måndag 1 juni 2009

När naturen var kvinnlig: skogsrået och andra rån

/Går över till ett angenämare ämne för en stund. Den här artikeln skrev jag i början av 2005, och den var införd i Socialisten i mars detta år./

När man nämner ordet skogsrå kommer de flesta människor att tänka på en kvinnlig entitet, som förför män i skogen. Män som sedan blir grubblande, inåtvända eller rentav galna.

För ett tag sedan började Arla att ”informera” om skogsrån på mjölkpaketen. Där fick vi reda på att skogsrået ”var en farlig typ som lockade framförallt unga kärlekskranka män i fördärv och ond bråd död”.

Om vi bortser från det där med ”ond, bråd död” som i stort sett är ett rent påhitt från Arlas sida, är denna bild av skogsrået vitt spridd, och svårutrotad. Även en etablerad folklorist som Jan-Öijvind Swahn hade mage att döpa ett kapitel om skogsrået till ”Skogsrået – folktrons pinuppa”. Men även om bilden är spridd stämmer den inte speciellt bra med vad vi vet från folkminnesanteckningar.

Skogsrået var inte huvudsakligen en sexuell varelse, utan ett ”rå” (”rådare” i betydelsen härskare). Skogsrået, sjö- eller havsrået, och bergsrået var (vanligtvis) kvinnliga väsen som härskade över skogen, sjön, havet och bergen. Skogsrået rådde över skogens villebråd, havsrået kunde förhindra eller framkalla stormar, och bergsrået vakade framförallt över malmen i gruvorna, och hindrade ofta människor från att upptäcka dessa fyndigheter. Om den vilda naturen dominerades av kvinnliga väsen var rådarna över det människan skapat oftare könlösa eller manliga.

Skogsrået dyrkades med all sannolikhet under förkristen tid, och så sent som under 1800-talet finns folkloristiska anteckningar om hur människor offrade till skogsrået, till exempel tobak eller mynt på en stubbe. Skogsrået kunde också hjälpa till vid milan, och varna för olyckor. Den jägare som var vänlig mot skogsrået fick nästan alltid god jaktlycka, medan den som på något sätt hade retat rået fick åka hem tomhänt. Det finns ganska så många beskrivningar om hur vallflickor vid fäbodarna får hjälp av skogsrån vid djurskötseln, liksom att de byter sin boskap mot skogsrået. Det finns också berättelser om hur skogsrået straffar de jägare som orsakar djuren onödig plåga, eller skjuter mer än de behöver för att äta.

Många berättelser om skogsrån beskriver dem som hjälpsamma och vänliga, om än ganska så lättretade. I en vacker berättelse från Värmland berättar en ung kvinna att hon hade träffat skogsrået i skogen två gånger. Hon hade lärt sig att man skulle undvika att tala med skogsrån så hon sade inget utan skyndade sig iväg. Men, tyckte hon, skogsrået hade lett så vänligt mot henne att hon nu bestämt sig för att om hon träffar det en tredje gång skulle hon ta mod till sig och börja prata med henne!

Den katolska kyrkan var i allmänhet tolerant mot folktrons väsen, men när protestanterna tog makten, startades en kampanj mot dessa, som sågs som demoner som skulle bekämpas. Detta påverkade bilden av bland annat skogsrån, som kom att uppfattas som demoner eller fallna änglar. Att den bilden skulle vara ursprunglig är helt uteslutet. Skogsråtron har helt klart sitt ursprung i förkristna föreställningar om ”rådare” över djur och natur, och de beskrivs inte heller som speciellt onda i sägner och andra berättelser.

Motsättningen mellan den folkliga religiositeten och den härskande makten kanske inte började med kristendomen. Det finns sägner om hur Oden med sitt krigarfölje ”jagar” och dödar skogsrån. Om dessa sägner har sina rötter tillbaka i förkristen tid, vilket inte verkar osannolikt, har det kanske redan före kristenhetens seger funnits en motsättning mellan de härskandes religion och den folkliga tron på kvinnliga naturväsen. Oden var en aristokratisk gud, och det är inte en tillfällighet att många rasistiska och nynazistiska grupper idag stoltserar med att de ”dyrkar Oden”. Skogsrået var inte intressant för de härskande, men hade en viktig betydelse för den stora majoriteten av fattiga människor som bodde intill skogar.

Därför talar det mesta för att föreställningen om skogsrån är mycket gammal, äldre än kristendomen, men också äldre än vad som brukar kallas ”asatro”. Oavsett vilken religion som de härskande hade fortsatte befolkningen på landsbygden att tro på övernaturliga ”rådare” över naturen. Och i Sverige var som sagt, i motsats till hur det var i exempelvis Finland, dessa väsen praktiskt alltid kvinnliga.

Man kan i uppteckningarna om skogsrån, speciellt från södra Sverige, se vad som delvis måste vara effekter av kyrkans försök att demonisera dem. Många är berättelserna om hur skogsrået lurar människor att gå vilse. Man kan gå runt och runt, och ständigt komma tillbaka till samma plats. Men om man exempelvis vänder tröjan ut och in eller nämner Jesu namn, bryts förtrollningen och man upptäcker var man är någonstans, samtidigt som man i bakgrunden kan höra skogsråets retfulla skratt. (Men i slutändan klarade sig människorna praktiskt taget alltid i sådana fall, så det handlade inte heller här om ”ond, bråd död”.)

Men hur är det med de sexuella inslagen? De fanns förvisso, men endast en relativt liten minoritet av berättelserna om skogsrån, cirka tio procent, innehåller sexuella inslag. Och i dessa berättelser framställs skogsrået för övrigt inte alls, i motsats till vad Jan-Öijvind Swahn antyder i sin rubrik, som ett sexuellt objekt för män. Hon är ett sexuellt subjekt, det är männen som är i underläge och ibland tvingas till sexuellt umgänge för att exempelvis få god jaktlycka.

Vad den kristna kyrkan aldrig lyckades med, lyckades ”moderniteten” och sekulariseringen med. Tron på skogsrån dog i praktiken helt ut under sent 18- och tidigt 1900-tal. Det gäller för övrigt också tron på kvinnliga naturrån överhuvudtaget, medan jag faktiskt har hört talas om en och annan som fortfarande tro på tomtar (en manlig typ av gårdsrån).

På sätt och vis känns det lite tråkigt. En skogspromenad skulle vara lite mer spännande om man kunde tänka sig att när som helst stöta på ett skogsrå.

2 kommentarer:

Ulrika sa...

Åh, vilket härligt och informativt inlägg!
Visst skulle skogspromenaden få en ytterligare dimension...

Lite tråkigt att det riskerar att falla i glömska.

Varma hälsningar :)
Ulrika

Kira/Erik sa...

Hej Ulrika,

Jag tror inte att skogsrån kommer att glömmas bort. New Age, wicca och andra typer av nyandlighet har nog gjort att folktrons väsen börjat få en viss renässans. För min del skulle jag gärna vilja tro på sånt men jag är nog tyvärr en tråkig skeptiker.

Varma hälsningar Kira/Erik