tisdag 10 mars 2009

Väggebergs rå som gav torparpojken sin tro

Den här texten hittade jag på folkminnesarkivet i Stockholm. Blev väldigt fascinerad av den, skrev av den, och lade ut den på min webbsida. Efter ett tag hörde "Kulturarv Kalmar Län" av sig och bad att få publicera den på sin webbsida, vilket de sedan gjorde.
--------------------------------

Jag ska nu berätta en sägen om Väggebergs käring och pojken i Dalaryds torp. En gammal hedersgubbe, den nu döde Nils i Grindsbo under Tyresbo har för mig omtalat både denna och flera andra historier om nejdens sevärdheter, när glöden under sagokvällarna slocknade på härden i hans stuga, och nordan tjöt sin sorgesång över tallarna på Hamra mo. Jag låter med någon omskrivning fader Nils själv berätta.

”För länge, länge sen, när min farfar gick och läste för prosten Duverus, bodde i Dalaryd torp en gubba, som hette Niklas. Han hade flera barn, men ingen var gladare och vackrare än hans äldsta son, Erik, som förresten gick och läste samma år som farfar min. En kväll, det var vid solståndstiden, när himlen i skymningsstunderna är som ljusast och kledorna sjunga som allra värst – skulle den då omkring nittonårige Erik gå till Tjärsjön och lägga nät. När detta var gjort, skulle han förstås gå hem, men medan han låste ekan vid en dybrun stubbe, fick han höra ett underligt klagande rop uppåt bergen, där Väggebergs stuga låg. Han gick dit, men hörde nu intet. Som han inte det minsta var rädd, satte han sig på en sten att vila. Bäst han så satt, fick han se en bländfager ungmö stiga upp ur grytet och komma fram till stenen, där han satt. Hennes hår var gult som korn i mognad, och ögonen strålade som Tjärsjön själv en himmelsk dymmeldag. Erik blev alldeles förtrollad och blixtrande kär i skogarnas väna mö. Hon satte sig i hans knä och började klaga, att viddernas ensamhet låg så tung på sinnet när kledran skrek i kvällens tystnad, och hon längtade till en jordisk varelse, som hon kunde få älska på mänskligt vis. Ville nu Erik bli hennes allt, hennes ensamhets tröst, skulle intet i världen fattas honom. Allt skulle gå honom väl i händer. Tjärsjön skulle ge hopar av fisk, när abborna i Hjorten vore som döda, harar skulle springa för hans fötter vid första steg han tog med bössa på axeln, och tjädern skulle han kunna skjuta på flera stenkasts håll. Sådana lockelser kunde inte Erik stå emot, och han svor henne sin tro vid de tändande stjärnornas sken.

När han kom hem kröp han tyst som ett lodjur på jakt, ned i bädden, där brodern sov. Morgonen därpå steg han tidigt upp för att vittja de utlagda näten, som nu vore så proppade med fisk, att han hade fulltung börda. Men han var inte längre sig lik utan gick som en drömmare omkring i solljuset och längtade till kvällens ro, då han åter skulle få träffa sin huldremö i skogens sköte.

En väldigare jägare, än Erik var, hade socknens befolkning aldrig fött, men en tystare och mera inbunden yngling hade heller inte bygdens tärnor skådat, och hans drömmande ögon satte deras unga hjärtan i brand, men ingen brydde han sig om, och alla fingo därför gå i hopplös längtan. Dock var det till sist en piga på Viggesbo, som lockade ur honom hans hemlighet, när de en gång hade söndagssällskap från kyrkan. Han talade då om, att Väggebergs fagra rå, som dittills ingen sett, var hans älskade ungmö, och att hon lärt honom förstå djurens språk och furornas susning i skogen. Till henne trånade han, då dagen grydde, på henne tänkte han, då träden kastade sin minsta skugga, och till hennes möte ilade han som jagat rådjur i sprang, när björnarna på Hjorten somnat.

Men han erkände också, att han inte kände sig fullt lycklig med detta liv. När han såg den väna skogsjungfrun komma emot sig som, som en bedårande prinsessa med leende mun och strålande ögon, då kände han barnets glädje inför julljusets tindrande sken. Men när han blev ensam om dagen, då var världen glädjetom och mörk som livet för syndaren efter fallets ögonblick.

