söndag 9 augusti 2009

Gudinnetro och jämlikhet i svensk förhistoria

Medan det i stora delar av Europa under både den äldre och yngre stenåldern har återfunnits en stor mängd av små figuriner som ansetts avbilda gudinnor finns ingen motsvarighet till det i den svenska stenåldern.

Men det finns en typ av monument som det går att argumentera för att de var ett utryck för en gudinnnekult. Det är megalitgravarna.

Megalitgravarna utvecklades under den så kallade trattbägarkulturen som uppstod ca 4000 f. kr. Trattbägarkulturen är benämnd efter sin keramik, den oerhört vackra trattbägarkeramiken. Trattbägarkulturen var den första jordbrukskulturen i Sverige.

Megalitgravar, gravar för flera människor som täcks av en stenbyggnad, började uppföras tidigt i trattbägarkulturens historia.

Omkring 3500 f.kr. uppstår gånggrifterna, en typ av megalitgravar som består av en tunnel, som leder in till en inre kammare, där de döda är begravda. Gravarna består av stenbyggnader som är övertäckta med jord.

Många har påpekat att megalitgravarna, och i synnerhet gånggifterna, skapar associationer till livmoder och vagina. Den långa gången som leder in till den kammare där de döda ska få ro. Exempelvis har den svenske arkeologen Bo Gräslund framkastat att begravas i en megalitgrav kan ses som att återgå till gudinnans livmoder. Gimbutas har fört fram liknande åsikter.

Dessa åsikter får stöd av att motsvarande megalitgravar i Frankrike i många fall har kvinnliga avbildningar – både på megalitgravens utsida och i form av statymenhirer utanför gravarna. Manliga avbildningar saknas däremot nästan totalt. Avbildningarna är placerade så att de ger intryck av att monumenten som sådana associeras med kvinnlighet.

Det finns inga tecken på sociala skillnader i trattbägarkulturen. Om man får döma av det arkeologiska materialet var den egalitär. Det kollektivistiska gravskicket skulle i så fall avspegla ett samhälle utan härskande klasser eller skikt. Denna åsikt är idag dock mycket omstridd, och den vanligaste åsikten hos de mer tongivande arkeologerna verkar vara att anta att trattbägarsamhället var ett elitistiskt ”hövdingsamhälle” .

Nu saknas alla arkeologiska tecken på sociala skiktningar så argumenteringen brukar vara indirekt. Eftersom etnografiskt kända auktoritära hövdingadömen, som de polynesiska, byggde stora stenmonument så torde de samhällen under stenåldern som också byggde stora stenmonument ha en liknande social struktur.

Denna fyrkantiga analys – i Sverige framförallt företrädd av Göran Burenhult – missar det uppenbara faktum att den polynesiska kulturen var starkt militariserad – och har producerat en stor mängd vapen, befästningar och andra artefakter som talar för en militariserad situation. Men allt sådan saknas i megalitkulturen.

Den rimligaste utgångspunkten torde vara att se den svenska megalitkulturen som en motsvarighet till de andra europeiska neolitiska kulturerna, som sannolikt kombinerade matrilinealitet, jämlikhet och någon form av gudinnetro.

Men så kom stridsyxekulturen. Den kom söderifrån och österifrån och har stora likheter med de andra kulturgrupper som spreds österifrån under slutet av neolitikum.

Till Sverige kom den 2700 f.kr. Vare sig den spreds genom folkvandringar och invasioner (vilket jag personligen tror) eller på något annat sätt kan man konstatera att den på två avgörande sätt kan skiljas från trattbägarkulturen.

För det första verkar den vara mycket individualistisk. De kollektiva megalitgravarna har ersatts med individuella gravar. För det andra lade den i sitt gravskick en tonvikt på manlig prestige. Vissa män kunde föräras med en ”stridsyxa” i graven, en välgjord yxa som liknar ett vapen, men som i sig aldrig använts innan den lades ner som gravgods.

Efter det kommer en lång period där manlighet, vapen och sociala skillnader verkar dominera det arkeologiska materialet. Det gäller senneolitikum och äldre bronsåldern.

Under den sistnämnda perioden blir skillnaden än mer markant. Samhället blir än mer ojämlikt - istället för kollektivgravar byggs monumentala gravrösen för enskilda hövdingar. Oerhörda arbetsinsatser lades nu ned på enskilda stormäns gravar. Under denna period finns det ett överflöd av vapen, ofta offrade eller använda som gravgods. Men efter en lång period med nästan enbart manlig symbolik händer något i yngre bronsåldern, som börjar cirka 1100 f.kr.

Kvinnofiguriner som med stor sannolikhet avbildar gudinnor har återfunnits. Inte många, men samtidigt har man återfunnit många fynd av halsband som verkar ha offrats i rituella sammanhang. Och de figuriner som återfunnits bär också halsband.

Med tanke på att Freja brukar associeras med halsband gör det saken än mer intressant. På något sätt ger det hela intrycket av något som har legat under ytan under mer än tusen år av patriarkalt styre och som sedan kommer upp. Ungefär som den förariska gudinnetron först underkuvades i det vediska Indien men sedan kom tillbaka, långt senare.

I vår tideräknings början skrev Tacitus ”Germania”. Där beskrev han hur en av de främsta gudomarna bland germanerna var gudinnan Nerthus . När hennes staty kördes runt i en vagn, berättade Tacitus, rådde obligatorisk fred. Inga strider fick förekomma då. Nerthus var inte stridens gudinna utan välståndets och fruktbarhetens.

Men hennes kult verkade förvisso också ha en mörkare sida. När statyn hade rest runt skulle den tvättas. Det utfördes av slavar, som sedan de utfört denna rituella tvagning dränktes i den sjö som tvagningen utförts i.

Det är farligt att idealisera. Det finns tecken på människooffer även i den egalitära megalitkulturen. Men samtidigt bör det påpekas att detta är osäkert och att sådana offer, om de förekom, i vilket fall som helst inte verkade spela någon större roll i kulten. Det var i senare patriarkala kulturer som offerpraktiken i vissa fall fick karaktären av massmord.

Allt talar för att den förpatriarkala trattbägarkulturen var mer harmonisk och fredlig än de senare kulturerna – och att detta avspeglades i den kvarlevande föreställningen som Tacitus beskriver om Nerthus som garant för fred och välstånd…

Inga kommentarer:

En fundamentalist som omvärderat Josua

Josuas bok är förmodligen den otäckaste boken i Bibeln. I den beskrivs hur Gud leder israeliterna i ett fälttåg med syftet att utrota den ka...