här är konstigt, men jag hittar inte till hmm... toaletten, fast jag har varit där många gånger förut. Hon log mycket vänligt.

Hon följde mig ner för trappan och visade mig toaletten. Medan vi gick ner frågade hon roat om jag inte hade försökt med att vända tröjan ut och in. Det visade sig nu att korridoren där nere krökte av, och toaletten låg längre in. Fast jag hade varit där kanske 50 gånger hade jag "glömt" det, och min syn var kanske förvänd också, för jag hade inte sett att korridoren kröktes.

Jag mumlade ett förvirrat och skamset "tack" och hon gick upp igen.

Sedan flyttade folkminnesarkivet några kvarter bort. Jag fortsatte att gå dit. En dag när jag skulle gå därifrån såg mannen som satt i expeditionen så road ut. Jag frågade om jag hade glömt betala för några kopior. Han skakade på huvudet och log, nästan lite infamt.

När jag kom ut på gatan insåg jag plötsligt vad det var som var så roligt. Jag hade utan att veta det vänt tröjan ut och in!

fredag 28 september 2007

Savalen maj 1970

Jag har en hemsida som heter Kiremaj70. Förra hösten kom jag i en djup kris och tog i panik bort det mesta på den. Jag har sedan gradvis rekonstruerat den.

Förklaringen till varför hemsidan heter Kiremaj70 togs också bort.

Så jag tänker berätta det igen.

I mitten av maj 1970 åkte vår klass, 8d i Rålambshovsskolan i Stockholm, på en bussresa till Savalen i Norge. Klassen var kanske den stora ljuspunkten i mitt liv, trots att jag i själva verket var nästan totalt isolerad i den. Jag umgicks i stort sett inte med någon i den utanför skoltid, men den var ändå det ljusaste som fanns i mitt liv.

Första dagen på skolresan fick vi namnskyltar. Min var upp-och-ner, och det innebar att den också var baklänges. Så någon sa, "Åh, du heter Kire!"

Och sedan blev det mer och mer mitt namn, ända tills skolan slutade nästa vår. Och den perioden kom jag faktiskt in i klassen på ett annat sätt än någonsin förr, i synnerhet på hösten 1970.

Och vad gäller själva Savalenresan blev det på många sätt en av de lyckligase veckorna i mitt liv.

Därför är namnet Kire laddat med en ljus känsla för mig, det är hoppfullt, känns fint på många sätt.

Därför Kiremaj70, eftersom jag fick detta namn på en skolresa maj 1970 som för mig var helt underbar, och innebar en så stor öppning för mig.

tisdag 25 september 2007

Calle555 och bortträngda minnen

Vetenskap och Folkbildning (VoF) har ett forum, där ”vetenskap” och ”pseudovetenskap” diskuteras. Tonen på detta forum brukar vara ganska sansad, men så inte när frågor om bortträngda minnen eller ”rituella övergrepp” kommer upp.

Det visades idag när pseudonymen Calle555 startade tråden ”Bortträngning är inte politiskt korrekt”, uppenbarligen provocerad av mitt inlägg på denna blogg. Han citerar det jag skriver om att förnekandet av bortträngningen som fenomen troligen har sociala orsaker och ställer den retoriska frågan ”Vad insinuerar han egentligen?”

Jag ska förklara något väldigt enkelt för Calle555. Jag insinuerar inget, jag försöker hitta en förklaring till varför teorin om bortträngda minnen är så inflammerad, varför forskningsrapporter som stöder den sällan citeras adekvat i medierna, och varför intelligenta människor kan ta till de mest halsbrytande bortförklaringar för att förklara bort beläggen för den.

Jag insinuerar i synnerhet inget om Calle555. Jag diskuterade sociala processer, och inte varför varje enskild person som inte tror på bortträngda eller återkallade minnen tror som de gör. Vad gäller Calle555 själv, har jag aldrig trott att han är en medveten förövarförsvarare. Jag tror att han har de åsikter han för fram, att han genuint tror på det han skriver, och att han inte drivs av en ”dold agenda” att beskydda förövare.

Han har för några år sedan använt sig av mycket obehagliga metoder i debatten om bortträngda vs inplanterade minnen, bland annat genom att på det mest oempatiska sätt leta runt på överlevarforum för att söka bevis för att minnen ”inplanteras” där.

Men, återigen, jag tror inte att han är en medveten förövarförsvarare. Han är dessutom normalt sett relativt saklig, vilket man inte kan säga om de som kastade sig in i debatten efter hans inlägg.

Det är lite Flashback-stämning över tråden, en person kommenterar hånfullt ett (nu borttaget) stavfel i min text, en annan kan inte låta bli att komma med följande egendomliga kommentar om mig: ”Jag hoppas att det betyder att han minns hur traumatiskt vi behandlade honom, vilket torde visa att bortträngnings-tanken kan ha någon liten poäng”. Bortsett från det kränkande Flashbackliknande sättet att skriva kan man kanske notera den bristande logiken. Om jag minns hur jag behandlades på VoFs forum torde det ju vara ett argument mot bortträngningsteorin, och inte för den!

Ja, jag minns hur en av de mer oseriösa debattörerna på VoFs Forum, signaturen Garvarn, i sin tråd ”Satanistiska rituella övergrepp i fakta och fiktion” kombinerade inställningen att han inte behövde läsa de arbeten som ansåg att ”rituella övergrepp” existerade, eftersom han på förhand ”visste” att de var ovetenskapliga, med en karakterisering av mig som ”en rabiat vettvilling”, andra älskvärdheter att förglömma (dock ej bortträngda…).

Eftersom han vägrade att ta del av den litteratur som talade emot honom (bland annat arbeten av psykiatriker, sociologer, och religionsvetare), blev han tvungen att konstruera upp en milt sagt ensidig bild av hur det hela ligger till, med stöd av källor som bland annat en längre artikel av frilansjournalisten John Earl i tidskriften ”Issues in child abuse accusations” och hemsidan ”Religous tolerance”. I övrigt var hans referenser få, bland annat några allmänna böcker om pseudovetenskap.

Hela trovärdigheten i hans beskrivning och påståenden, som ofta står i strid med den seriösa litteraturen i ämnet, står och faller med trovärdigheten i hans källor.

Nu gavs ”Issues in child abuse accusations” ut av en Ralph Underwager, som gjorde sig totalt omöjlig i alla seriösa sammanhang sedan han lät sig intervjuas i den holländska pedofilvänliga tidskriften Paidika, och där bland annat hävdade att pedofilerna med djärvhet borde hävda att de utför Guds vilja. Att som huvudsaklig referens till framförallt fallet McMartin använda en artikel av en frilansjournalist i en sådan tidskrift är som att diskutera de tyska förintelselägren med den revisionistiska ”Journal of historical review" som huvudsaklig källa.

Religous Tolerance, för sin del, är en hemsida som kombinerar rosenskimrande artiklar om sekter som scientologerna och Familjen/Guds barn med hätska utfall mot ”anti-kult-rörelsen”, dvs. organisationer som svenska FRI (Föreningen Rädda Individen). Den anser, förutsägbart nog, att rituella övergrep inte existerar.

En person som använder den typen av debattmetoder är outhärdlig i sig. Det värsta var dock att de övriga ”vetenskapsförsvararna” på VoFs forum aldrig distanserade sig från hans egenartade källor, eller hans underliga metod, eller hans tilltro till invektiv som argument, trots att jag tog upp frågan, utan glatt jamade med.
Det var DET som fick mig att lämna forumet, inte min skräck för den intellektuella halten i ”Garvarns” utfall.

Slutligen: till Calle555, eller någon annan i den kretsen som vill vara seriösa, och inte bara ansluta sig till en Flashback-liknande lynchmobb. Läs gärna Jennifer Freyds bok och försök komma med en seriös vetenskaplig kritik av den. Då, och endast då, ska jag ta er på allvar.

Bortträngning är inte politiskt korrekt

På min hemsida har jag just nu lagt upp en recension av en bok som heter "Betrayal Trauma". Den är skriven av Jennifer Freyd, som hamnade i centrum av en hård debatt i USA om "falska minnen". Anledningen var att hon privat anklagat sin far för incest. Föräldrarna svarade dock inte privat, de startade False Memory Syndrome Foundation (FMSF), som publicerade fallet, och drev tesen att återkallade minnen av övergrepp är falska.

Nu var Jennifer Freyd psykologiprofessor med minnesforskning som specialitet, och hon blev inte direkt svarslös. Men hon inskränkte sig inte till att bemöta sina föräldrar och FMSF. Hon utvecklade en egen teori om bortträngningen och dess orsaker.

Före hennes bok fanns det i stort sett två teorier om orsaken till att minnen trängs bort. Båda formulerades av Sigmund Freud. Den första teorin lade han fram på 1890-talet, och innebar att minnen som var fysiskt eller psykiskt plågsamma trängdes bort för att denna plåga var outhärdlig. Den andra teorin formulerade han i början av 1900-talet, och gick ut på att minnen som var kopplade till omedvetna otillåtna önskningar trängdes bort.

Nu läger Freyd fram en tredje teori, som lägger fokus på barnets beroende av vårdnadshavare och andra vuxna. Orsaken till bortträngningen är inte att minnen skulle vara plågsamma i sig (obehagliga sjukhusminnen tillhör de vanligaste minnena från barndomen) utan för att de är kopplade till svek och förräderi från viktiga vuxna i barnets omgivning, framförallt, naturligtvis, vårdnadshavarna.

Att ha sådana minnen sätter barnets grundtrygghet och i extrema fall dess existens i fara. Därför kan det ofta vara nödvändigt för barnet att inte minnas.

Dessutom bemöter hon de som förnekar att minnen alls kan trängas bort. Det är nu entydigt bevisat att minnen av övergrepp kan försvinna, och sedan komma tillbaka. Inte ens de hårda förnekarna vågar idag förneka det uppenbara. Men istället försöker de mer eller mindre, för att tala ren svenska, slingra sig och hävda att minnena kan ha försvunnit av andra skäl än att de var obehagliga. De kan till exempel ha glömts bort för att de var oviktiga.

I föreningen Vetenskap och Folkbildning frodas sådana teorier, och på deras forum på internet brukar de dyka upp när bortträngda minnen kommer på tal. Det säger sig självt att detta är att trivialisera övergrepp i barndomen. Om de ses som något man kan glömma på samma sätt som man glömmer färgen på tapeterna i farmors kök, blir övergrepp mot barn en liten bagatell.

Hur kan i övrigt intelligenta människor komma till sådana bisarra slutsatser? Den yttersta förklaringen torde vara social. Det är så pass många människor som minns övergrepp i barndomen att andelen förövare i befolkningen med nödvändighet måste vara ganska stor, om dessa minnen är riktiga. Då förstår man kanske varför det är så viktigt för många att bortträngning och återkallande av bortträngda minnen ska ses som en myt.

När man läser om rapporter om att barn inte berättar allt för polisen i förhör om övergrepp de utsatts för (senast i ett referat i en av Stockholms gratistidningar om en aktuell forskningsrapport), formuleras det ofta som att barnet medvetet låter bli att berätta vad det minns. Det kan förstås hända, det också, men när man stöter på sådana formuleringar alltför ofta undrar man om inte det också beror på att bortträngning i vår tid ses som något farligt. Att acceptera bortträngningen som ett faktum är hotande inte bara för enskilda förövare utan för stabilitet och lugn i samhället, det är alltså förnekat, det är nedtystat.

Att tala om bortträngning är, kort sagt, inte politiskt korrekt.

lördag 22 september 2007

Jesus och Muhammad

Debatten om Muhammadbilderna har fått mig att fundera lite på vad jag tänker om Jesus och Muhammad, kristendomen och islam. Jag är varken kristen eller muslim, i och för sig, men jag gick många år och försökte bli "kristen". Det gick inte.

Jag upplever Jesus som en betydligt mer sympatisk person än Muhammad, för att uttrycka mig försiktigt. Jag tänker inte gå in på varför, men var och en kan läsa evangelierna och jämföra med Koranen och någon populär biografi över Muhammad och dra sina egna slutsatser.

Men... det innebär inte att jag tycker bättre om kristendomen än islam. Faktiskt inte. Anledningen är främst denna.

När en religion för en gångs skull har en riktigt sympatisk religionsstiftare, ska han nödvändigtvis torteras ihjäl i slutscenen. Och sedan ska hela läran byggas upp på att det är denna hemska död som frälst hela mänskligheten. De kristna ska kunna "vila ut i Jesu sår" (ett populärt uttryck i den tidiga pingströrelsen), och en sång låter oss veta att "genom blodet har han frälst mig".

Dessa citat är inte bara representativa för pingströrelsen, var och en som plågar sig igenom Paulus ser att de bygger på den grundsyn som fanns i den tidiga kristendomen.

