onsdag 25 mars 2009

Varför klarar sig Kina så bra i krisen?

/Tillägg 27/3. Vill bara påpeka att jag inte är riktigt lika tvärsäker som jag låter i inlägget. Ibland skriver jag hårt polemiskt, och då försvinner ju tveksamheter och tvivel från resonemanget./

Kapitalismen är i kris men i Kina går det i stort sett bra. Det måste vara förvånande för de som har utgått frän att Kinas ekonomiska framgångar berodde på att det blivit kapitalistiskt. Det är någonting som inte riktigt stämmer.

För Kina har de senaste trettio åren haft en ekonomisk tillväxt utan motstycke i världshistorien. Medan fattigdomen har ökat i stora delar av världen har världens folkrikaste land höljt levnadsstandarden avsevärt för den större delen av befolkningen. Beror det på att kapitalismen har räddat Kina?

Det beror förstås på vad man menar med kapitalism. I Kina ägs nästan samtliga av de tusen största industriföretagen av staten, liksom de största serviceföretagen och större delen av byggsektorn. Liksom alla banker och all mark.

Lars Leijonborg uttalade sig för några år sedan om att vi bör lära oss av Kinas ekonomi. Om det finns någon politiker som alltid retar mig till vansinne varje gång han öppnar munnen är det Lars Lejonborg. Men för en gångs skull kan jag hålla med honom – vi bör lära av Kina. Vi bör förstatiga banker, industriföretag, serviceförtag, byggsektorn och all mark. Men det var nog inte vad den alltid så pinsamme Leijonborg ville ha sagt. Förmodligen visste han knappt själv vad han menade.

Nu har naturligtvis Kina en korrupt diktatur. Om landet hade styrts demokratiskt underifrån hade det varit mycket bättre. Men trots byråkratin och korruptionen klarar sig Kina mycket bättre än de kapitalistiska länderna. Vad kan det bero på?

På samma sätt klarade sig trettiotalets Sovjetunionen, som milt sagt hade en värre diktatur än Kina idag, på ett enastående sätt igenom det årtiondets djupa kris. Medan västekonomierna gick ner, hade Sovjetunionen världens högsta tillväxt. Anledningen var att det var staten, och inte marknaden, som styrde ekonomin.

I Kina finns förstås både stat och marknad. Men statens makt över ekonomin är så stor att den inte kan beskrivas som ”kapitalistisk" i någon vettig mening. Därför kan den i väsentliga drag planeras.

Nu är inte Kina oberört av krisen. Man har ställt ner förväntningarna på tillväxten, och räknar med ”bara” 8 procents tillväxt nästa år. Men det är en siffra som andra länder inte ens kan drömma om idag.

I Kina består ”kapitalismen” av myriader av småföretag, medan de centrala delarna av ekonomin styrs av staten.

Man kan också jämföra med det före detta Sovjetunionens kollaps på 1990-talet. Där återinfördes VERKLIGEN kapitalismen. Det landets ekonomi föll som en sten, Kinas däremot gick samtidigt upp som en raket.

Och de länder i tredje världen som haft en utpräglat ”liberal” ekonomi har drabbats av fattigdom och misär. Kina står även där ut som ett högst anmärkningsvärt exempel.

Det är alltså för att kapitalismen i grunden INTE är återinförd i Kina som landet klarat sig så bra. Av detta bör man dra vissa slutsatser. Borgerlig media och borgerliga politiker kommer inte att dra dem – men det finns ju andra som kan lägga ihop två och två.

TILLÄGG
Förslag till läsning. I Socialisten nr 93/2009 finns en artikel av Jonathan Clyne, ”Staten dominerar fortfarande Kinas ekonomi”, som tar upp de här frågorna lite mer utförligt. Den finns tyvärr nu inte på nätet, men den som är intresserad kan maila till red@socialisten.nu och beställa tidningen.

3 kommentarer:

Blomfluga sa...

Jag har inte last Jonathans artikel, men riktigt så enkelt kan det inte vara. Sovjets ”tillväxt” var väldigt kaotisk, skedde mest för att man nästan återinförde slaveriet under Stalin, plus återuppbyggnaden efter kriget. Dessutom var den sovjetiska ekonomin även senare oerhört ineffektiv och (ur kapitalistisk synvinkel) olönsam – det var därför det sprack när Jeltsin utsatte landet för utländsk konkurrens.

Kina har däremot haft verklig tillväxt, landets ekonomi är lönsam enligt kapitalistiska definitioner, och den har mycket riktigt inte kollapsat. Marknadsreformer har stegvis införts i Kina sedan 1970-talet. I Sovjet hade man inga marknadsreformer före Gorbatjovs valhänta perestrojka.

Nej, jag tror att Kinas tillväxt faktiskt beror på kapitalismen. Närmare bestämt en slags dirigistisk statskapitalism. Som vissa vänstergrupper inte kan skilja från ”deformerade arbetarstater”? Visst är det ironiskt att ett land som styrs av ett ”kommunistiskt” parti i princip kan dra undan mattan för USA:s ekonomi i morgon bitti (om de säljer de där statsobligationerna), men kapitalism är det likafullt.

