torsdag 20 december 2007

”I cyberrymden kan ingen höra dig skrika”

Jag skäms lite över det, men citatet i rubriken kommer faktiskt från Jan Guillou. Det kommer dessutom från en av hans många osympatiska krönikor. Men för tillfället låter jag bli att nämna vilken, för just detta citat gav mig någon aha-upplevelse.

Jag är trött på nätet. Visst, visst, det har gjort en oerhörd nytta, men det har på sätt och vis ökat alienationen. På ”den gamla goda tiden”, alltså före internet, var man tvungen att prata med varandra, på telefon eller på annat sätt, om man ville ha tät kontakt. Det behöver man inte längre. Är det på gott eller på ont?
Förmodligen både och. Men här tänker jag bara skriva om det negativa.

Folk blir vänner på nätet, men också ovänner. Jag tror att det är lättare att bli ovänner på nätet än vad det är IRL (d.v.s. internetförkortningen för allt annat än internet, betyder ”In Real Life”). Om man pratar med någon kan man höra på tonfall, uppfatta nyanser, undvika missförstånd. Det kan vara ganska svårt på nätet.

Folk blir till och med förälskade på nätet, det har jag varit med, det är en sorts förälskelse som i oerhört hög grad bygger på projiceringar, man ser bara texten och fyller i resten med sin fantasi. Det slutar ofta bedrövligt.

Att ta del av ständigt nya mail, som ska besvaras, ger en konstig känsla. Det är möjligt att de som föds upp med det kommer att tycka det är naturligt. För mig känns det som om den värld där det finns röster, ansikten, leenden, gråt, gradvis ersätts med bokstäver, bokstäver, bokstäver. Det är ju egentligen inte bokstäver heller, det är ettor och nollor. Osynliga ettor och nollor.

På internet är allt tillåtet, om man inte lever i Kina eller Nordkorea eller så. Alla åsikter är tillåtna. Någon kan skriva och vara för pedofili, sedan kan någon annan skriva och vara emot. Det är demokratiskt, alla är lika på nätet. Även socialhjälpstagare har råd att skapa en blogg, Men hur många läser den, och varför?

Internet är vår tids repressiva tolerans. Ingen kan säga att vi inte är en demokrati, alla kan ju skriva vad de vill på nätet. Att sedan det mesta som är angeläget stannar där, och endast får närmast obefintliga konsekvenser ”IRL” är en annan sak. ”I cyberrymden kan ingen höra dig skrika”. Även en blind höna, och Jan Guillou, hittar ibland ett korn.

Det här är naturligtvis orättvist. Men jag känner det så nu.

Kommer hem till en ensam lägenhet och sätter på datorn det första jag gör. Kollar besöken på min hemsida och blogg, och om jag orkar också om jag fått några mail. Kollar Motherwitchs och Consequentias bloggar, och eventuellt någon debatt jag deltar i på något forum. Eller kanske vad som hänt på något stödforum. Men för mig känns det mer och mer som en konstig livsstil.

Jag tror inte på sf-berättelser om att datorerna tar över. De kan inte ta över, inte på det sättet. De är programmerade av människor, och människor kan när som helst dra ur sladden. Men de kan ta över våra psyken. I värsta fall.

I USA dömdes en kvinna för barnmisshandel. Hon hade misskött sina barn och låtit dem svälta, och leva i smuts, eftersom hon använde all sin lediga tid till att sitta framför datorn och surfa. Det är kanske inte datorernas fel, hon kanske skulle ha misskött barnen i alla fall. Vad vet jag. Men datorn blev i alla fall ett redskap för vanvård.

Det är ett extremfall, men det finns många fall som inte är så extrema.

Nu använder jag i alla fall nästan bara datorn för att kolla vad som händer och för att skriva. Har nästan aldrig spelat dataspel, de flesta jag sett handlar om att man ska skjuta ner en massa monster för att överleva. Det är kanske förråande för en del, för mig är det bara dödtråkigt. Hur kan någon stå ut med att göra det timme efter timme? Försökte nån gång, gav upp efter några minuter. Minns inte varför, men troligen var jag så dålig på att skjuta ihjäl monster att de dödade mig efter en kort tid.

Kan inte hitta något bra slut på denna orättvisa betraktelse. Jag kanske lider av datorfobi? Det finns kanske KBT-terapi mot sådana? Det skulle i alla fall inte hjälpa mig, för jag har inte, och kommer förmodligen aldrig att få, råd med KBT-terapi…

4 kommentarer:

Rallarros sa...

He, he, jaså, du har en egen blogg nuförtiden? Ja, naturligtvis måste jag posta på den, alltid irriterar det någon! :-)

Det stämmer att Internet är en pseudoverklighet. Jag har normalt inga sympatier för dårarna i EAP, men när deras lider maximo LaRouche nyligen deklarerade ”Lämna Facebook och Youtube innan din hjärna smälter”, så hade han en viss poäng…

Själv har jag alltid legat ungefär 20 år efter i den tekniska utvecklingen, så jag började inte chatta på nätet förrän i slutet av förra året. Jag tog det hela med en klackspark, och det var nog lika bra, för man blir faktiskt beroende, KRAFTIGT beroende…

Till slut satt jag uppe hela natten och chattade, engagerade mig i diverse pseudodebatter, startade nya trådar, ”flejmade” och ”trollade” och hela köret. Ibland blev jag så upprörd över vissa debattörers (i och för sig knasiga) åsikter att jag var tvungen att be dem om ursäkt några timmar eller dagar senare, osv. (Det var ett forum som handlade om religion – ja, du kan ju tänka dig.)

Samtidigt var det rätt kul, på sitt sätt. Vid något tillfälle blev jag lurad att gräla med en skämtare som utgav sig för att vara en riktigt debil kristen fundamentalist: ”bananerna är skapade av Gud, för endast människor kan skala dem” osv. Jag debatterade även med en domedagsprofet, som förutsade världens undergång till i september (han hade fel). Faktum var att han var rätt så trevlig i övrigt. Jag gjorde också misstaget att be en kille om ursäkt, som senare visade sig vara anhängare av en ganska udda anti-semitisk sekt!

Men som sagt, det är kul bara om man tar det med en klackspark. Och just däri ligger problemet: måste vi alltså ta allt med en klackspark? Borde vi inte vara seriösa någon gång också? Men på nätet förvandlas allt till en postmodern sörja av Generation X-ironi. Jag kan visst höra folk skrika i cyberspace. Problemet är bara att jag inte riktigt bryr mig…

Till slut lyckades jag tvinga mig själv att avbryta mitt chattande, och nu…tja, nu inser jag hur meningslöst det hela egentligen var. Det bästa med Internet är att man snabbt och effektivt kan beställa böcker som man inte ens visste fanns! Man är inte längre hänvisad till Akademibokhandeln eller universitetsbiblioteket. Men annars? Annars vette fanken om det finns några fördelar med den här uppfinningen…

Ja, det här var ju inte något programmatisk manifest av den typ jag brukade skriva förr i världen (ha ha), men än sen då?

God jul, förresten!

Kire sa...

Hej, det är lite mysko på internet, med anonyma inlägg. Försökte klura ut vem du var, eftersom du uppenbarligen verkade känna mig på något sätt, och jag tror att jag till sist lyckades. Men oroa dig inte, jag vet att det som kallas för att "outa" någon, dvs avslöja någons identitet, är en dödssynd på nätet...
God fortsättning och Gott nytt år!

Rallarros sa...

Ja, om du kan se min privata e-mail på din dator, så vet du nog vem jag är.

:-)

God jul än en gång!

Kire sa...

Men jag kan inte se din privata mail på min dator. Det är möjligt att det finns något sätt att göra det, men inget jag kommit på i alla fall.
MVH Kire