lördag 26 januari 2008

När djuren var nära släktingar - några reflektioner om totemismen

I dessa dagar driver fanatiska religiösa grupper kampanjer mot utvecklingsläran. Det går förvisso att ifrågasätta Darwins och hans efterföljares teorier på olika sätt; själv är jag lite tveksam till antagandet att utvecklingen verkligen endast är ett resultat av slumpvisa kombinationer av mutationer och naturligt urval. Men att den finns där är obestridligt. Och många som går under beteckningar som "kreationister" och/eller anhängare av "Intelligent design" förnekar faktiskt utvecklingen i sig, och vårt släktskap med djuren och andra levande organismer.

Detta förnekande av våra rötter i naturen är en produkt av de tre stora monoteistiska religionerna och deras olika avsplittringar. Det intressanta är att de religioner som dominerade före framträdandet av dessa, tvärtom starkt betonade släktskapet mellan oss och andra levande varelser.

Det går att finna hur många exempel som helst på detta. Ett kuriosum är för övrigt att i tibetansk religion fanns till och med uppfattningen att människorna, eller åtminstone tibetanerna, var nära släkt med aporna. Något som teosofins grundare, madam Blavatsky, aldrig verkar upptäckt, trots hennes bevisligen stora intresse för tibetansk religion.

Men om man går till de kulturer där klassamhället ännu inte uppstått, kan man ofta hitta något ännu mer intressant. Det är det fenomen som kallas "totemismen". Totemismen var mycket uppmärksammad vid förra sekelskiftet, och allehanda forskare utvecklade teorier om dess natur och uppkomst. Dessa teoriers kvalitet kunde variera, från en skarpsinnig och riktigt "modern" teori som Émile Durkheims, till rena vanvettet, som Sigmund Freuds teori. Men alla var överens om att det var ett viktigt fenomen värt all uppmärksamhet.


Intresset avtog snart, och i och med att oraklet Claude Lévi-Strauss till sist deklarerade att totemismen i själva verket aldrig funnits, sjönk det till nästan noll.

Men naturligtvis har den "funnits", och naturligtvis är den värd all den uppmärksamhet den fick då, i början av 1900-talet.

Totemismens elementära grundstruktur är ungefär denna. Människor är uppdelade i olika grupper, som i sin tur är släkt med olika övernaturliga väsen, som betraktas som, i kanske 99 fall av 100, växter eller djur. En del grupper kan till exempel vara besläktade med vargar, andra med rävar, ytterligare andra med olika typer av växter. Termen "totemism" kommer från ordet "totem", som de nordamerikanska Ojibway-indianerna använde om denna typ av väsen.

Detta är totemismens skelett, så att säga, det som är gemensamt för alla typer av totemism, Föreställningar av det slaget har återfunnits i en stor del av världen. Alltifrån Australien, Melanesien, Nya Guinea och Indien till många folk i Afrika och Amerika.

I de flesta fall kompletteras denna grunduppfattning med andra. Mycket vanligt är till exempel att medlemmar av samma totemiska grupp anses vara av så nära släkt att de inte får gifta sig med varandra. Det kan vi förstå bra om det är så att den totemiska gruppen inskränker sig till en klan som bebor ett begränsat geografiskt område. Men i de fall där många klaner, eller många människor oavsett klan, spridda över stora områden, anses tillhöra samma totem är det svårbegripligt för oss.

En annan vanlig uppfattning hos många folk med en sådan åskådning var att det är förbjudet för de som har ett visst totem att döda eller åtminstone äta den växt- eller djurart man anses besläktad med. Det sågs på samma sätt som vi ser på kannibalism. Man äter inte nära släktingar.

En annan sedvänja som återfanns på många ställen var att de som hade en viss växt, eller ett visst djur, som totem, regelbundet utförde magiska ceremonier för att hjälpa dessa växt- eller djurarter att föröka sig. Det var ju ingen hjälp för denna totemiska grupp, då de inte själva fick äta sitt totem, men det var ju till nytta för de andra totemiska grupperna, som inte hade några tabun mot just det totemet.

Totemismen är nästan alltid förknippad med något som brukar kallas det klassifikatoriska släktskapssystemet. Det innebär i korthet att termer för exempelvis "mor", "far", "syster" eller "bror" användes för ett mycket stort antal personer i stammen, och inte bara de biologiska släktingarna. Det är ett släktskapssystem som betonar gemenskapen i klanen, snarare än familjegruppen.

Den kontinent där man kan (eller kunde, det mesta är väl utdött idag, trots en del revitaliseringsförsök) se den mest komplexa formen av totemism är Australien. Där återfinns alla de element som beskrivs ovan, kombinerade, medan de i övriga delar av världen ofta inte återfinns på samma ställe. I Australien fanns dessutom en utvecklad mytologi runt totemismen. De fanns många berättelser om hur de totemistiska anfäderna och anmödrarna (de kunde vara såväl manliga som kvinnliga) en gång i tiden hade skapat landskapet.

I denna australiska mytologi förklaras havandeskapet med att en totemistisk "anfadersande" eller "anmodersande" går in i en kvinnas kropp. Vilken totemistisk ande som gick in i modern bestämmer vilken totemgrupp barnet kommer att tillhöra. I de flesta fallen följde totem-andarna släktskapslinjerna (en kvinna som tillhör en viss klan kommer alltid att bli havande genom den totemiska ande som klanen tillhör) men hos några grupper, som Aruntastammen, bestämdes barnets totem av var kvinnan befann sig vid det första tecknet på graviditet. Landskapet var nämligen uppdelat i olika regioner, där den ena eller andra av de många totemiska andarna ansågs hålla till.

Är det här intressant för oss idag? Jo, på många sätt. Den knivskarpa linjen mellan människan och naturen är av ganska färskt datum historiskt sett. Det var inte Darwin som kom på vårt nära släktskap med naturen. Det har varit en självklarhet för människosläktet under många generationer. Och samtidigt som totemismen hävdar stammens släktskap med djur och växter, bygger systemet också nära relationer mellan stora grupper av människor, som via sitt totem ingår i en gemenskap med nästan familjeliknande drag. Det var ett system som stod långt från dagens ofta isolerade kärnfamiljer.

Inga kommentarer: