torsdag 29 oktober 2009

Jämlikheten, islam och Koranen

Det är många som känner till att den tidiga kristendomen hade en mer jämlik syn på såväl män och kvinnor som på samhället i övrigt än vad som senare blev fallet. Den tidiga kristendomen rekryterade i hög grad från de fattiga, och bland kvinnor. Trots detta finns redan i Paulus brev ett de facto avståndstagande från de egalitära idealen som Jesus stod för.

Men samma sak gällde faktiskt även i islam. Här är situationen på ett sätt mer paradoxal, för skiljelinjen skär rakt igenom den Koran, som de troende anser är en direkt gudsuppenbarelse, förmedlad till Muhammad genom ärkeängeln Gabriel.

Jag blev uppmärksammad på det när jag läste Jan Hjärpes bok ”Sharia: gudomlig lag i en värld av förändring” (2007). På sidan 50 uppmärksammas två muslimska teologer, Mahmud Muhammad Taha, och Abdullah Ahmed an-Naim. Den ene av dem, Taha, blev avrättad i Sudan 1985, anklagad bland annat för kätteri. De grundade en skola som brukar kallas ”republikanerna”.

I deras förkunnelse ingår bland annat tesen att Koranen kan delas upp i två distinkta delar - de suror som tillkom i Mecka och de som tillkom i Medina. Vare sig Taha eller an-Naim förnekade att Koranen som helhet var en gudomlig uppenbarelse, men de menade att surorna från Mecka stod för ett ursprungligt egalitärt budskap som riktade sig till hela mänskligheten.

Surorna från Medina, däremot, tillkom efter att islam hade tagit makten i den staden, och gjorde eftergifter som var nödvändiga för att läran skulle kunna fungera i stadens konservativa miljö. De regler som formuleras där är alltså inte tillämpbara idag.

Även Asma Barlas tar upp denna skola i sin tänkvärda bok ”’Believing Women’ in Islam”, och beskriver den ganska positivt.

Det hela gjorde mig nyfiken. Så jag började försöka läsa Koranen på ett sätt som jag aldrig gjort förr. Jag hoppade över Medina-surorna och läste endast de från Mecka.

Det blev en aha-upplevelse, minst sagt. Jag upptäckte att praktiskt taget vartenda citat som anförts som belägg för att islam skulle vara kvinnofientligt och manschauvinistiskt försvann i denna läsning.

Bort försvann de suror som brukar anföras som stöd för att män har rätt att slå kvinnor och påtvinga dem sex inom äktenskapet. (Ja, tolkningen är ju även här omstridd!) . Bort försvann också ojämlika arvslagar och påståenden om att kvinnors och mäns vittnesbörd är olika värda (det gäller endast i ekonomiska frågor, men ändå).

Ja, jag kan inte finna att ett enda av de Korancitat som brukar användas mot islam i sådana sammanhang finns kvar efter en sådan redigering. Jag börjar förstå varför Taha ansågs så farlig att han fick mista livet.

Det som helt och hållet dominerar Meckasurorna är två saker. Den kompromisslösa monoteismen och ett patos för social rättvisa.

Det är klart – monoteismen är kompromisslös på ett sätt som nog fyller många med olust i dessa dagar, i synnerhet när den kombineras med hot om att de som ”sätter medhjälpare vid Guds sida” ska brinna i helvetet i evighet.

Här kan man i så fall kanske trösta sig med att detta hot på flera ställen (exempelvis i sura 6:128 och 11:106) relativiseras genom tillägg som ”om inte Gud vill annorlunda”. Och eftersom Gud i inledningen till varje sura beskrivs som ”den nåderike” och ”den barmhärtige” ger kanske Koranen ett visst hopp även till icke reformerbara polyteister.

Nu vill jag inte heller säga att Meckasurorna på ett konsekvent sätt skulle vara politiskt korrekta – på några ställen finns verser om Sodom och Gomorra som kanske, eller kanske inte, skulle kunna tolkas homofobiskt.

Föreställningen att Gud skulle anpassa sig till reaktionära åsikter hos människor kan ju te sig underlig, men det finns faktiskt en parallell i Bibeln. I Första Samuelsbokens åttonde kapitel beskrivs hur Gud, via profeten Samuel, förgäves försöker övertyga folket om att monarki inte är någon bra idé. Samuel beskriver hur en kung skulle förtrycka och utnyttja befolkningen. Men folket vill ha en kung, som andra folk har, och som kan leda folket ut i krig. Till sist ger Gud upp, och säger till Samuel: ”Gör folket till viljes och låt dem få en kung” (8:22). Sedan gick det som det gick.

Att de äldre surorna i Koranen är mer konsekvent egalitära än de senare från Medina tycker jag spontant är glädjande. Det är tråkigt att Tahas och an-Naims tolkning inte har större stöd i islam, om den hade det skulle kvinnors situation i muslimska länder och i muslimska miljöer säkert ofta ha varit mycket bättre än idag och islamofoberna skulle dessutom ha förlorat sitt kanske mest effektiva argument.

Och det är helt och hållet förfärligt att Mahmud Muhammad Taha avrättades.

Inga kommentarer: