fredag 31 juli 2009

Per Gahrton, Lars Leijonborg – och ett psykotiskt sammanbrott

Någon gång 1969 började jag bli fascinerad av Per Gahrton. Han valdes till ordförande i folkpartiets ungdomsförbund detta år, och blev hårt angripen av många. Det passade sig inte att ordföranden i ett borgerligt ungdomsförbund stödde palestinierna och FNL. Och hårt kritiserade representanter för det svenska näringslivet.

Men det som kanske mest av allt fascinerade mig var att han hade ett barnperspektiv. 1968 hade han gett ut boken ”Barn i Sverige”, där han lade fram ett program för att bryta föräldrarnas nästan totala makt över barnen. Jag var imponerad.

1970 drev FPU, under Gahrtons ledning, en barnkampanj. Ett av de främsta kraven de drev var ett förbud mot barnaga. Jag blev än mer entusiastisk.

Nu var jag inte alls speciellt förtjust i folkpartiet, eller någon annat borgerligt parti. Men Gahrton var så pass radikal att jag tänkte att om han får sitta kvar kommer FPU nog i slutändan att slita sig loss från folkpartiet och bilda något eget. Så någon gång i augusti 1970 blev jag medlem i FPU.

Jag blev besviken nästan med en gång. Det visade sig nämligen att FPU Storstockholm var ett fäste för FPU:s högerflygel, karriärister som hatade Gahrton och konspirerade med folkpartiet för att bli kvitt honom. Jag gick bara på ett möte, den 27 september 1970. Det var en obehaglig stämning tyckte jag.

Så vad skulle jag göra? I FPU Storstockholms medlemstidning fanns hårda utfall mot något som hette ”Liberala förbundet”. (LF). Det var f.d. Liberala studentförbundet som bytt namn efter att ha slopat de akademiska kraven på medlemskap. De verkade stå till långt till vänster, så jag beställde material från dem.

De visade sig knappast vara liberala alls, deras två huvudfrågor var löntagarstyrda företag och något som kallades lika konsumtionsmöjligheter. Det sista innebar att alla människor när nödvändiga utgifter var betalda skulle ha lika mycelet kvar att konsumera för. Jag var hårt för jämlikhet så det var helt OK för mig. Och, ja, två år senare bytte de faktiskt namn till Frihetliga socialisters förbund, men då var jag redan borta ur sammanhanget

Så jag gick med i LF, och blev snart invald i Stockholmsavdelningens styrelse. Jag sågs nog som ett ovanligt tillskott eftersom jag bara var 15 år och gick i grundskolan.

Men nu blev det så att våren 1971 förlorade jag gradvis fästet i verkligheten. Jag utvecklades mot en psykos, även om jag på ytan var ganska så normal. Jag hoppade av skolan, för att jag inte orkade med den, men politiskt arbete orkade jag med.

Då fick vi reda på att motståndarna till Gahrton lanserade Lars Leijonborg som motkandidat till förbundsordförandeposten. Det hela skulle avgöras på FPU:s kongress i Falkenberg i juni. Jag ville vara med när den stora striden skulle hållas, och ville göra mitt för att bekämpa Leijonborg.

Kongressen skulle hållas 12-14 juni. Jag hade hoppats att få åka med någon av medlemmarna i Liberala Förbundet i bil. Men det fanns inte plats för mig, så jag fick åka i en nattbuss natten till den 12, abonnerad av leijonborgarna. Det var en sannskyldig mardröm, och jag sov inte på hela natten.

Det var så att säga fientligt territorium, och leijonborgarna skrålade kampsånger hela natten. Den jag minns bäst var en som gick ”Broiler är min man, Broiler är din man, från södra Skåne till norra Lappland”. Till melodin av ”This land is your land”. Broiler var deras smeknamn på Leijonborg. Jag tyckte det var passande.

Jag sov som sagt inte på hela natten men när jag kom dit lyckades jag sova några timmar i ett tält, som Liberala Förbundet hade.

På kongressen höll jag en del inlägg, som till en del blev uppmärksammande. En lokaltidning skrev till och med om mig och kallade mig för en ”krullhårig pamp” i Liberala Förbundet! Och jag var nog inte till någon större glädje för gahrtoniterna, då jag var så långt till vänster att leijonborgarna kunde använda mig som avskräckande exempel. En gick till och med upp i talarstolen och sa att ”två år till med Gahrton som ordförande så kommer nästa ordförande i FPU att heta Erik Rodenborg”.

Men Gahrton förlorade. Lejonborgs team lyckades skrämma slag på en man som hade tänkt rösta på Gahrton - de sa att han skulle bli skyldig till att FPU splittrades om han inte avstod från att rösta. Så han avstod och resultatet blev 50-49 till Leijonborg, och en nedlagd röst. Om det hade blivit 50-50 hade Gahrton suttit kvar, eftersom han var sittande ordförande.

De intrigerande leijonborgarna hade inte ljugit – om Gahrton hade vunnit planerade de en splittring och resultatet hade nog blivit att folkpartiet efter ett tag skulle ha brutit med det gahrtonitiska FPU, som i det läget nog hade gått mycket snabbt åt vänster, Det hade ju blivit ett mycket intressant läge.

För min del kändes det som om allt rämnade. Det var sista strået. De psykotiska drag som jag hade lyckats hålla i schack bröt igenom med full kraft. Så den sista dagen på kongressen gick jag till sjukhuset och sa att jag ville bli röntgad i hjärnan. Jag hade nämligen plötsligt börjat tro att min hjärna höll på att ruttna bort bakifrån.

Istället gav de mig en sömntablett och sa att jag skulle komma till psyket dagen efter. Där skrev de en remiss till S:t Göran i Stockholm.

Det sorgligaste enskilda minnet jag har från detta sammanbrott var nog när jag satt på tågstationen i Falkenberg och väntade på tåget till Stockholm. Då kom det fram en tjej, som var gahrtonit, och hade gillat mina inlägg på kongressen. Hon verkade väldigt trevlig. Jag hade inte vett att hålla mina psykotiska vanföreställningar för mig själv så jag började prata om hur min hjärna ruttnade bort bakifrån. Hon blev helt förskräckt och mumlade något om hur hemskt det var med knark. Jag svarade helt sanningsenligt att jag inte knarkade och hon såg än mer förskräckt ut, och försvann snabbt.

Jag tycker än idag att det var oerhört sorgligt att jag gjorde henne både besviken och förskräckt.

Minnet av just det samtalet dyker upp då och då, som en plåga.

Se också Kungsholmens FNL-grupp.

4 kommentarer:

Ulrika sa...

Vilken sorglig historia. Fängslande och sorglig. Den flickan/tjejen finns inte utan har blivit till kvinna. Och om hon minns detta så är sannolikheten stor att resan in i vuxenlivet/antalet år bidragit till att öka hennes vuxna klokskap kring svåra situationer. Vad tror du hon skulle säga om du idag fick förklara vad som hände? Kanske - "Jag har förstått i efterhand att du måste ha mått jättedåligt"?

Skickar varma hälsningar
Ulrika

Blomfluga sa...

Jag visste inte att du varit med i FPU-vänstern. Enligt uppgift var Bengt Westerberg med på kongressen, och försökte centrera mellan Gahrton och Leijonborg. Vågar jag gissa att den uppgiften kommer från dig? Det var "Röd Gryning" som talade om det för mig, ja, du vet säkert vem...

En fråga. Var "Frihetliga Socialisters Förbund" den grupp som senare gav ut "Frihetligt Socialistisk Tidskrift"?

Det var intressant att FPU nästan splittrades. Det hade onekligen blivit ett intressant läge om något i stil med Miljöpartiet bildats redan i början av 1970-talet...

Kira/Erik sa...

Hej Ulrika,
hon insåg nog redan då att jag mådde dåligt. Men det måste ju ändå ha varit en besvikelse, att en person som var allierad i en polariserad konflikt och som hållit i hennes tycke sympatiska inlägg på kongressen verkade vara en komplett galning...

Jag kan dock inte låta bli att hoppas att hon av någon mirakulös slump råkar läsa detta...

Varma hälsningar Kira/Erik

Kira/Erik sa...

Hej Blomfluga,

Westerberg höll slutpläderingen för Gahrton, medan Bo Winander höll den för Leijonborg.

Westerberg låg nog nästan längst till höger bland gahrtoniterna. Men även Gahrton själv låg längre till höger än de flesta av hans anhängare. Majoriteten av gahrtoniterna stödde ett förslag till ekonomiskt program som Gahrton själv tog avstånd från, och som leijonborgarna kallade för "marxistiskt".

Så om Gahrton vunnit och leijonborgarna brutit sig ut, skulle Gahrton ha lett ett förbund där en stor majoritet stod till vänster om honom själv. Det skulle ha blivit en mycket intressant situation!

Och ja, Frihetliga Socialisters Förbund gav ut Frihetlig Socialistisk Tidskrift.

MVH Kira/Erik