lördag 2 maj 2009

Barn som spårlöst försvinner

Många överlevare från det som lite missvisande kallas ”rituella övergrepp” har berättat om barn som dödats. För det mesta leder det inte till några rättsfall, eller annan typ av offentlig uppmärksamhet. I några fall har det uppmärksammats, som i Södertäljefallet eller fallet med ”incestdömde Ulf”. I dessa fall har individer i media syrligt kommenterat att det är egendomligt att någon kan påstå att barn mördas, då det inte finns några barn som har försvunnit.

Detta är ett nonsensresonemang. Det behövs bara lite eftertanke för att inse det. Det går att föda barn utan att det registreras, det går att smuggla in barn i Sverige, och dessutom försvinner barn från flyktingförläggningar.

Det senare har uppmärksammats till och från. Till exempel visade Metro den 29 december 2005 att av de 350 barn från olika nationaliteter som kom ensamma och sökte asyl i Sverige detta år försvann 126. Anmärkningsvärt nog uppmärksammades inte dessa häpnadsväckande fakta av övriga media, med undantag för de kinesiska barn som försvann.

Men här tänker jag fokusera på de avslöjanden som bland annat publicerades i Aftonbladet tio år tidigare.

Den 18, 19 och 20 april 1995 publicerade Aftonbladet en serie av artiklar av Per-Ola Ohlsson om hur barn olagligt adopterades från Polen. Efter dessa artiklar följde endast – tystnad.

I de första artiklarna från den 18 april avslöjades bland annat skillnader mellan den polska och den svenska adoptionsstatistiken. Under ett års tid registrerade den polska statistiken att 141 polska barn hade adopterats av svenskar. Under samma period var samma siffra i den svenska statistiken 109 barn. 32 barn hade alltså "försvunnit på vägen".

Dessutom visades det hur lätt det var att arrangera illegala adoptioner från Polen. En reporter lyckades köpa ett barn av en polsk kvinna. Bannet skulle överlämnas i en skog i Lodzområdet. Inga frågor ställdes. När barnet skulle överlämnas förklarade journalisten att han hade ändrat sig.

Den 19 april redovisade samma journalist hur han vid ett besök på den svenska ambassaden fick en lista på 200 advokater som skulle kunna ordna adoptioner på ett smidigt sätt. Det visade sig att 2 av namnen på listan hade dömts för arrangerandet av olagliga adoptioner. Märkligt nog förnekade svenska ambassaden att de överhuvudtaget överlämnat någon sådan lista.

Den 20 april intervjuades två polska kvinnor som olagligt hade adopterat bort sina barn till svenskar. En av dem lämnade över sitt barn till en svensk kvinna som endast gick under förnamnet ”Lena”. I det andra fallet trodde kvinnan att det fanns ett lagligt juridiskt beslut på adoptionen. Hon hade träffat personer som utgav sig för att vara jurister, och det hade verkar lagligt. Men de polska myndigheterna förklarade senare att det inte fanns några som helst papper på detta.

Lika lite som när det gällde barnen på flyktingförläggningarna följdes detta avslöjande upp ordentligt.

Om svenska barn hade försvunnit på detta sätt hade det blivit världskrigsrubriker. Men i dessa fall ledde det till ett närmast sömnigt ointresse. Uppgifterna dementerades inte men de följdes inte heller upp.

Andra typer av i sammanhanget relevanta kusliga uppgifter publiceras då och då. Till exempel redovisade Aftonbladets nätupplaga 23/9 2006 att den polska polisen utredde en härva där prostituerade kvinnor tvingades föda barn åt pedofiler. Lägg väl märke till att pappersartikeln var mer utförlig – på nätet blev det bara en notis.

Allt detta har inte hindrat program som Dokument Inifrån och Uppdrag Granskning, för att inte tala om mindre seriösa skriftställare som Jan Guillou, att triumferande slå fast att ”inga barn försvinner”. Därför kan överlevares berättelser fnysande avfärdas, och en person som Eva Lundgren, som trott på sådana berättelser, också vederbörligen avfärdas.

Missförstå mig inte – jag påstår inte att det finns bevis på att barn har mördats i organiserade sadistiska ritualer i Sverige. Det finns inga sådana bevis. Men en av anledningarna till att det inte finns några bevis SKULLE KUNNA VARA att den här typen av uppgifter aldrig utreds noga. Då och då vågar någon undersökande journalist ta tag i sådana frågar – och sedan tar tystnaden vid igen.

Så länge frågan inte har utretts grundligt och seriöst går det inte att med någon trovärdighet kategoriskt avfärda de som säger sig ha bevittnat just hur barn har mördats i organiserade former.

3 kommentarer:

Maria Nyman sa...

Tack Kira!

Det finns fakta som sällan sammanställs. Du gör det så bra!
Berätta mer: Vilka är dina beviskriterier i det sista stycket?

Vänliga hälsningar,
Maria

Kira sa...

Hej Maria,
Menar du näst sista stycket? Ja, det är inte helt genomtänkt.

Jag skiljer mellan "bevis" och "belägg".

Jag anser att det finns många trovärdiga berättelser av överlevare, som jag själv godtar som starka belägg för att det faktiskt har skett (och sker).

Men jag vill inte definiera det som "bevis". Med "bevis" menar jag en grundlig materiell bevisning, eller bekräftelser i form av erkännanden osv., saker som på engelska brukar kallas "corroborative evidence". (Hittar ingen exakt svensk synonym.)

Vi får också hålla i minnet att även om man tror på överlevares berättelser kan det finnas felkällor, som exempelvis att de bevittnat vad som ser ut som mord men som kan vara iscensatta bluffar, avsedda att skrämmas.

MVH Kira

Maria Nyman sa...

Tack Kira!

Ja, det var det jag undrade över.
Jag delar din ståndpunkt och tycker också som du att det är viktigt att inkludera möjligheten att det kan vara iscensättningar för att skrämmas.

Meningen "Det finns inga sådana bevis" satte igång mina tankar kring begreppet bevis. Jag förstår att det inte ska tolkas som ett ifrågasättande av människors berättelser utan som en del av en större helhet.

Definierar vi bevis som något som existerar i vår vardagskunskap och vardagsverklighet?

Definierar vi bevis som något som produceras i vetenskaplig kunskap eller i en rättsprocess?

Kanske man kan kalla bevis i din text för bevis i positivistisk mening eller i juridisk mening?

Det här alltså ingen invändning mot ditt resonemang, tycker bara att det är intressant att fundera vidare.

/Maria