I artikeln "Nattvarden, korset och försoningsläran" på min hemsida http://www2.hemsida.net/kiremaj70/ har jag utvecklat det närmare.

I sin praktik har sedan både islam och kristendomen oftast allierat sig med makten, med männen mot kvinnorna, med de vuxna mot barnen, och förföljt kättare och oliktänkande. I båda fallen finns också exempel på motsatsen - kristna och muslimer som vägletts av sin religion för att kämpa mot orättvisor och förtryck.

Nya testamentet skulle definitivt vara mer sympatiskt än Koranen - om det inte vore för blodsoffret, försoningsläran, och den otäcka syntesen av denna blodsmystik och försvaret för makten man finner hos Paulus och i en del av de andra breven.

Och jag reagerar mer negativt när jag ser kristna kors än när jag ser den muslimska symbolen, nymånen. Varje gång jag ser ett kristet kors tänker jag på den plågade man som slutade sina dagar med ångestskriet "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?".

söndag 16 september 2007

Än en gång till frågan om Lars Vilks Muhammadbilder

För det första, Lars Vilks har rätt att teckna vad han vill, och hur dåligt han vill, och försöka få det utställt och publicerat. För det andra, jag anser inte att det ska finnas några lagar som förbjuder publicering av hans bilder, inte ens hans sämsta eller hans mest kränkande.

Men att något inte är förbjudet innebär inte att det bör göras. Jag anser inte att det ska finnas en lag mot hemsidor som förnekar Förintelsen, men jag anser ändå inte att sådana sidor bör finnas. Jag anser heller inte att det bör skrivas en lag som förbjuder förnekande eller ens bagatelliserande av övergrepp mot barn. Det är bättre om de som bedriver sådana kampanjer hängs ut, avslöjas i sitt nakna människoförakt.

Vad gäller Lars Vilks hade jag varit på hans sida om han hade varit en flykting från, exempelvis, Iran som ville visa sitt motstånd mot hur de härskande utnyttjar islam i förtryckets tjänst. Men det är han inte. Han är (i förhållande till den överväldigande majoriteten muslimer) en privilegierad västerlänning som ser det som något lite pikant, lite intressant, att ”testa yttrandefrihetens gränser” . Att han kränker miljoner och åter miljoner människor i onödan rör honom inte i ryggen. Det är väl intressant också, kan man förmoda, kanske en del av själva konstverket, i sann postmodern anda.

Jag skriver ”i onödan” för bilden har inget vettigt syfte. Ingen historiker, eller ens den värsta fiende till islam, har någonsin argumenterat för att Muhammad i själva verket var en hund. Om Vilks hade tagit upp en diskussion om kvinnosynen i islam, eller synen på barnäktenskap bland en liten minoritet av världens muslimer, eller ogillat Koranens syn på Guds allmakt, och velat stryka under sin åsikt med en slagkraftig teckning, hade det varit en annan sak. Men jag har den otäcka känslan av att hans enda syfte med bilden är att kränka.

Varför blir muslimer så kränkta? Beror det huvudsakligen på religionen? Jag tror inte det. Så länge vi kommer från den västvärld som genom historien ockuperat, exploaterat, och invaderat muslimska länder, och fortfarande gör det, är det förståeligt att arroganta gester från representanter från vår del av världen är sprängstoft. De allra flesta muslimer i världen är fattigare än den fattigaste tjugondelen i Sverige och Västeuropa (att Usama Bin Ladin själv är mångmiljonär ändrar inte ett uns på detta faktum). De har haft erfarenheter av västvärldens imperialistiska arrogans under århundraden – från korstågen till invasionen av Irak och utsvältningen av Gaza.

Med tanke på det borde man kanske vara lite mer medveten om makt, sociala förhållanden och imperialism. Och inte bara förhäva sig över den ”konstens frihet” som den fine och bildade Lars Vilks säger sig värna om – i motsats, alltså, till fattiga människor i Pakistan, vars vreda ansikten vi förskräcks över när vi ser på demonstrationsbilderna.

Jag försvarar i princip Lars Vilks rätt att teckna vad han vill, och tycker lika illa om Al Qaida och dess hot som alla andra. Men jag har inga som helst sympatier för honom. Tvärtom, hans arrogans och likgiltighet för miljoner människors känslor äcklar mig gränslöst.

lördag 15 september 2007

Motala, Guillou och de "oskyldiga pedofilerna"

Den 22/2 2004 skrev Jan Guillou en krönika i Aftonbladet med rubriken ”Medierna gillar inte oskyldiga pedofiler”. Det han menade med denna något märkliga rubrik var att media frossar i sexualbrott mot barn, medan de tystar ner fall med oskyldigt dömda

Det har nog aldrig varit sant, och definitivt inte sedan mitten av 90-talet. I själva verket blir friande domar vanligtvis betydligt mer omskrivna än fällande. Vem visste vem Bo Larsson var innan Uppdrag Granskning startade sin kampanj, men efter de fällande tingsrätts- och hovrättsdomarna? Jag visste det i alla fall inte, och hade inte hört talas om fallet förrän Uppdrag Granskning sände sitt första program i frågan. Blev det ens notiser när han fick sina fällande domar? Vet inte, jag har inte kollat, men om det fanns notiser måste de varit väldigt små, eller endast publicerade i någon lokaltidning.

Nu har en man som dömts för övergrepp mot sin dotter och fått resning fällts på nytt i Motala. Jag skrev om fallet tidigare på bloggen, eftersom media stort uppmärksammade det som ett nytt fall av ”falskt dömda” . Det blev ganska stora artiklar om en man som fällts för incest men där det nu upptäckts att dottern även berättat om övergrepp i skogen, med flera män inblandade, med ”rituella och sadistiska” inslag. Man kunde vänta sig en massiv mediebevakning, och en friande dom.

Men så blev det inte. Domen blev på nytt fällande, och tidningarnas notiser blev ganska små. DN hade en mindre artikel, men i övrigt har jag bara sett just smånotiser. SvD:s och Aftonbladets papperstidningar idag innehåller inte ett ord om fallet. Expressen hade en liten notis.

Om det hade blivit en friande dom skulle det blivit stora rubriker, som i Bo Larsson-fallet. Proffstyckare som Jan Guillou skulle tala om att det bara var ett av många fall av oskyldigt dömda, och Göran Lambertz skulle intervjuas. Och de mest långtgående slutsatser skulle dras om det svenska rättssystemet - att det så ofta sätter ”oskyldiga män” bakom lås och bom. Och det skulle bli många kommentarer om hur dåraktigt det är att tro på organiserade sadistiska (och ”rituella”) övergrepp.

Om media var konsekventa skulle de nu istället upplåta plats åt Christian Diesen och Madeleine Leijonhufvud för kommentarer, det faktum att fallet med Södertäljeflickan ledde till resning 1993 men slutade i en ny fällande dom 1994 skulle kanske tagits upp, och, vem vet, kanske någon tidning i så fall skulle kunna tänkas intervjua Eva Lundgren och få synpunkter på våld och ritualisering. Men sådana mediereaktioner kan man ju titta i månen efter.

Jo, media gillar just vad Guillou i ett av sina (inte alltför sällsynta) förvirrade ögonblick kallade för ”oskyldiga pedofiler”. D.v.s. på mer vanlig svenska, män (och i något enstaka fall kvinnor) som anklagats för sexualbrott mot barn, och sedan friats av domstolar, och/eller av media. De som helt enkelt fälls är inte lika intressanta, det blir oftast notiser.

Vad beror det på, egentligen?

Tillägg 17/9: En vän till mig har hört av sig och sagt att SvD den 15/9 faktiskt hade en liten notis om Motalafallet. Hon hade slängt tidningen och visste inte på vilken sida det var. Jag har inte slängt tidningen och har gått igenom den återigen, sida för sida, för att leta efter notisen. Jag har inte hittat den. Den måste ha varit mycket, mycket liten...

torsdag 13 september 2007

Vill inte vara man…

På ett sätt känns det aningen desperat. Jag är 52 år och har aldrig upplevt mig som vuxen man. Jag har alltid reagerat negativt på att bli betraktad som man, och kroppen känns i stort sett alltid som främmande. När höll på att komma upp i tonåren fick jag oerhörda ångestattacker. Det berodde förvisso på annat också, men jag tror att ångesten förstärktes över att jag utvecklade en manlig vuxen kropp jag inte ville ha. Och ju äldre jag blir ju obehagligare blir det.

Jag vet bara inte vad jag vill vara istället. Ibland tror jag att jag vill vara kvinna, ibland att jag inte vill ha någon vuxensexualitet alls, dvs. att jag skulle vilja vara kastrerad… Det sistnämnda lär jag aldrig kunna få, det förstnämnda skulle jag rent teoretiskt kunna få om jag ställde upp på en massa psykologintervjuer och bevisade att jag vill vara kvinna genom att gå i kvinnokläder – eller? Vad då kvinnokläder?

Om jag vore kvinna skulle jag gå i t-shirt och jeans, men det gör jag ju nu också. Jag har inget behov av att på ett spektakulärt sätt se ”kvinnlig” ut.

Jag gör inget åt dessa saker, har aldrig gjort det. Men det måste jag göra snart, paniken bara växer…

Frågan är bara vad och hur.

Om jag skulle ”byta kön” har jag ingen aning om jag skulle bli heterosexuell eller lesbisk eller asexuell – eller någon kombination av dessa. Men det är inte det väsentliga, det viktigaste är att slippa vara man… Vilka saker som skulle kunna hända när jag väl slipper det som jag reagerade med sådan panik på i förpuberteten har jag ingen aning om… Det kanske blir trist, dötrist, tråkigt…. eller kanske helt underbart, för att nu citera Askungen.

Förr eller senare ska jag dö, tyvärr, höll jag på att säga, och jag vill inte dö som ”man”. På något sätt måste jag komma ur in passivitet och göra något åt saken. För tiden bara går och går…

tisdag 11 september 2007

Öppet brev till Jasenko Selimovic

/Jasenko Selimovic är chef för radioteatern och stoppade Linnéa Liljas pjäs Under Skalet den 1 september. Han uttalade sig om saken i P1:s program Media igår./

Hej, vill bara ställa en liten fråga med anledning av ditt uttalande i P1:s program Media. Där säger du att ni ska kontrollera trovärdigheten i Linnéa Liljas Under Skalet för att avgöra om programmet kan sändas. Jag skulle gärna vilja veta, hur tänker ni göra det?

Tänker ni starta en polisutredning om anklagelserna om incest? Om brott som begicks på (så vitt jag fattar) 50- och tidigt 60-tal? Tänker du snoka reda på författarens identitet och intervjua släktingar? Kriminaltekniskt undersöka det material som pjäsen bygger på?

Eller är det bokens, och inte pjäsens, trovärdighet som ska kontrolleras? I så fall är det ännu knepigare får då krävs en enorm undersökande journalistik och polisiära resurser. Du får försöka identifiera de i boken beskrivna och ej namngivna personerna och sedan ta reda på om de hade alibin vid tidpunkter... men, vänta vilka tidpunkter? Inga tidpunkter nämns i boken. En massiv polisutredning om anklagelser om rituella övergrepp för över 40 år sedan torde inte ingå i Radioteaterns uppgifter. Det är dessutom omöjligt och det vet du.

Kort sagt, det är omöjligt för dig att kontrollera trovärdigheten. Du får helt enkelt acceptera, som alla vettiga chefer skulle göra, att det är en kontroversiell pjäs och en kontroversiell bok. I sådana fall finns det alltid några som ifrågasätter trovärdigheten. Om alla program där trovärdigheten ifrågasätts skulle förbjudas skulle till och med väderrapporterna förbjudas.

Hälsningar Erik Rodenborg

PS. Som före detta medlem i Låt Bosnien Leva kan jag dessutom inte låta bli att komma med följande kommentar. Hur många serbchauvinister ifrågasatte inte trovärdigheten i rapporterna om Srebrenica och andra massakrer? Anser du att en pjäs om Srebrenica borde ha stoppats under 90-talet om serbchauvinister hade ifrågasatt trovärdigheten?

söndag 9 september 2007

Isis...

ISIS är en organisation för yrkesverksamma som arbetar mot sexuella övergrepp mot barn. De har också gjort en fin film som handlar om hur svårt att få en förövare fälld, ”Älskar alla sina barn?”. Jag såg den på Trasdockan igår. Den var mycket sevärd.

Sitt namn har organisationen fått efter den egyptiska gudinnan Isis. Det synes mig vara ett bra val av namn…

Många tror att motsättningen mellan gott och ont är något som förts in i det religiösa tankelivet i och med kristendomen, eller judendomen. Många har föreställningen att begrepp som ont och gott inte fanns i de förkristna religionerna.

Denna föreställning sprids idag också i New age-miljöer och i nyhedniska grupper, som ofta tycks tro att "ondska" är ett tvivelaktigt kristet begrepp, som skapat skuldkänslor och splittring. Och, som sagt, var frånvarande i de tidigare religionerna.

Men det är inte sant. Ett bra exempel är just den klassiska myten om Isis och Osiris. Dess kärna är just kampen mellan gott och ont. I denna myt kämpar Isis mot den onde guden Set, som har mördat och styckat Osiris, Isis´ make. Dessutom begår Set sexuella övergrepp mot deras barn, Horus. Isis tar upp kampen mot Set, lyckas återuppliva Osiris, och får till sist Set fälld i gudarnas domstol. Set förknippas sedan i den egyptiska religionen med våld, hotande fiender och den döda, sterila öknen.

Isisgestalten har troligen inspirerat kristendomen - det finns till och med forskare som föreslagit att namnet Jesus har konstruerats på grund av dess likheter med namnet Isis. (Jesus hette egentligen inte Jesus, utan Josua!). Det är också ganska så klart att Isiskulten inspirerat den senare Mariakulten.

För ungefär tio år sedan blev jag fascinerad av Isisgestalten. Jag började läsa allt jag kom över om Isis, satte upp bilder av henne på väggen, började till och med be till henne...

Jag tilltalades av att denna gudinnegestalt i berättelserna inte bara så där i största allmänhet är en omvårdande modergudinna utan att hon faktiskt i myterna och tron aktivt kämpar mot ondskan. Och det fanns också på många andra sätt något speciellt med Isisgestalten...

Men när jag sedan undersökte vad de nyhedniska grupper som fokuserar på Isis sade blev jag oftast grymt besviken. De nyhedniska miljöerna idag vill som sagt ofta inte höra talas om ondska, än mindre föra en aktiv kamp mot den. De avfärdar ofta tal om "ondska" som "kristen dualism". Och i det här fallet konstruerar de följaktligen upp en ofarlig Isisfigur, och bortser från vad de centrala myterna om henne faktiskt säger. Isis blir i deras version något tamt, något privat – och något okontroversiellt.

Därför tycker jag att nätverket ISIS på ett fint sätt tolkar berättelserna om gudinnan bättre än de flesta "nyhedniska” beundrare av henne. Den Isis som i myten förde en kamp på liv och död mot ondskan skulle, det är jag övertygad om, känna igen sig bättre hos de som kämpar mot sexuella övergrepp mot barn än hos de nyhedningar som gör henne till en symbol för endast inåtvänt begrundande.

För mig har Isisgestalten varit en kraft i över tio år. Och myten om henne ett meningsfullt drama om att ondskan kan besegras.

söndag 2 september 2007

Yttrandefrihet i Sverige: exemplet Linnéa Lilja

Bara några minuter innan Linnéa Liljas pjäs Under Skalet skulle sändas av radioteatern kom beskedet att den hade ställts in. Anledningen, sades det, var att trovärdigheten i berättelsen ifrågasatts. Om Sveriges Radio skulle stryka alla inslag vars trovärdighet kan ifrågasättas skulle de knappast ha några inslag kvar. Det här är ett klart besked från de som har makten: yttrandefriheten gäller inte överlevare från sadistiska övergrepp i barndomen. Att berätta om sin egen verklighet är inte tillåtet i Sveriges Radio, inte ens om det sker anonymt och namnen är ersätta med pseudonymer.

Det har nu blivit alldeles uppenbart vad yttrandefriheten i Sverige är och inte är. Yttrandefrihet i Sverige är att få rita en bild av Muhammed som en hund. Detta är en mycket viktig frihet, sägs det, och det ska vi minsann lära alla muslimer, som inte fattar vilka omistliga värden som går förlorade om vi tummar på den friheten. Men att få berätta om vad man utsatts för i barndomen är inte tillåtet, för dessa berättelser är ju inte "trovärdiga".

Jag saknar ord för att karakterisera denna inställning, och om jag finner dem är det nog ändå ord som inte lämpar sig i tryck...
Men "Under skalet" var uppenbarligen farlig. Läs gärna boken - så får ni se vad som var så farligt...

Universum - både mystiskt och skrämmande...

James Webb-teleskopet har tidigare visat bilder av galaxer så tidsmässigt nära den förmodade tidpunkten för Big Bang,  som är så stora att...