Och nu skedde liksom ett under, när han för en människa yppat sin hemlighet. Den vackra Anna föreföll honom i denna stund oändligt mycket skönare än skogens förtrollade mö, och utan att rätt veta, vad han gjorde, gav han henne en kyss på varma mänskliga läppar.

Då hördes i skogen en suck så gripande hemsk, att vägkantens furor skälvde. Det lät som ett rådjurs sista skri, som en klagande ugglas i nattens vindel svepte platsen, där de båda unga stodo så att markens örter sänkte sina blommor som i bävans bön. Efter den dagen var det slut på Eriks glädje. Allt vad han tog för sig gick på oturs vis från det största till det minsta. Skulle han hugga, slog yxan fel, täljde han, brast kniven, och sågbladet gnisslade i stocken om ”sviken tro, sviken tro, sviken tro”. Det blev på detta sätt i längden outhärdligt, och han måste slutligen bort i skogen till bergen på Viggesbo mo. Där satte han sig som förr på ljungklädd tuva men nu i sorgens vemod och grät.

Då nalkades sakta och med dröjande steg Väggebergs sagosköna rå. Hon slog sig ned vid hans sida och talade om sorg och kval. Hon föreföll honom nu så skön som solen vid sin nedgång från brandgul himmel, som månens skimmer på sakta vaggande våg.

”Min lyckas tid är nu gången” sade hon, ”och sorgens evighet går in. Ty när ett skogens väsen ger en mänsklig son sin tro, då ger hon honom allt, mer än sitt liv, sin sällhet. Men svikes hon, får hon inte som jordens döttrar dö, utan måste leva i ständig sorg och saknad.

Så länge furorna kring Tjärsjöns stränder susa, skal jag gå här och sucka. Längta och klaga efter dig, som bröt din ed. Hade du varit mig trogen, hade jag fått frid, fått leva och blivit min evighets trolldom kvitt. Men nu ska jag sörja mig gammal och ful, bli en käring som aldrig viska mer om kärlek och tro. Jag var dömd att tiga med mitt grymma öde, jag måste lite på din fria vilja ett år eller två. Hade du hållit ut i trohet, tills granen satt två gånger frö, då hade jag fått bli människa som du, min skönhet hade jag fått ha kvar, och en trognare maka skulle aldrig ha svurit sin tro vid de signade klockornas klang. Men nu farväl, farväl för alltid! Jag förlåter dig allt och går till skogen för att tråna och lida i evig längtans sorg. Dock ska du till slut ge mig en avskedets kyss att jag i gråtung dimma må minnas min lyckas tid."

Och med ens var Erik ensam, tröstlöst ensam som en enda levande bland slagfältets tusende lik. Sen den dagen var det också slut med Eriks glädje. Han tyckte sig aldrig kunna ångra nog, att han kunnat skänka henne livets fulla värde, att bli människa som han. Aldrig kunde han förlika sig med den tanken, att en skogens ande var i själ och hjärta bättre än jordens syndfulla barn. Och därför att han svikit den bästa, den mest renhjärtade varelse i världen, sörjde han sig trånsjuk och dog i armod några år därefter.

Men sen dagen visar sig Väggebergs rå blott en enda gång vart tionde år, dagen för hennes och Eriks avsked. En gammal gubbe i Dalaryd sade sig i min barndom ha sett henne, och hon var då gammal och ful som det ledaste troll. Men ögonen vore vackra, och blicken skvallrade om all världens längtan i sorg. På grund av sin nuvarande fulhet i ålderdomens skröpliga gestalt kalas hon med det mindre vackra namnet ”Väggebergs käring”.

Så lyder sägnen, som gamlingen måhända hört
sin farfar berätta, när han velat tysta den lilles gråt i väntan på mor en kväll”


(”Väggebergs rå som gav torparpojken sin tro”, nedtecknad av V. Haak, 1919)

(Andra berättelser om Väggebergs rå återfinns i boken "Anteckningar om Rumskulla", s. 83 och 117-18. En beskrvning av själva Väggeberg finns på sidan 107. Boken kan beställas från Kalmar läns museum!)

Inga kommentarer: