måndag 23 mars 2009

Vuxenincest och Westermarckeffekten

För något år sedan fanns det på nätet en del så kallade sexliberaler som drev frågan om legalisering av vuxenincest. De menade att det inte fanns några skäl att förbjuda sexuella relationer mellan vuxna människor. Och de talade då inte endast om syskonincest, utan även om incest mellan föräldrar och (vuxna) barn.

Det är uppenbart att i det senare fallet är deras ståndpunkter rent absurda, och visar, i bästa fall, på en total oförmåga till ett elementärt psykodynamiskt tänkande. De beroendeförhållanden som grundläggs i barndomen är på ett djupare plan fundamentala även i vuxen ålder – de går inte att trolla bort. Det gäller i vilket fall som helst alla föräldra-barnrelationer som har varit sociala, och inte endast rent biologiska.

Ett barn som vuxit upp i en familj måste för att behålla någon form av psykisk balans frigöra sig från banden till föräldrarna. I en incestuös ”relation” mellan en förälder och ett vuxet barn kommer med oundviklighet infantila beroendekänslor och sexualitet att samverka till en veritabel häxbryggd. ”Slaveri” är en inte helt inadekvat term för ett sådant förhållande.

Men någon kan invända att så inte är fallet med syskonincest. Det kan medges att det kan finnas fall där barnen skiljts åt vid födelsen, och sedan träffar varandra 25 år senare. Men i de allra flesta fall är det ju inte så. Och då menar jag att syskonincest måste ses som något neurotiskt, troligen som ett resultat av sexuella övergrepp och bindningar från tidig ålder. Varför?

I början av 1900-talet uppstod en debatt bland forskare om varför incest universellt var förbjudet. Det uppstod två läger med två helt olika svar på frågan.

Det första lägret hävdade att det inte fanns någon instinktiv motvilja mot incest. Dit hörde bland annat Sigmund Freud och etnologen James G. Frazer. Freud var extremast – han hävdade att det hos alla människor fanns ett driftsmässigt behov av incest. Redan i barndomen fanns det behovet och de incestuösa önskningarna var de första sexuella önskningarna.

Nu behöver jag inte gå in här på varför jag anser att Freud, för att uttrycka det milt, hade fel om barnens ”sexualdrift”. Det har jag gjort på flera andra ställen, bland annat i min artikel ”Freudiansk psykoanalys – vapen mot överlevare” i Spegeln 2/2001. Men det löser ju i och för sig inte frågan om motviljan mot incest är social eller biologisk.

Den andra skolan bland forskarna företräddes främst av den finske etnologen Edward Westermarck. Han ansåg att motviljan mot incest ytterst hade biologiska grunder. Det kan verka förvånande, med tanke på de fall som ändå finns där biologiska syskon (och i några få extrema fall barn och föräldrar) som skiljts från födelsen träffas långt senare och blir förälskade. Han löste problemet med teorin om ”härdkamrater”.

Biologin verkade inte direkt, enligt Westermarck. Utan genom att de som fötts upp tillsammans och levde tillsammans under barndomen inte utvecklar sexuella känslor för varandra. Det var biologiskt förmånligt, eftersom härdkamraterna i människosläktet oftast är biologiskt besläktade. Och sexuella relationer mellan nära släktingar har biologiska nackdelar, vilket vi på nytt påmints om av ett program i Uppdrag Granskning.

Westermarcks teori blev en minoritetsuppfattning bland forskarna. De flesta delade Frazers och Freuds åsikt att incesttabut ingalunda var medfött, utan skapades av samhället. Och så var läget ända tills några forskare började studera äktenskapsval hos barn som fötts upp i israeliska kibbutzer.

Kibbutzerna var en form av radikala samhällsexperiment. Vi får minnas att den tidiga sionismen hade starka vänsterströmningar, och under de första åren av Israels existens fick den nyfödda staten i stort sett alla sina vapen från Sovjetblocket, framförallt Tjeckoslovakien. I kibbutzerna främjades en kollektiv livsstil, och det gällde även barnuppfostran. Barn från olika familjer växte upp nära varandra, och uppfostrades kollektivt.

Nu visade det sig att de barn som fötts upp i kibbutzernas barngrupper i princip aldrig gifte sig, eller inledde förhållanden, med varandra, vare sig de var släkt eller inte. De få undantagen visade sig bero på att de egentligen inte hade varit så nära varandra, utan långa perioder hade varit skilda åt av olika anledningar.

Plötsligt fick Westermarcks teori en ny renässans, och man började tala om Westermarckeffekten. Nu började man undersöka saken i andra samhällen och fann samma fenomen där: barndomens ”härdkamrater” blev, oavsett släktskap, inte sexuellt attraherade av varandra i vuxen ålder. Pendeln svängde i diskussionen, och motviljan mot incest började på nytt ses som biologiskt grundad,

Nu är jag medveten om att det finns freudianskt inspirerade forskare, som Melford Spiro, som med hjälp av ganska så invecklade konstruktioner fortfarande förnekar detta. Men det vikigaste är trots allt inte om det hela är biologiskt grundat eller inte – utan att det ser ut så här, oavsett orsakerna.

Det naturliga för människor är alltså att som vuxen inte vilja ha sexuellt umgänge med dem som de vuxit upp med i barndomen, oavsett åldersskillnad. Det innebär att om de ändå har det, så beror det snarare på dysfunktionella familjesystem, med inslag av sexuella övergrepp eller sexuella manipulationer.

Min slutsats av detta är att sexualiteten är en betydelsefull kraft för de barn som växer upp till tonåringar och vuxna, och en kraft som bidrar till frigörelsen från ursprungsfamiljen. De lagar som finns är ett stöd för den frigörande kraften. Hur ”rationellt” det ytligt sett än kan te sig att tillåta syskonincest (att vara för att tillåta incest mellan föräldrar och vuxna barn är inte ens ytligt rationellt, utan snarare resultatet av ett rent perverterat tänkande!) skulle en sådan lagändring endast gynna neurotiska och dysfunktionella drag i översexualiserade familjer, eller rena förövarfamiljer.

Ett tillåtande av vuxenincest skulle alltså hjälpa vissa typer av familjer att hålla kvar vuxna barn i regressiva infantila beroendeförhållanden.

1 kommentar:

Motherwitch sa...

Nu är jag ju inte ens i närheten av att ha all kunskap som du har. Har heller inte läst den litteratur du hänvisar till. Däremot har jag följt en hel del olika debatter och dialoger på olika håll där kamoflerade peddon diskuterar bla "tillåtandet" av vuxenincest vilket i prinicip alltid landar i en slutsats om att det är "bra för barn". Att det är bra att "någon" lär dom från början. Och vem ska denne "någon" vara om inte en pedofil? Sen kan de ju linda in det i formuleringar som att det kan vara ex syskon eller "andra" nära anhöriga som "hjälper" dom.

Peddona är ju inte särskilt försiktiga i sina formuleringar nuförtiden utan berättar frispråkigt att de anser att barn är sexualobjekt men att majoritetsbefolkningen förnekar detta. Att barn experimenterar själva eller med andra barn tar peddon som intäkt för att barn "vill ha sex" med vuxna. Och att peddona finns där redo att "hjälpa dom".

Lika lite som barn behöver instruktioner av vuxna för hur de ska lära sig krypa och gå behöver de instruktioner av peddon för att få ett fungerande vuxensexliv.

Att sexualliberaler och peddon går hand i hand förvånar mig inte längre. Den enas livsåskådning är ju en förutsättning för den andres utopi.

Den faktabas och forskning som finns till grund för den syn man har på barns naturliga utveckling idag kommer aldrig kunna ersättas av vare sig ett sexualliberalt eller pedofilt perspektiv på barn och sexualitet.

Bra inlägg..jag kanske blev lite o.t..men jag som sagt inte samma faktaspäckade kunskap som du i frågan :)