lördag 10 maj 2008

Josef Fritzl - ondska, normalitet och klass

Idag talar alla, med all rätt, om Josef Fritzl. Mannen som höll sin dotter som sexslav i en källare i mer än 20 år. Till och med Göran Skytte nämner honom i dagens krönika i SvD, som ett exempel på den ondska han anser förnekad i dagens samhälle. Ja, naturligtvis är Fritzl ond, men när det gäller just Skytte bör man nog stillsamt påpeka att det Nya testamente som han åberopar sig på även anser att rikedomen, som Skytte alltid brukar försvara med en sådan glöd, är ond i sig och att de rika har svårare att ta sig in Guds rike än en kamel har att ta sig igenom ett nålsöga.

Men Fritzl var inte endast ond, han var ju både "normal" och socialt respekterad. Han hade villa, fru och barn, var till yrket ingenjör och var en person som ingen skulle misstänka för vidriga brott. Ändå begick han dem.

På samma sätt hade också Hagamannen villa, fru och barn, och en känd plastikkirurg har för ett tag sedan dömts för att ha våldtagit de kvinnor han sövde med narkos.

För ett antal år sedan, så sent som på sjuttiotalet, trodde man allmänt att sexualbrottslingar nästan alltid var marginaliserade, socialt missanpassade människor. Anledningen var förstås att det var dessa som åkte fast. Och anledningen till att just dessa åkte fast var att det var de som lättast blev misstänkta.

1943 skrev rättspsykiatern Olof Kinberg boken "Incestproblemet i Sverige". Där slog han fast att de fäder som har incest med sina barn var fattiga, obildade människor med låg intelligens. Eller det var det han trodde. Han läste rättegångsprotokoll och de dömda tillhörde just dessa kategorier.

Hans bok kommenterades av Artur Lundkvist i Bonniers Litterära Magasin och denne vänsterinriktade författare vågade framföra åsikten att rika också kunde begå sexuella övergrepp mot sina barn. Även om de inte åkte fast. Men han förblev en ropande röst i öknen - ända fram till 80-talet förblev Kinbergs åsikt den vanligaste i Sverige.

Och fortfarande finns den synen kvar. Såväl Jan Guillou, som Leif GW Persson, som den ökända vittnespsykologen Astrid Holgersson, har vid flera tillfällen framfört åsikten att sexualbrott mest av allt begås av personer i socialgrupp tre - eller fyra. Vid en rättegång i Umeå 1993, där en flicka anklagade läkare, och andra mer bemedlade personer, för sexuella och sadistiska övergrepp förklarade Astrid Holgersson att personer med den samhällsställningen inte torde begå sådana brott.

Idag har vi DNA-tester. Med hjälp av dessa kan personer som annars aldrig ens skulle åtalas, dömas för vidriga brott. Men det är klart - om det skulle handla om tillräckligt högt uppsatta personer har jag en stark känsla av att DNA-prover lätt skulle kunna försvinna, och till och med kunna ersättas med andra.

I styckmordsfallet drev personer som Per Lindeberg och Jan Guillou tesen att feminister orättvist anklagade läkarna för detta brott därför att de var män. Ja, Lindeberg döpte till och med sin bok om fallet till "Döden är en man", för att visa hur han tänkte att dessa feminister resonerade. Men det hindrade inte honom och Guillou att på mycket lösa grunder anklaga andra män, fattiga satar i Solna, och en polsk slaktare, för att ligga bakom brottet. Dessa var minst lika mycket män som "obducenten" och "allmänläkaren" - men de var förstås betydligt fattigare och då räknas de inte.

Men ondskan i vårt samhälle finns ju i hög grad i det "normala", och bland de ”respektabla”. Den syns inte. Ondskan har inte bockfot och svans, eller horn i pannan. Den finns ofta i kretsar som få misstänker. En amerikansk undersökning lär ha visat att direktörer har en sex gånger högre andel psykopater än normalbefolkningen. Men de döms definitivt inte för brott sex gånger oftare än normalbefolkningen. De döms väldigt sällan för brott. Det betyder inte att de nästan aldrig begår sådana.

I "Working Class Hero" sjunger John Lennon:

"There's room at the top they are telling you still,
But first you must learn how to smile as you kill,
If you want to be like the folks on the hill".

Han hade troligen mer rätt än många kriminologer.

Den dagen samhällspyramiden rasar, kommer vi förmodligen att upptäcka de veritabla berg av skändligheter och brott som begåtts av rika, av välbärgade, av de som ses som höjda över alla misstankar. Om jag har någon verkligt innerlig önskan är det att få leva den dagen.

2 kommentarer:

Annika sa...

Duy är så klok Erik - och fan ska det dröja så länge? Jag vill också leva...
KRAAAM!
Annika

Kjell-Åke Bjurkvist sa...

Så sant Erik!
Mycket bra skrivet och hoppas jag får uppleva den dagen med!
Det är bättre att vara rik å frisk än fattig å sjuk! Undra hur mycket skit som döljs i toppen?

Ha de bäst
K-Å