onsdag 11 mars 2009

Mars, Venus och allas vår ensamhet

Har just sett den amerikanska sf-skräck-parodin "The Faculty" från 1998 på SVT. Temat är hur ondskefulla utomjordingar försöker ta över jorden, via en skola i USA.

Det är ju inte speciellt originellt. Möjligen bortsett från det där med skolan.

Men det hela får en att tänka på en märklig sak. För hundra år sedan, när även de mest seriösa akademiker trodde på existensen av intelligenta levande varelser i vårt solsystem, var den här typen av fantasier ganska så ovanliga. Efter hundra år av lönlöst letande efter utomjordiskt liv vimlar det nu av filmer, böcker och troligen även dataspel (ett medium jag inte vet ett skvatt om!) om de utomjordiska hoten. Mystiskt.

För hundra år sedan hade världens då kanske mest kände astronom, sir Percival Lowell, gett ut tre böcker om Mars, med titlar som Mars (1895), Mars and its Canals (1906) och Mars as the Abode of Life (1908). I dessa böcker drev han tesen om intelligenta marsinvånare, som på sin vattenfattiga planet hade utvecklat ett avancerat bevattningssystem, där vatten leddes från isfälten vid polerna, bland annat för att möjliggöra jordbruk närmare ekvatorn.

Det huvudsakliga beviset för detta var de så kallade kanalerna, som först ”upptäcktes” av den italienske astronomen Giovanni Shiaparelli. Han såg ett geometriskt mönster av linjer som genomkorsade Marsytan, och döpte dessa till ”canali”. Vid översättningen till engelska kom det att bli ”canals”, trots att den rätta översättningen egentligen var ”channels”. Ordet ”canals” implicerar att det handlar om av levande varelser byggda objekt, och det blev Lowells linje.

Efter Lowells död 1916 började kanalteorin, som i och för sig alltid hade haft sina kritiker, att gradvis överges. Många astronomer kunde ju inte se några kanaler alls, hur de än tittade, och de som ändå kunde göra det tenderade att se kanaler på helt andra ställen på Mars än där Lowell hade sett dem. (Se Moore 1998: 49-67)

Men drömmen om intelligent liv på Mars dog inte för det. Så sent som 1959 hävdade den sovjetiske astronomen Iosif Shklovsky att en av Mars månar, Phobos, inte var en måne utan en jättelik rymdstation byggd av marsmänniskor. Han försökte visa att dess bana visade att den var ihålig, och att detta inte kunde bero på något annat än att den var konstjord. Idén spreds, och någon förslog att anledningen att Phobos och dess systersatellit Daimos inte upptäcktes förrän 1877 var att de hade byggts bara några år innan upptäckten… (Moore 1998: 180)

Nu var inte Mars ensamt om att anses hysa liv. Spekulationerna om Venusmänniskor var mindre frekventa, utanför de mest svärmiska UFO- (eller snarare IFO-) entusiasterna men så sent som i mitten av femtiotalet kunde kända sovjetiska astronomer komma med utläggningar om färgen på växtlivet på Venus - G. A. Tichov föreslog att växterna på Venus var orangefärgade! (Hunt/ Moore 1982: 79).

Dödsstöten mot alla teorier om avancerat liv på Mars och Venus kom med de första (obemannade) rymdfärderna till dessa planeter. För Venus del (Hunt/Moore 1982: 113 – 127) visade framförallt sovjetiska rymdsonder (Sovjet lyckades t.o.m. med flera framgångsrika mjuklandningar på den kokheta planeten!) att värmen var så hög att allt liv torde vara helt uteslutet.

För Mars kom dödsstöten för idén om intelligent liv med den amerikanska rymdsonden Mariner 4 som 1965 passerade Mars och gav bilden av en planet som mer liknade månen än jorden – inga kanaler, inga sjöar, bara sten och grus. Visserligen fick bilden modifieras när Mariner 9 1971 sände nya bilder och upptäckte ett mer spännande landskap, med vulkaner, dalar, och berg. Men inga som helst tecken på något mer avancerat liv (Boyce 2002: 33-41).

Men det skulle bli värre ändå. 1976 landade den amerikanska sonden Viking 1 på Mars. Dess uppgift var just att söka efter (mikrobiskt) liv, och den fann inget. Det är visserligen sant att en del resultat inledningsvis på en del håll tolkades som tecken på liv, men det var med all sannolikhet orsakat av kemiska reaktioner. För det mest anmärkningsvärda var ändå att den inte ens fann organiska molekyler på Mars yta. Sådana var förväntade, eftersom de finns i meteoriter, och meteoriter hade träffat Mars i stort antal sedan planeten bildades. Men ingenting. Den pessimistiska slutsatsen blev att Mars är självsteriliserande – någonting, troligen det lager av järnoxid (på mer lättfattlig svenska: rost), som täcker planetens yta, förintade de organiska molekylerna.

Tråkigt, eller? Vi slipper kanske oroa sig för otäcka utomjordingar när allt kommer omkring. Men… vilka gör det, på allvar, bortsett från små grupper av paranoiker.

Personligen misstänker jag att uppsjön av skräckfantasier om utomjordiska varelser innerst inne fyller funktionen att dölja besvikelsen över att inget utomjordiskt liv alls har hittats, (inte heller genom spaning efter radiosignaler!) och den nära till hands liggande skräcken för att vara helt ensam i ett universum som kanske är helt dött, förutom oss. Och för att vi förr eller senare i vår ensamhet kommer att möta en kosmisk katastrof som ingen kommer att kunna hjälpa oss ifrån.

Men vi kanske ska vara glada för att Mars inte verkar innehålla några mikroorganismer, åtminstone de av oss som läst slutet på HG Wells ”Världarnas krig”. För om människor någon gång lyckas landa på Mars behöver de nog inte vara rädda för otäcka Marsmikrober, och om det skulle gå att på ett avgörande sätt förändra atmosfären på Mars skulle kanske den planeten kunna bli ett tilltalande alternativ, exempelvis när solen blir för varm.

Hoppas kan man ju. Även om man själv inte kommer att vara med…

Referenser
James M. Boyce, The Smithsonian book of Mars, 2002
Garry E Hunt, Patrick Moore, The planet Venus, 1982
Patrick Moore, On Mars, 1998

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/5/5a/Mars_Viking_11h016.png
Viking 1:s landningsplats

2 kommentarer:

Kerstin sa...

Intressant. Och vad beläst du är!

Blomfluga sa...

Patrick Moore har skrivit en vansinnigt rolig bok som heter ”Domedagsboken Eller Hur Nära Är Slutet”. Där framgår det att Moore var personligt bekant med George Adamski (!) och älskade filmen ”Stjärnornas Krig”. Tyvärr är Moore rent politiskt väldigt högervriden, och dessutom rasist. En annan bok av honom, ”Can you speak venusian?”, innehåller en del dumma skämt om färgade infödingar som kokar vita människor i stora kittlar, etc. Det är synd, för den boken är i övrigt också ganska skojig. Den handlar alltså om religiösa sekter och liknande stollar, däribland Aetherius Society och Flat Earth Society (som Moore enligt Wikipedia senare anslöt sig till – som ett skämt). Ja, jisses.

När det gäller själva sakfrågan, har jag ingen aning. Finns det intelligent liv i andra solsystem? Kanske, kanske inte. Det kan ju vara så att livet på Jorden har uppstått och/eller överlevt av en ren slump, eller att förhållandena på Jorden är väldigt ovanliga. I så fall är vi nog ensamma, eller nästan ensamma – på både gott och ont. Å andra sidan är universum *väldigt* stort, och det kan ju vara så att materien på ett närmast deterministiskt sätt ger upphov till liv när förhållandena är de rätta. Att rymdvarelserna inte har tittat förbi kan helt enkelt bero på att det är extremt svårt/omöjligt att tillryggalägga de enorma avstånden i universum. Jag tror inte att frågan går att avgöra – åtminstone inte ännu.

Moore har lustigt nog uppfattningen att rymdvarelser, om de finns, kommer att vara goda snarare än onda. Han menar nämligen att en civilisation som klarar av avancerad rymdfart måste ha löst sina kriser, inklusive alla tendenser till att ta kål på folk med kärnvapen, och således måste vara godvillig. Låter nästan som…Posadas?!