Sedan kan man ju diskutera om statskapitalistiska framgångar är moraliska och önskvärda, men det är en annan historia…

Kira sa...

Hej Blomfluga,
vi definierar uppenbarligen inte "kapitalism" på samma sätt. Som du förmodligen känner till har jag alltid tillhört de som anser att "statskapitalism" är ett ganska så meningslöst begrepp.

Det är inte Jonathan utan jag som drar upp Sovjet i sammanhanget, men jag anser även här att du har fel. Den enorma ekonomiska tillväxten i Sovjetunionen under trettiotalet (som bland annat beskrivs av en författare som knappast kan misstänkas för stalinism - Leo Trotskij i "Den förrådda revolutionen"!) kan knappast förklaras med att man "nästan återinförde slaveriet under Stalin". Jag anser att den huvudsakliga grunden till att Sovjet gick framåt i en tid när alla andra länder gick bakåt var att Sovjets statifierade ekonomi var nästan helt oberoende av den internationella marknaden.

Dessutom fanns en hel del av den revolutionära entusiasmen kvar, åtminstone under tidigt trettiotal. Stora delar av den sovjetiska befolkningen såg sig själv som de som med en viss stolthet ”byggde socialismen” – de såg sig inte som slavar. Och det förvisso både reaktionära och förkastliga Gulagsystemet var ju ändå aldrig någon motor i den sovjetiska ekonomin…

Nu talade jag alltså om trettiotalet, inte om efterkrigstiden. Men fram till och med sextiotalet expanderade den sovjetiska ekonomin på ett imponerade sätt. Sedan kom stagnationen, vilken främst nog kan förklaras med att det byråkratiska systemet kom i konflikt med behoven hos en mer komplex ekonomi. En verklig lösning här skulle ha varit en reell demokratisering, inte den tragiska återgång till kapitalism som skedde efter 1991.

Kina står i motsats till Sovjetunionen inte utanför den internationelle marknaden. Och det finns starka inslag av kapitalism på de lägre nivåerna i den kinesiska ekonomin. Frågan är vad som dominerar, vad som ytterst bestämmer. Den frågan är inte helt enkel, men jag lutar åt att den statliga sektorn fortfarande är den dominerande i den kinesiska ekonomin, och att landet inte är ”kapitalistiskt”.

Blomfluga sa...

Kira,

Jag anser numera att Sovjet inte var statskapitalistisk, utan realsocialistiskt. Kina är däremot statskapitalistiskt. Du påpekar själv att Kina inte står utanför den internationella marknaden. Det innebär rimligtvis att de stora statsägda företagen, som ju opererar på den internationella marknaden, drivs enligt kapitalistiska lönsamhetskriterier. Vidare undrar jag hur de interna prismekanismerna ser ut i Kina? Jag misstänker att man har marknadsmässiga priser, och eventuellt reglerar dessa i efterhand via skatter och subventioner, men det gör man ju även i Sverige. Jag tror inte att man dekreterar priser på basis av just ingenting, vilket man gjorde i Sovjet. Av allt att döma har man i Kina, till skillnad från Chrusjtjovs och Brezjnevs Sovjet, inte heller någon anställningstrygghet, och sjukvården är baserad på patientavgifter. Man har alltså inte en ”välfärdsstat” på samma sätt som i Sovjet efter Stalin. Jag betvivlar inte heller att Kinas framgångar har något med statligt ägande att göra, men då handlar det nog om att regimen på ett fiffigt sätt kombinerar statlig dirigism med marknadsmekanismer. Observera också att Kinas explosiva ekonomiska tillväxt började först efter Maos död och ”de fyras gängs” fall. Den verkar alltså vara kopplad till just kombinationen stat/marknad eller ”statskapitalism”, och inte helt enkelt till det statliga ägandet. Det införde man ju redan långt tidigare. Jag tror alltså att KKP klarade den övergång till en mer komplex ekonomi du tar upp, men utan en demokratisering, just genom att börja spela med marknadsmekanismer vid sidan av den statliga sektorn.

När det gäller Sovjet, är det sant att landets isolering från världsmarknaden gjorde att det aldrig drabbades av depressionen. Men än sen då? De drabbades av Stalin istället! Jag misstänker att den sovjetiska tillväxten på 1930-talet är kraftigt överdriven. Jordbruket kollapsade, landet tog av allt att döma emot utländska bidrag, särskilt från USA, under både 1930- och 1940-talen, osv. Att Sovjet trots detta kunde skapa en infrastruktur och basindustri beror förvisso på den starka centraliseringen, men endast i den bemärkelsen att den gjorde det möjligt att låta piskan vina över arbetare och bönder, och tvinga dem till tillväxt via ”stormning”. Vad Trotskij beträffar, så var hans ståndpunkt antagligen kopplad till hans tro att Sovjet var en ”degenererad arbetarstat” (vilket jag betraktar som ett meningslöst begrepp – en arbetarstat där arbetarna inte har makten?).