lördag 25 april 2009

Bestämmer förövarna vår juridiska praxis?

I dagens Aftonbladet finns en artikel (endast i papperstidningen), som i anknytning till ett aktuellt rättsfall, aktualiserar frågan om att personer som misstänks eller anklagats för övergrepp mot barn ofta får vårdnaden om dessa barn. Utan att på något sätt uttala mig om något konkret fall vill jag passa på att här återpublicera en artikel om detta ämne jag skrev 2007 för tidningen Deadline, som ges ut av Hand i Hand och Anhöriga till sexuellt utsatta barn (ATSUB).
--------------------------

Ibland får jag kontakt med mödrar som förlorat, eller håller på att förlora vårdnaden av sitt barn till en fader, som hon på goda grunder misstänker begått övergrepp mot barnet (eller barnen, om det är flera). Vid varje sådant tillfälle är det svårt att inte gripas av en förtvivlan som överträffar det mesta.

Det är numera mycket vanligt att kvinnor förlorar vårdnaden till misstänkta förövare. Det hela började med att lagstiftningen om gemensam vårdnad ändrades 1998, och målsättningen blev att gemensamt umgänge ska tvingas igenom även om en av föräldrarna (vanligtvis modern) har goda skäl att misstänka den andra föräldern för att begå övergrepp. Systemet blev i det närmaste helt konsekvent. Fäder kunde få umgänge även om de var fällda för misshandel av modern, även om de var fällda för övergrepp på barn, även om barnen berättade att de utsatts för övergrepp, även om barnen var livrädda för fadern.

Efter mycken kritik ändrades vårdnadslagen på nytt förra året, och i de nya lagtexterna sätts barnens bästa över gemensam vårdnad, men märkligt nog har det i realiteten inte blivit bättre. Även om lagtexter ändras, består den manscentrerade juridiska praktiken. En skillnad verkar vara, att medan misstänkta förövare förut ofta tilldömdes gemensam vårdnad, tilldöms de nu oftare enskild vårdnad…

Hur kan en sådan praxis vara möjlig? I några få fall kan personalen på sociala eller nämndemännen kanske vara genuint övertygade om att inga övergrepp ägt rum, men det vanliga verkar vara en total cynism. I många fall verkar inställningen, i öppen strid med lagtexten, ha varit att det inte har någon betydelse om övergrepp ägt rum eller inte ägt rum, det viktiga är att förhindra "umgängessabotage".

I några fall är motiven helt klara. Maria Carlshamre citerade i en debattartikel i DN den 30/7 2003 (verkar tyvärr inte finna på nätet) en företrädare för Barn- och ungdomsgruppen i Helsingborg om ett fall där denna person själv uppenbarligen ansåg att övergrepp förekom: "Lindas pappa är så mycket annat, inte bara en som kissar henne i håret. Det finns hela deras relation. Det är fråga om en normaliseringsprocess. Utgångspunkten är att barnen ska ha ett umgänge."

Det är en sak att hävda att övergreppen inte ägt rum, vare sig förnekandet sker i god tro eller inte. Det innebär ända någon form av medgivande att om övergrepp ägt rum bör ändå inte förövaren få vårdnad om barnet. Men i det som skymtar fram här är dagordningen inte ens dold, utan helt öppen. Vad citatet avspeglar är uppfattningen att övergrepp väl inte är så farligt, det finns ju mycket i relationen som inte är övergrepp... (Vem vet, fadern kanske brukade ta dottern till McDonalds då och då...)

I det ovan citerade stycket nämns ordet "normaliseringsprocess". Och det är precis vad den juridiska praktiken idag handlar om. Det är en process där vi ska vänja oss vid övergrepp, där vi öppet ska acceptera att det är helt OK att en förövare får vårdnaden om barnet. På sätt och vis är det slutmålet för backlashen. Från att säga att "det förekommer inte, det är SÅ ovanligt, anklagelserna är säkert ofta falska" blir det istället "OK, det är säkert väldigt vanligt, ja, det är ju kanske rent av normalt, det är väl inte så mycket att bråka om".

I samband med publiceringen av bilder på nazister i de stora tidningarna hösten 1999 fick en redaktör frågan varför de inte publicerade bilder på pedofiler. Svaret blev att pedofilerna inte hade skapat en politisk rörelse för att ta makten i samhället.

Nej, i motsats till i Holland har det inte i Sverige bildats ett politiskt parti för "pedofiler", med målsättningen att ställa upp i riksdagsval. Men om man tror att personer som begår övergrepp mot barn inte agerar politiskt för att försvara sina intressen är man naiv. En rad pedofilskandaler i olika länder har under de senaste åren visat att det finns många förövare i samhällshierarkins topp. Är det så helt otänkbart att dessa agerar för att den juridiska praxisen anpassas för att gynna deras intressen?

De svenska domstolarnas praxis i vårdnadsfall skulle ofta knappast ha kunnat vara värre om den hade utarbetats av förövare för att försvara förövare. Jag avstår medvetet från att dra några ytterligare slutsatser här, eftersom jag då oundvikligen skulle stämplas som "paranoid".

Någon sa en gång att i vår tid är det endast de paranoida som ställer de verkliga frågorna. Den personen hade ändå inte studerat svenska vårdnadsdomar…

2 kommentarer:

Annika sa...

Jag tror till och med Lena Feuk har sagt:
Det enklaste sättet att förlora vårdnaden om sina barn - är att anklaga motparten för sexuella övergrepp. Va hon tvungen att anlita en så klantig djävel?

Kira sa...

Hej, fick ett mail från Marina, där hon skrev att hon försökt lägga in en kommentar här och inte lyckats.
Hon bad mig att lägga in den åt henne.
Här är den.

"Ett mycket informativt inlägg!
Jag har diskuterat just dessa frågor med andra aktiva inom Rädda Barnen den senaste tiden och alla verkar tro att Socialtjänsten är barnens säkerhetsnät.
Kom i kontakt med en mormor som helt förtvivlat tagit kontakt helt upp på regeringsnivå efter att dottern förlorat vårdnaden om två flickor som uppenbarligen utsatts för övergrepp av pappan.
Hur kan man hjälpa dessa kvinnor?
Vad kan vi göra?
Det känns helt förtvivlat när det blir så här...
Jag vill påpeka att detta inte handlar om fall där mamman anklagat en oskyldig pappa. Det handlar om fall där Socialtjänsten skyddar pappor som begår övergrepp!
Världen ser inte särskilt vacker ut just nu...
Tack för att du inte ger upp Kire! Du är en klippa!"