måndag 17 november 2008

Ett nästan 40 år gammalt minne

Det var någon gång 1969 eller 1970. Jag gick i terapi hos Gösta Harding, psykiater på Ericastiftelsen. Vi råkade komma in på frågan om könsbyten.

Han var mycket upprörd. Han förklarade att han tyckte att det var samma sak att gå med på könsförändringsoperationer som det vore att sätta ut vakter får att skydda paranoida mot deras inbillade fiender. Transsexualitet var en vanföreställning, enligt honom.

Nu var det min tur att bli upprörd. Dels för hans nästan skamlösa logiska kullerbytta. Parallellen skulle ha hållit om den handlat om en man som trodde att han hade en kvinnlig kropp, och följaktligen gick till läkare för att få p-piller för att slippa bli gravid. I det läget vore det nog klokt av läkaren att vänligt men bestämt säga nej...

Men en önskan är ju inte en vanföreställning. Om en man önskar att bli kvinna är det lika lite en vanföreställnimg som om han exempelvis önskade att bli miljonär. Det var vad jag tänkte, men jag orkade bara mumla fram några oartikulerade protester.

Men min upprördhet hade djupare rötter än så. Vilket jag skulle inse bara några år senare.

Inga kommentarer: