Har just sett ”Desperately seeking Susan” på TV 5. Det var på många sätt en nostalgitripp.
Jag har aldrig direkt tillhört Madonnas Fan Club, men just den här filmen tillhör mina absoluta favoriter. Det kan möjligen ha lite med att göra med när jag först såg den.
1985 var jag under isen, för att uttrycka det milt. Mådde extremt dåligt, rent psykiskt, var utan lägenhet, och full av ångest.
Men två sommardagar det året råkade jag ha lite pengar över, och kom på en idé. Jag skulle vandra runt på stan, och varje gång jag gick förbi en biograf skulle jag gå in och se filmen de visade, oavsett vad det var för film. På så sätt skulle jag få se filmer jag annars aldrig skulle ha sett.
En av de filmer jag kom att se på detta sätt var just ”Desperately seeking Susan”. Jag hade då ingen aning om vem Madonna var, det var föst åratal senare jag kopplade ihop henne med den filmen.
Men den sken in rakt i mitt eländiga tillstånd, och plötsligt hade jag roligt. Oerhört roligt. Det var något helt halsbrytande underbart med handlingen, tyckte jag, och jag skrattade ibland så jag vek mig dubbel.
Jag tror jag identifierade mig med Roberta, den uttråkade välbärgade kvinnan, vars vägar plötsligt korsas med Susan (Madonna), på det mest halsbrytande sätt. Jag var visserligen så långt ifrån välbärgad man kunde komma, men tråkigt hade jag. Och filmen gjorde att jag fick riktigt roligt ett tag.
Jag rekommenderar den verkligen, men smaken är ju olika. En man jag kände, som jag övertalade att se den, var bara sur efteråt och tyckte det var en skitfilm. Jag trodde nog att han därmed avslöjat sin brist på humor, men det sa jag inte.
Synd bara att jag inte har någon video, jag skulle gärna spelat in den nu….
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar