söndag 13 september 2009

Helen Zahavis "Dirty Weekend"

Nedanstående recension, som också ligger på min webbsida, skrev jag den 27 september 1992.

Redan sommaren detta år hade jag i den radikalfeministiska tidningen AKKA läst om ”Dirty Weekend”, boken om Bella, kvinnan som slutligen fick nog av manligt våld och började slå tillbaka. Jag brukade köpa AKKA på (den numera nedlagda) Kvinnobokhandeln Medusa. I denna tidning uppskattades ”Dirty Weekend”, som fick flera entusiastiska recensioner, som jag lite skrämt uppfattade som extrema.

Men trots att jag reagerade på dessa, blev jag mer och mer fascinerad av denna bok, fast jag inte hade läst den. Så slutligen, på eftermiddagen fredagen den 25 september 1992, köpte jag den – just på Medusa.

Jag satte mig, tror jag, på McDonalds, och började läsa de första kapitlen. Jag blev mer och mer fascinerad av Bella, och när jag kom till sista stycket, bokens sensmoral, som jag citerar i slutet av recensionen nedan, började jag gråta hejdlöst. Då hade jag redan kommit hem. Det berörde något mycket, mycket djupt i mig.

Så på söndagen skrev jag min entusiastiska recension. Jag skickade den till Internationalen, vars dåvarande redaktör tyckte den var alltför feministisk, och följaktligen strök flera avsnitt i den. Den version ni ser nedan är denna censurerade version, jag har inte kvar den första.

Och jag tycker fortfarande att ”Dirty Weekend” är en fantastisk bok.
......................

Manligt våld och kvinnligt motstånd

Recension av Helen Zahavis "Dirty Weekend". Publicerad i Internationalen 43/1992.

Som socialister vet vi att varje klassamhälle upprätthålls med en våldsmakt. Vad vi sällan reflekterar över, däremot, är det vardagliga våld som inte är kopplat till staten eller den härskande klassen. Är det en politisk fråga eller är det en privat?

Det manliga våld som riktar sig mot kvinnor skiljer sig i två avseenden från det som riktas mot andra män. Dels riktar det sig mot en grupp som av tradition anses värnlös och oförmögen att försvara sig, dels är våldet i hög grad (direkt i våldtäkter eller indirekt) sexualiserat. Kvinnor misshandlas i hög grad för att män ska kunna utöva sexuell kontroll över dem. Så var det troligen redan vid uppkomsten av de första militariserade patriarkaten och så är det än idag.


De drabbade
Mäns våld mot kvinnor har i stort sett nedtonats i skönlitteraturen. Det är först med kvinnorörelsens andra våg som ett antal kvinnliga författare mer utförligt försökt beskriva den speciella påträngande kombinationen av manlig sexualitet och aggressivitet som de flesta kvinnor drabbas av i vårt samhälle. Det handlar inte bara om våldet i sig utan om det underförstådda hotet om våld som ligger under så mycket av förhållandet mellan könen.

Helen Zahavis ”Dirty Weekend” (svensk översättning ”En jävla helg”, Wahlström och Widstrand 1992) går flera steg längre. Den nöjer sig inte med att beskriva det manliga våldet.

I en spännande bok för vi följa huvudpersonen Bella som ”vaknade en morgon och visste att hon fått nog”. Utsatt för ett ovanligt rått sexuellt hot från en man beslutar hon sig att slå tillbaka – och gör det också.

Under en intensiv helg utsätter hon sig sedan för den typen av situationer som kvinnor med all rätt försöker undvika. Hennes syfte är att slå tillbaka det manliga våldet och inte att undvika det.

Det är svårt att undvika att läsa boken med en känsla av alltmer stegrad tillfredställelse. Möjligen kan man tycka att Bellas offer nummer två drabbades lite orättvist, men här kan man trösta sig med att Bella verkar hålla med om den saken.

Den stilistiska kvaliteten är dessutom otroligt hög med tanke på att Zahavi faktiskt är en debutförfattare.

Ej underkastad
Det stora värdet med ”Dirty Weekend” är att den kombinerar en kallt realistisk bild av det manliga våldet med en vägran att underkasta sig det. Det är inte förvånande att de som förnekar eller idealiserar detta reagerar på Zahavis bok med obehag. Dit hör den reaktionäre psykiatern Anthony Storr som avfärdat boken som en ”löjligt, vild fantasi som inte bör bli tagen på allvar”.

Problemet för Storr och hans gelikar är den stora mängden läsare som uppenbarligen tar den på allvar.

I högstadiet har ett stort antal elever under många år tvingats att läsa den reaktionära romanen ”Flugornas herre”, med dess sensmoral att utan en fast vuxen auktoritet blir barn som vilddjur.

Det vore bättre om ”Dirty Weekend” vore obligatorisk kurslitteratur. Det skulle inte direkt skada om alla presumtiva våldtäktsmän och kvinnomisshandlare såväl som alla offer hade fått ta del av sensmoralen i ”Dirty Weekend”:

”Om du ser en kvinna på väg hem, en som går på lätta fötter, om du ser en kvinna flyta fram längs gatan. Om du vill bryta hennes sköra ben, och höra henne hopplöst vädja. Om du vill känna svedan i det skära skinnet och smaka blodet från den spända huden. Om du, med andra ord, får syn på henne och vill ha henne.

Tänk dig för. Rör henne inte. Låt henne bara gå förbi. Lägg inte din handflata över hennes mun och dra inte ned henne på marken. För utan att veta om det, utan att tänka dig för, utan att ha en aning om det, kan du ha lagt din hand på Bella. Och det kan hända att hon just den morgonen vaknade och visste att hon fått nog”.

2 kommentarer:

Blomfluga sa...

Fråga. Är boken och filmen väldigt annorlunda?

I filmen får ju huvudpersonen rådet att göra motstånd från en manlig iransk sektledare (?!)...

Jag antar att "offer nummer två" är den där feta killen. Ja, det stämmer. Han var mest bara patetisk, ha ha.

Filmen verkar inte visas särskilt ofta på TV... Har bara sett den en gång, typ mitt i natten. Budskapet?

Erik Rodenborg sa...

Filmen följer boken i det mesta.

"Sektledare" är väl att ta i, han verkar snarast vara någon New Age-inspirerad terapeut. Märk väl, inte psykodynamisk, utan mer av KBT-typ.

Men om han hade varit psykolog skulle kanske hans råd till Bella ha lett till att hans legitimation dragits in.

Ja, offer nummer två var den du tror. Om jag minns rätt var han psykolog, av en ovanligt beskäftig typ. Men, nej, att döda honom var förstås ganska rått, hon borde nöjt sig med en rejäl utskällning....

Men de där vidriga överklassmännen som just höll på att hälla bensin och tända eld på en äldre kvinnlig uteliggare fick verkligen vad de förtjänade...

Filmen verkar svår att få tag i, i dessa dagar. Som hämndfilm är den tusen gånger överlägsen exempelvis "Kill Bill", som i motsats till "Dirty Weekend" visas på TV ganska ofta.