onsdag 6 maj 2009

När frälsningen kom från rymden

Jag har just läst om Desmond Leslies och George Adamskis ”Flying Saucers Have Landed” från 1953, i en reviderad nyutgåva från 1970. I den återfinner vi den första av de så kallade contacteeberättelser som under femtiotalet faktiskt gav tröst och hopp åt tusentals människor. Det måste beskrivas som en religiös rörelse.

Elaka personer påpekade redan då att de första sådana berättelserna kom något år efter filmen ”The Day the Earth Stood Still”, som handlade just om att vänliga utomjordingar landade. Och det är ju sant.

Men oavsett detta, och oavsett att få människor idag torde förstå hur några kunde tro på dessa berättelser, är det en fascinerande genre.

George Adamski och hans story hade ändå en ganska liten plats i denna bok. Den fick endast utgöra slutet på en exposé´ över UFO-händelser, av Desmond Leslie, som var en elegant skribent, och en lika elegant polemiker.

För Leslie började inte UFO-vågen 1947, när Kenneth Arnolds rapport skapade begreppet ”flygande tefat”. För Leslie har tefaten alltid varit med oss. Han finner dem i urgamla sanskrittexter, och i bibliska berättelser. Och, ja, han finner dem också i vad han tror är ett urgammalt tibetanskt manuskript, ”Dzyans bok” men som de flesta nog idag tror var produkten av madam Blavatskys kreativa fantasi.

För om det är något som är uppenbart så är det att hela Leslies teoribyggnad i grunden är teosofisk. Det märks även i litteraturförteckningen, som vimlar av verk av Blavatsky, Annie Besant, Charles Leadbeater, Alice Bailey, och den mer kätterske Rudolf Steiner. Vi kan även finna böcker om Atlantis och Mus historia, och arbeten av Edgar Cayce och Immanuel Velikovsky. Även min favoritbok om fairies, Evans Wentz ”The Fairy Faith in Celtic countries” finns med.

För Leslie drevs tefaten av en närmast andlig kraft och han menar att deras materia var i en annan vibrationsfrekvens än vår. Vilket är ett annat sätt att säga att den i själva verket var andlig, inte materiell.

Efter en hisnande, men om man är i en viss sinnesstämning, tilltalande, genomgång, kommer så Adamskis berättelse. Det gäller att läsa den uppmärksamt, om inte nödvändigtvis med vördnad – det är trots allt den första publicerade contacteeberättelsen under UFO-eran.

Det är en ganska enkel berättelse. Adamski hade sedan 1946, då han säger sig ha gjort sin första observation (året innan Kenneth Arnold, väl att märka!) varit övertygad om att rymdfarkoster cirklar omkring vår jord. Han verkar också ha trott att de ville ha kontakt med just honom. Vilket de ju också fick…

Den 20 november 1952 var han och sex vänner ute och letade efter rymdfarkoster. De kom efter ett tag till en kalifornisk öken. Efter vissa observationer begav sig Adamski av i ensamhet, eftersom han trodde att rymdmänniskorna ville träffa just honom . De andra stod på avstånd och iakttog det hela.

De fick se inte bara ett tefat och ett modersskepp – de fick se hur Adamski mötte en människoliknande varelse från Venus och hade ett relativt långt samtal med denne. De var alltså vittnen till den första contacteehändelsen (en skeptiker skulle förstås kunna säga medsammansvurna i ett bedrägeri…).

Vem var då den främling som Adamski mötte? Det finns något ganska intressant här, som inte många uppmärksammat.

Alla någorlunda insatta vet förstås att den andra kontaktberättelsen under femtiotalet efter Adamski, Truman Bethurums, handlade om mötet med Aura Rhanes, en kvinnlig befälhavare för ett rymdskepp från planeten Clarion. Men Adamski mötte ju en man. Det var i alla fall vad han sade.

Men i alla konkreta detaljer beskriver Adamski den person han möter som en kvinna. Inte nog med att ”han” hade axellångt hår, vilket inte var vanligt på tidigt femtiotal, Adamski beskriver också hur detta hår ”glänste vackrare än någon kvinnas” och att alla jordiska kvinnor ”gärna skulle vilja ha ett så underbart hår som denne man hade”.

Inte nog med det - händerna var smala och med långa fingrar och såg ut som ”en konstnärskvinnas vackra händer”. Ja, om det inte vore för kläderna skulle man, säger Adamski, tro att ”han” var ”en ovanligt vacker kvinna”. Men Adamski försäkrar, ”han var definitivt en man”. Hur visste han nu det? Pga. kläderna`? Om man ser på den teckning som ett av ”vittnena” ritat kan man inte se något entydigt manligt i klädseln. Jag är för övrigt övertygad om att 98 procent av alla som får se bilden och inte vet något om dess historia kommer att tro att den föreställer en kvinna.

Men vad ville då denna androgyna gestalt Adamski? De pratade om en hel del, men det huvudsakliga budskapet var att främlingen och befolkningen på Venus var orolig för våra atombombsprov. Det var, förstås, en ren upprepning av budskapet i ”The Day the Earth Stood Still”, även om ufonauten i den filmen helt saknade androgyna drag. Men det var samtidigt inte politiskt korrekt i kalla krigets USA.

I USA på den tiden sågs atombomben som inte bara nödvändig utan också, paradoxalt nog, som närmast ofarlig för alla utom de kommunistiska fienderna. Begrepp som ”atomvinter” var inte ens påtänkta, och strålningsriskerna tystades ned. Att ifrågasätta atomvapen i USA 1952 var ”oamerikansk verksamhet”, och det påstås att Adamski efter ett tag kom att övervakas av FBI.

Nåväl, främlingen försvann, efter att ha lämnat efter sig skoavryck som vederbörligen ritades av. De hade en del symboler, bland annat något som liknade en svastika, vilket inte ska tas som intäkt för att budskapet var kryptonazistiskt. Den androgyne mannen med sitt pacifistiska budskap skulle inte alls ha passat in i Wehrmacht eller SS. Och hakkorset är ju trots allt en uråldrig symbol...

Mot slutet av nyutgåvan från 1970 har Leslie ett efterord om Adamski, som dog 1965. Leslie är förståeligt nog lite besvärad över Adamskis senare böcker, och även över att personen som Adamski mötte sade sig komma från Venus. Venus var 1970 avslöjat som en helvetisk planet, med en intensiv hetta på hundratals grader Celsius orsakad av den planetens växthuseffekt. Här räddar sig Leslie med sin teori om andra vibrationstillstånd. Andliga, esoteriska varelser med ett högre vibrationstillstånd än våra kunde ju trots allt kanske kunna leva överallt.

Men Adamskis senare berättelser, om hur han fick åka med tefat till olika planeter, och bland annat såg städer på månens baksida, var ju ett annat problem. Här antyder Leslie att alla Adamskis senare kontakter kanske var drömmar eller hallucinationer (medan den första var äkta!). Men om de ändå var verkliga var det ju ändå så att Adamski alltid glömde sina glasögon när han gick ut, så att han kanske inte kunde urskilja månens baksida så bra är ju trots allt förståeligt…

Men dessutom hade Adamskis utomjordiska vänner berättat om van Allen-bältet (innan det upptäcktes!) och en hel del annat, som visat sig stämma. Det kunde ju inte gärna vara en tillfällighet… Så Leslie avslutar med ett försiktigt ”ja” till trovärdigheten i Adamskis berättelser.

Nu dröjde det ju inte länge förrän Adamski fick efterföljare: Bethurum, Fry, Klarer, van Tassel, Angelucci...

Avslutningsvis är det förvisso sant som anhängarna hävdade: dessa berättelser skänkte tröst åt tusentals människor (inklusive åt mig själv i sjuårsåldern, då jag verkligen behövde det).

Det var andra tider då. Idag läser man Whitley Striebers mardrömsberättelser. Istället för berättelser som gjorde att man kunde sova gott om natten kom berättelser som gör att man inte kan sova alls. Något har hänt, men vad?

Inga kommentarer: