lördag 14 mars 2009

Moskéer, kyrkor och Nya Testamentets tragik

En dag hösten 2007 satt jag och pratade med en bekant vid ett kafé vid Medborgarplatsen. När jag kom ut därifrån var det första jag såg moskén som ligger i närheten. Jag fick en underlig känsla av trygghet. Någon sådan känsla har jag aldrig fått av en kyrka.

Frågan var förstås varför. Jag tror inte att islam i sin religiösa och sociala praktik är bättre än kristendomen. I många fall är det nog tvärtom. Det finns procentuellt sett säkert lika mycket jag retar mig på i Koranen som i Bibeln (men Bibeln är tjockare, förstås). Så vad beror det på?

Jag är ganska så säker på svaret. Jag ser den kristna Bibeln som någonting liknande en grekisk tragedi, med den skillnaden att Bibeln gör anspråk på att det är sant. Det är en otäck historia, som det skulle gå att göra en mycket otäck skräckfilm på. Och, ja, Mel Gibson har ju redan försökt.

En man är från sin födsel utvald till att dödas på ett plågsamt sätt. Det är bestämt sedan årtusenden tillbaka, kanske sedan världens begynnelse, och i alla fall sedan Adam och Eva. Inte bara hans slut, utan en rad detaljer på vägen dit är sedan århundraden tillbaka förutsagda i detalj av olika profeter. Hans liv är planerat. Och slutet är oundvikligt.

Allting från var han ska födas till hans plågsamma död är alltså bestämt i förväg. Ganska så tidigt fattar han detta. Ju närmare slutet kommer ju mer ökar hans ångest. Och i Getsemane gråter han blod.

På slutet skriker han i fasa: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”.

Det finns nämligen inget annat sätt för den påstått allsmäktige guden att rädda den (syndfulla) mänskligheten än att offra sin ”son”. Och sedan ska han förvisso återuppstå, för den som kan tro på det. Jag kan det inte.

Den återuppståndne Jesus är oftast ett skugglikt spöke, till exempel på vägen till Emmaus. Är det samme person, egentligen? Fick den mänskliga sidan som han också sades ha haft vara med? Gnostikerna trodde det inte, men ortodoxin försäkrar att det var hela personen som återuppstod.

Det är ändå kusligt. Förutbestämdheten, detalj efter detalj där profetiorna slår in, och den slutliga tortyrscenen. Glädjens budskap? Jag tycker inte det.

Islam har helt andra problem. Vare sig man fokuserar på Koranverser som verkar säga att män har rätt att slå olydiga fruar eller på hadither som ger en olustig bild av Muhammad (och det finns det som bekant många av) är islam någon oproblematisk lära. Tvärtom. Men den totala tragedin i Nya Testamentet saknas.

Koranen är kanske mindre ”hednisk” än den kristna Bibeln. När Nya Testamentet skrevs var blodiga offer ett universellt fenomen i vår del av världen. Och på många håll även människooffer. Och i Bibeln har vi det ultimata människooffret. Tortyrscenen i evangelierna upprepas varje söndag över hela världen – ”Kristi blod för dig utgjutet, Kristi lekamen för dig utgiven”.

Det är ett tvångsmässigt återupprepande av ett trauma. Någon annans trauma. Och ibland tar somliga ett steg till - så att det blir än olustigare. Den internationellt kände teologen Paul Tillichs hustru skrev kanske tio år efter hans död 1965 en självbiografi. Där avslöjade hon Tillichs och hans manliga teologvänners fritidsnöje: att titta på diabilder som föreställde korsfästelser – men inte den korsfäste Jesus, utan i en helt annan kontext . När hon kom på den olustiga herrklubben med detta ”nöje” brukade hon stänga dörren och muttra något om ”tortyrlek”. Gränsen mellan from lidandemystik och ren dekadens kan vara ganska så tunn.

Koranen är mindre ödesmättad, mindre tragisk, mer rationell och linjär än Bibeln. En religionsstiftare som man kan tycka bra eller illa om sprider sin lära, och är framgångsrik med detta.

Precis som vad gäller kristendomen är slutresultatet ett milt sagt patriarkalt system – även om islamiska feminister som Asma Barlas gör sitt bästa för att försöka visa att den patriarkala tolkningen av Koranen är en misstolkning. Bitvis är hon övertygande, bitvis inte.

Men om hennes feministiska tolkning av Koranen skulle slå igenom inom Islam skulle denna religion förvisso bli riktigt sympatisk. Och om det muslimska, matrilineära och ”matriarkala” Minangkabau-folkets islamtolkning skulle bli den dominerande bland världens muslimer skulle det kanske vara dags att konvertera. Men det händer ju knappast under överskådlig framtid…

4 kommentarer:

Blomfluga sa...

Lustigt. Du och jag verkar ha helt olika psykologi. Jag ser det hela på rakt motsatt sätt: islam var en lära som stiftades av en kille som dog, precis som vi andra. Den andre killen däremot, timmermannen, han kom tillbaka igen… Jag uppfattar alltså NT som ”ljusare” än Koranen. Och ja, det är naturligtvis ett rent subjektivt, psykologiskt intryck. Egentligen är jag ateist eller agnostiker.

Vad Muhammad beträffar, så uppfattar jag honom som en revolutionär som inte gick tillräckligt långt. Han var en politisk revolutionär, och han förespråkade ett slags ”socialistiska” reformer av ekonomin. Däremot var inte anti-patriarkal eller abolitionist. På dessa punkter var hans ”reformer” ganska tunnsådda. Jag uppfattar därför ”modernistisk” eller feministisk islam som problematisk – som ideologi. Att den sedan är konkret bättre än patriarkal islam är en annan sak. Jag har förresten läst den där boken om Minangkabau, och jag skulle också föredra om deras form av islam kunde sprida sig till Saudi-Arabien… Tyvärr verkar ju trenden snarast gå åt motsatt håll. Jag antar att det vimlar av wahhabiter även i Indonesien numera.

Många modernistiska muslimer argumenterar ungefär så här: Muhammad var radikal jämfört med förhållandena på 600-talet (vilket är sant). Alltså kan vi gå ännu längre idag (vilket också är sant). Problemet är att man inte behöver vara religiös eller muslim för att inse detta. Även en sekulär humanist, som inte tror att Koranen är uppenbarad, kan inse samma sak. Det är det där som gör modernistisk islam så motsägelsefull: å ena sidan tror de att Koranens religiösa budskap är en övernaturlig uppenbarelse, å andra sidan omtolkar de Koranen utifrån dagens verklighet, vilket de inte ens själva säger är en uppenbarelse…

Vad kristendomen beträffar, så tror jag att urkristendomen var mer egalitär och jämställd än den senare kristna kyrkan. Att Jesus var det, torde vara ganska uppenbart. Men jag tror att det även gäller Paulus. Jag tror nämligen att Paulus blivit misstolkad, och att de kvinnofientliga uttalandena kan vara senare förfalskningar. I sina brev nämner Paulus kvinnliga profeter, en kvinnlig församlingsföreståndare, en kvinnlig diakon, och även en kvinnlig apostel! Men okej, det är en annan historia… :-)

Kira sa...

Hej Blomfluga,
om man tror på att Jesus uppstod (både hans mänskliga och gudomliga del...) är det ju positivt, men om man inte tror det återstår bara att han i så fall dog under extrem ångest, vilket inte Muhammad verkar ha gjort...

Det är klart möjligt att Paulus har redigerats i efterhand. Det vore ju konstigt om någon som i tid låg så nära Jesus och Jakob skulle låta så annorlunda.

Men om man tar Paulus (och för den delen Petrus) brev rakt av är ju ingen av dem några abolitionister, medan Koranen, som inte heller är det, åtminstone framhåller friköpandet av slavar som en för Gud behaglig gärning,

Och i JÄMFÖRELSE med de reellt existerande Paulusbreven framstår Koranen nästan som feministisk. I alla fall om man bortser från Sura 4:34, och några andra ställen.

En annan hypotetisk möjlighet vore förstås att också Koranen bearbetats i efterhand. Men att föreslå det är ju i sig att placera sig utanför islam, vilket jag ju också är…

Annars blev jag lite tagen när jag med hjälp av Asma Barlas upptäckte Sura 81:8, om hur de nyfödda flickor som mördats av sina föräldrar (mord som i praktiken nästan alltid beslutades av fäderna, som hade makten i familjen) ska vittna mot dem på domens dag: ”och den nyfödda, som begravdes levande, tillfrågas för vilket brott hon miste livet”. Jfr också Sura 16:55-59, som också behandlar morden på nyfödda flickor.

Dessa två ställen har ju inte endast någon form av barnperspektiv, utan uttrycker också en klar kritik mot patriarkernas makt över liv och död, och deras förakt för flickor.

gwendolen sa...

du har missförstått (eller missförstod jag din kommentar?) suran om dödade flickor. Det står att det är hemskt att döda flickor. innan islam (iofs under islams tid oxå pga kulturen som är djupt rotad) så förekom det väldigt ofta flickemord.

Kira sa...

Du missförstod nog min kommentar. Jag sa ungefär samma sak som du, fast med andra ord.

MVH Kira