lördag 5 september 2009

"Hedendomen" och "satanism" - några funderingar

För några år sedan bedrevs en kampanj mot mig på forum som Flashback. På några trådar som jag inte alls vill länka till spreds ett sammelsurium av lögner, halvsanningar och en och annan riktig sanning.

Anledningen var huvudsakligen två. Dels mitt engagemang mot övergrepp mot barn, dels de (milt sagt negativa) åsikter om satanism jag uttryckt i samband med min lic-uppsats om Aleister Crowley 1998.

Ett av påståendena om mig var att jag var en kristen fundamentalistisk fanatiker, inbegripen i någon form av korståg. I en tråd på Flashback påstods till och med att jag skulle vara en ”pånyttfödd kristen”.

Om jag är ”pånyttfödd” eller inte beror ju ytterst på om reinkarnation existerar eller inte. Det är en fråga som jag inte har någon definitiv åsikt om, men jag vill i alla fall bestämt säga att jag inte har några minnen av tidigare liv… Att jag inte har någon bestämd åsikt är naturligt - jag tror mig inte ha djupgående ”insikter” om ”den andra världen” a la Steiner eller Blavatsky. Dessutom har jag en akademisk religionshistorisk utbildning, och då brukar man mer intressera sig för vad folk tror på, än om det är sant eller inte…

Men det var förstås inte det de menade. De menade naturligtvis att jag trodde mig ha blivit ”andligt pånyttfödd” efter att jag ”mött Jesus” så att jag blivit fanatiskt kristen och att det var därför jag var så mycket emot satanism. Men så är det inte heller.

Mer allmänt kan jag säga att jag tre gånger i mitt liv försökt ”bli kristen”.

Dels vid åtta-nioårsåldern 1963-64, dels 1973, dels 1995-97. Jag misslyckades alla tre gångerna.

Efter de två första misslyckade försöken blev jag snarast någon form av ateist. Men efter den sista gången förblev jag religiös, med något som åtminstone ligger nära en nyhednisk världsbild. Och där står jag än idag.

Jag tycker inte ens om monoteismen, men om jag ändå skulle bli monoteist skulle jag nog föredra någon radikalt anti-patriarkal form av islam, a la Asma Barlas, Minangkabau-folket, eller kanske Mahmud Muhammad Taha. Islam tar sin monoteism på fullt allvar, viket jag inte tycker man kan säga om kristendomen.

Men jag jag tycker monoteism är såväl svårbegriplig som lite olustig. Min bror berättade nyligen för mig att ledaren för den indiska gruppen Ananda Marga, som var monoteistisk på ett hinduiskt sätt, en gång sade att det finns två saker den allsmäktige guden inte kan göra trots sin allmakt. Dels att skapa en annan Gud, dels att hata något av det han (hon?) skapat.

Det sista låter ju betryggande, men tanken på den helt ensamma guden, som i evighet efter evighet skapar helt och hållet underordnade väsen men aldrig kan skapa någon jämlike, fyllde mig snarast med en empati för denna oerhört isolerade Gud som måste befinna sig i en ohygglig kosmisk ensamhet.

Min känsla kan kanske ses som naiv och ”barnslig” men det var så den såg, och ser, ut.

För mig ter sig i så fall polyteismen kanske mer logisk, och defintivt mer sympatisk än monoteismen…

Men för att göra ett superlångt resonemang, som skulle kunna fylla böcker, väldigt kort, vill jag bara säga en sak om ”hedendomen”.

Det finns en myt om att föreställningen om en kamp mellan gott och ont uppstod med monoteismen, eller dualismen, och att religionerna före var närmast amoraliska. Den finns såväl hos kristna och muslimska fundamentalister, många satanister, och konstigt nog också hos många nyhedningar. Den är inte sann.

Jag har på andra ställen beskrivit kampen mellan gott och ont med exempel från egyptisk och hinduisk mytologi. Isis kamp mot Set, Durgas kamp mot asurorna. Man kan nämna många andra exempel, till exempel den irokesiska tron på de två tvillingarna, en ond och en god, som i evighet kämpar mot varandra.

Men den finns ju också på närmare håll. I fornnordisk religion finns ondskan både innanför gudavärlden (Loke) och utanför (Fenrisulven, Midgårdsormen). Det påminner faktiskt om fornegyptisk religion med Set som ondskans representant inom gudavärlden och Apophis-ormen som symbol för de hotande kaosmakterna utanför den.

I fornnordisk religion pågår denna kamp hela tiden, eller kommer att göra det ända till Ragnarök.

Så när mer genomtänkta satanister tar förkristna gudar och inordnar dem i sin ”demonologi”, brukar de ta de väsen som redan på ”hednisk” tid sågs som onda. Exempelvis Set (Temple of Set!) eller Fenrisulven (en ambitiös svensk satanistisk tidskrift i början av 90-talet publicerad för en internationell marknad hette betecknande nog ”Fenris Wolf”!)

Mer naiva satanister verkar ibland föreställa sig de förkristna religionerna som någon sorts amoraliska paradis, vilket är mycket långt från sanningen. De var ofta präglade av en mycket hårt kollektivistisk moral, och de som i exempelvis svensk sten- brons- eller järnålder skulle vara dumma (och anakronistiska!) nog att försöka predika och leva efter principerna hos en LaVey, en Crowley, eller någon vildsint black metal-satanistisk grupp skulle kanske sluta sina dagar som offer till gudarna, nedsänkta i någon lämplig mosse.

Satanister idag ska nog vara glada över att leva i en tolerant ”kristen” kultur - ”hedendomen” skulle nog i de flesta fall ha varit en ren mardröm för dem…

Så vad är min poäng, om någon? Tja, någonting i stil med att man ju inte behöver vara kristen ("pånyttfödd" eller inte!) eller för den delen monoteist för att kraftigt ogilla åskådningar som bygger på dyrkan av "ondska", egoism eller "kaosmakter" (dvs. nästan allt som idag definieras som "satanism").

Känslomässigt är jag nu nyhedning, eller skulle vilja vara. The old time paganism is good enough for me.

PS. Ja,jag är helt medveten om att de förkristna religionerna ibland innehöll de mest vedervärdiga bruk, som exempelvis människooffer. När jag talar om att vilja vara "nyhedning" syftar jag för min del på mer gundläggande saker som naturmystik, animism, "gudinnetro", shamanism och andra sympatiska saker...förstås...

2 kommentarer:

Kraxpelax sa...

Andlighet är min grej. Satanism, var det. Själv har jag idén att Satan i själva verket är GOD och inte ond. Han står för tillvarons nödvändiga nattsida. Inom den vediska tron, som är heltäckande på ett annat sätt än kristendomen och på så sätt överlägsen, har vi ställföreträdarna Shiva, Durga, Kali. Samtidigt samma möjliga tvetydighet med asurorna. Annars är den katolska demonologin helt överlägsen, det är en av den religionens största förtjänster.

Dåliga erfarenheter av flashback? För fan, där kan man inte vara. Rena aphuset, inget annat.

- Peter Ingestad, Solna

- Peter Ingestad Solna

Kira/Erik sa...

Hej Peter,
Så du har hittat hit :-)

En Satan som är ”god” är så långt från den Satan som beskrivs i Nya Testamentet och traditionen att det i så fall nog vore bättre att använda ett annat namn. ”Satan” som *begrepp* uppstod ju i NT (namnet finns även i GT, men syftar då på en underordnad medhjälpare till Gud, utan någon klar karaktär).

I hinduismens gudavärld finns knappast något som i rimlig mening ens avlägset liknar NT:s beskrivning av Satangestalten.

Shiva, Kali och Durga finns inte i de vediska skrifterna, de dyker upp senare. Men många forskare anser att de egentligen har äldre rötter – att de är gudar från den för-ariska egalitära inhemska kulturen i Indien, som först trycks ner av de ”ariska” erövrarna, och långt senare dyker upp i den "officella" hinduismen.

De har förvisso en nära koppling till aggressivitet och sexualitet, och anses ofta mer jordnära och folkliga än de vediska gudarna. Men de är ju inte ”onda”. Satan i NT, däremot, är framförallt en lögnare, bedragare, och, väl att märka, en försvarare av egoism, rikedom, och makt.

I hinduismen finns ju förvisso demoner i mytologin – men Shiva, Kali och Durga är inte några av dem. Tvärtom – Durga och Kali är två av de mest framträdande demonbekämparna i hinduisk mytologi.

I det vackra eposet Devi-Mahatmyam beskrivs hur Durga, med hjälp av Kali, kämpar ner en hel armé av demoner. Allt talar för att detta scenario från början sågs som ett verkligt kosmiskt drama.

I dagens hinduism, som ofta framträder inte endast som monoteistisk, utan även rent monistisk, tonas detta drama ner och i exempelvis kommentarerna i Devadatta Kalis utgåva av Devi-Mahatmyam 2005 (Motilal Banarsidass Publishers) beskrivs asurorna som inte mer än symboler för människors privata egoism och okunnighet.

I så fall föredrar jag Ajit Mookerjees engagerade behandling av frågan i ”Kali – the feminine force” (Thames and Hudson 1977). Och jag citerar gärna de vackra avslutande raderna av hans inledning till boken : “We have suffered the consequences of unbalanced power long enough. Our world cannot any longer tolerate the disruption and destruction brought about by demonic force. In the present Kali age, Kali is the answer, and she will have to annihilate again in order to reveal the truth of things, which is her mission, and to restore to our natures the divine feminine spirituality which we have lost”.

Vänliga hälsningar Erik