lördag 21 mars 2009

Världarnas krig

Medan radioastronomer förgäves letar efter tecken på intelligent liv, och medan teleskop letar efter planeter av jordens typ i andra solsystem, forsätter filmindustrin att producera filmer med slemmigare och slemmigare utomjordingar.

Det värsta jag hittills sett i den vägen är en amerikansk nytolkning från 2005 av H.G. Wells klassiska ”Världarnas krig”, som just visats på TV5. Maken till slemmiga, fula, ondskefulla och rent sataniska utomjordingar har jag aldrig sett. Men precis som i H.G. Wells original tålde de inte våra jordiska bakterier, så de dog ut lagom i tid för att jorden skulle räddas.

Varför denna filmhysteri runt vidriga utomjordingar, samtidigt som forskarna gråter blod för att de aldrig hittar några? Man kan verkligen undra. Som jag föreslog tidigare – skräcken för slemmiga rymdmonster är kanske ett sätt att dölja den verkliga skräcken – för att vi är ensamma? Eller?

Men det finns på sätt och vis ett problem med dessa ständiga mardrömsfantasier om elaka utomjordingar. Och det är att om det mot förmodan ändå skulle visa sig några "aliens", och dessa tog kontakt, har marken beretts för de mest fruktansvärda scenarior. Miljoner människor som matats med ”Världarnas krig”, ”V”, ”Independence Day” och allt vad de heter kommer förmodligen att dö av hjärtattacker. Och några till miljoner med tåligare hjärtan kommer kanske att ta överdoser av Valium eller hitta på andra sätt att förkorta livet på.

Själv tror jag inte att vi får någon sådan kontakt alls, men om det mot förmodan skulle ske tror jag inte en sekund att civilisationer som kan färdas mellan solsystemen skulle påminna om filmindustrins och SF-skräckromanernas blodsugande ondskefulla monster.

Inga kommentarer: