lördag 4 april 2009

Snorvipa, kolaren och skogsrået

Den här berättelsen som följer är en sammanfattning av olika varianter av en känd sägen, som jag funnit på Stockholms folkminnesarkiv. Den har aldrig berättats på just detta sätt, men det finns många berättelser med detta tema. När jag skulle berätta den i ett föredrag jag höll om rådarväsen på Gudinneveckan i Näsåker 2008 höll jag faktiskt på att börja gråta.

”Det var en kolare som skötte milan ute i skogen. Han sätt där på nätter och dagar, och det var ganska ensamt. Han drömde om att slippa att sitta där, och om sin fästmö i byn.

Så en kväll tyckte han att han hörde något. När han tittade upp såg han en kvinna som stod och tittade på honom. Hon var så oerhört vacker, och det var något med hennes ögon som trollband honom. Hon sa att hon frös och frågade om hon fick sitta ned. Han sade genast ja, och de började prata med varandra.

Hon stannade kvar i stugan vid milan, och de blev efter ett tag tillsammans. Det var både fint och praktiskt, för hon verkade vara så stark. Hon kunde hjälpa till med milan på ett sätt som ingen karl kunde. Och hon var inte bara stark - hon verkade på ett rent övernaturligt sätt veta om det var något problem med milan. Så fort det var något, kände hon på sig det, och gick dit och fixade saken.

De fick efter ett tag flera barn. De var lyckliga, även om han då och då undrade vem hon var, och om det kanske var något trolltyg över det hela. En dag beslöt han sig för att fråga en vis man om saken.

Efter att ha talat med honom blev kolaren rädd. Kvinnan han hade träffat måste vara rånda, skogsrået, och det innebar problem. Vad skulle prästen säga, vad skulle andra alla säga… De kunde ju inte gärna gifta sig kyrkligt heller.

Men den vise mannen visste på råd. Han berättade att alla skogsrån hade en svaghet. De behärskade inte alla djur i skogen, som man kunde tro. Vargarna var deras naturliga fiender.

Så nu tog en listig plan form i kolarens huvud. Han berättade för skogsrået (för nu visste han ju att det var henne som han hade fått som fästmö), att han tyckte att hon borde visa upp sig för hans föräldrar. Det måste man ju göra, på det sättet skulle det hela bli mer officiellt. Hon blev så glad, det här hade hon väntat på länge. Hon såg det som ett bevis på att han verkligen älskade henne.

Det närmade sig jul och isen hade frusit. Kolaren tog hästen och fästmön/skogsrået och deras gemensamma barn fick sitta i släden. De körde över den frusna isen.

Nu kom stunden han hade väntat på. Fyra vargar sprang över isen och började jaga dem. Han skar av repet så att släden skulle stanna. Vargarna skulle äta upp modern och barnen och han skulle äntligen bli fri från henne.

När skogsrået såg vad han tänkte göra började hon vädja till honom. Hon ropade: ’Om du nu vill döda mig, som har hjälpt dig under alla dessa år, får du väl göra det, men du kan väl åtminstone förbarma dig över lilla Snorvipa.’ Snorvipa vad deras minsta barn som älskades djupt av både modern och syskonen. Men mannen var obeveklig. De måste dö, han ville väl vara en anständig kristen och inte beblanda sig med trolltyg.

Då förändrades hennes röst. Från att vädja började den låta mer hotfull. Hon sade, mycket bestämt: ’Jag kan inte hindra att du gör detta för mot vargar har jag inget försvar, men om du inte ändrar dig kommer loppor och löss att äta upp dig.’ Han fnös och stack iväg och lämnade henne och barnen åt sitt öde.

Kolaren kom hem till sin hemby och lade sig att sova, nöjd med att han hade blivit fri från allt trolltyg. Dagen efter fanns ingenting kvar av honom, bara lite stoft. På natten hade loppor och löss ätit upp honom.”

Det finns som sagt många variationer på denna berättelse och alla innehåller inte slutet med loppor och löss. Men för mig är det självklart att ta med den delen i min version. Om den hjärtlöse mannen hade klarat sig till slut skulle ju den redan outhärdliga historien ha blivit än mer outhärdlig...

Inga kommentarer: