måndag 22 december 2008

Bockfoten sticker fram, del 2

Har sett andra delen av Hannes Råstams dokumentär om Thomas Quick. De konkreta detaljerna kommer säkert att stötas och blötas i åratal framöver, men här ska jag kort ta upp en annan sak.

Programmet utvecklas efter hand till ett generellt angrepp på alla teorier att minnen kan trängas bort. Man intervjuar Richard J. McNally, som påstås redovisa "vetenskapens" nuvarande syn på dessa frågor. I svepande formuleringar avfärdar han att trauman kan trängas bort, och tar också avstånd från att multipel personlighet kan ha något att göra med traumatiska barndomsupplevelser.

Vad som inte framkommer i programmet är att McNally står på den ena ytterkanten i en het debatt, som pågått i årtionden. Hans bok om saken används gång på gång av mer eller mindre välorganiserade grupper av förnekare för att diskreditera alla som minns övergrepp i barndomen, men som inte kan berätta allt genast. En alternativ syn, som stämmer mycket bättre med överlevarnas egna erfarenheter, kan man bland annat ta del av hos psykologiprofessor Jennifer Freyd, vars bok "Betrayal trauma" jag tidigare diskuterat i min artikel "Trauma, förräderi och bortträngning".

Uppläggningen av programmet är inte överraskande, för de som känner till Råstams tidigare insatser på området.

För diskussionen om Quick är skyldig eller inte är en generell diskussion om återkallade minnen inte på minsta sätt nödvändig. Att Hannes Råstam gör det till centrum i programmet visar på hans egen inte alltför dolda agenda.

Jag vill också återigen påpeka något mycket väsentligt. Oavsett vad som är sant eller inte sant i fallet Quick har han inte haft några "falska minnen" av några traumatiska upplevelser. Antingen hade han helt eller delvis sanna minnen av övergrepp i barndomen och egna brott, som han nu väljer att ta avstånd från, av orsaker som är i högsta grad psykologiskt förklarliga. Eller också har han, som han själv säger i programmet, ljugit för att vara terapeuterna etc. till lags.

Quick har alltså aldrig påstått att någon ”inplanterat” ”falska minnen” i honom, men nu används hans eget tillbakatagande av allt han sagt, inklusive minnen av övergrepp i hans egen barndom, av en målmedveten liten grupp av opinionsbildare för att diskreditera överlevare från övergrepp i barndomen.

Vad kan göras? Vi som vet att återkallade minnen inte är någon myt har ett ansvar att tålmodigt förklara beläggen för dess existens. Och inte låta kampanjer av personer med tvivelaktiga motiv lägga locket på samhällets kunskaper om trauman, övergrepp och bortträngning.

Starka krafter i samhället har intressen av att Quick-affären ska leda till en allmän backlash mot alla överlevare. Låt dem inte lyckas.

2 kommentarer:

Motherwitch sa...

Det jag reagerade på var när Hannes Råstam talade med den engelska professorn inledningsvis var att var väldigt tydlig med att man kan tränga bort traumatiska barndomsminnen. Att det är en överlevnadsfunktion att blockera delar av minnescentrat. Däremot var det svårare, för att inte säga omöjligt att tränga bort saker man själv har gjort. Som i det här fallet Thomas Quicks mord som han påstod sig inte haft minnen av förrän under terapin..

Senare under programmets gång fick man intrycket att det var omöjligt att tränga undan några minnen öht. Var det en medveten vinkling och medvetna klipp? Eller var det jag som missuppfattade något....

Kira sa...

Jag tror att du missuppfattade professor Richard J. McNally. Han redogjorde för en åsikt han polemiserade mot när han sa det du refererar. Han är känd för att förneka bortträngningen som mekanism.

Personer som aggressivt angripit överlevare på nätet, som Coon, älskar att citera från hans bok "Remembering Trauma".

En av de saker han sa i programmet var att det var biologiskt ändamålsenligt att minnas, inte att tränga bort, traumatiska händelser. Det är ett förenklat resonemang som bortser från att det för utsatta barn kan vara direkt livsfarligt och i alla fall outhärdligt att minnas ständiga övergrepp.

Om en person har lärt sig att tränga bort massivt i barndomen ökar möjligheten att han/hon kommer att tränga bort även en del minnen av egna aktiva handlingar, som på något sätt är relaterade till barndomens fasa, i vuxen ålder.