måndag 30 mars 2009

Är jag en "barbar?"

Läser en artikel i Aftonbladet om en dom i en iransk domstol. En kvinna som inte ville gifta sig med en man utsattes för en syraattack av mannen ifråga. Hon fick syra i ansiktet så att hon blev blind.

Hela mannens familj hade stått bakom honom i försöken att få henne att gifta sig med honom. Hon hade ändå vägrat. Därav den vidriga handlingen.

Nu har en iransk domstol beslutat att hon ska få hämnas. Hon ska få hälla syra i mannens bägge ögon så att han blir blind.

Alla åtta bloggkommentarer som länkas från Aftonbladetartikeln, utom en, fokuserar på den barbariska rättskipningen i Iran. En av dem ligger på en kristen blogg och talar om varför man är skyldig att förlåta oförätter.

Nej, jag vill inte alls verka för att införa en "öga för öga"-lagstiftning. Jag skulle aldrig föreslå en sådan lag.

Men... jag kommer på mig själv med att hoppas att inte någon överordnad instans i Iran plötsligt ska gripa in och upphäva domen. Ja, jag tycker att mannen får skylla sig själv. Och om brutalt våld mot kvinnor fick sådana konsekvenser lite oftare, skulle det nog minska kraftigt.

Jag kanske ska gå och titta mig i spegeln. Kanske ser jag en barbar där? Nåja, i så fall kan jag nog leva med det… utan alltför dåligt samvete.

1 kommentar:

Blomfluga sa...

Kira,

Du har alltså lite av kopparstenålder i dig, trots allt!

Allvarligt talat, faktum är att jag reagerade på samma sätt. Å ena sidan är stympningsstraff barbariskt, och statens rättskipning bör vara neutral, och stå över den enskildes hämndbegär.

Å andra sidan...

För det första är livstids fängelse, vilket jag antar är det hårdaste västerländska alternativet till stympningsstraff, inte heller särskilt "humant". Man får anta att det är ganska psykiskt stympande att sitta på Kumla resten av livet! Eller "bara" 12 år (då är man ute lagom till 2021).

För det andra.."don´t do the crime, if you can´t do the time". Jag antar att den här killen faktiskt känner till att straffen i hans hemland är ganska hårda? Eller gjorde han en vild chansning, månne? Någonstans har man väl ett personligt ansvar för sina handlingar...

Man kan känna samma sak inför någon som tar lagen i sina egna händer, och faktiskt dödar en sådan här brottsling. Bör det uppmuntras av samhället? Nej, kanske inte. Men om någon begår dessa vidriga handlingar, så tar man ju faktiskt en kalkylerad risk. Jag menar, det kan hända att brottsoffer eller deras vänner "flippar" och slår tillbaka...

Bästa alternativet vore naturligtvis ett kännbart fängelsestraff, och ett mindre patriarkalt samhälle, för då hade det där aldrig hänt i första taget.