måndag 2 november 2009

Att vara totalt ensam i världen

Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag inte blev rädd när lejonen åt upp vuxna familjemedlemmar i Ray Bradburys ”Den illustrerade mannen”. Men det fanns två noveller i den som faktiskt gjorde mig rädd. Dels ”Världens sista kväll”, men den tar jag en annan gång. Dels en berättelse jag inte minns vad den hette, om en mycket ensam rymdfarare.

Det var inte så att han var ensam på rymdstationen rent fysiskt. Men han hade börjat fråga sig om de andra i besättningen verkligen fanns när han inte såg dem. Då fanns det ju inga bevis på att de var där, och då började han tro att de kanske inte heller fanns.

Det slutade med att han begick självmord genom att slussa sig ut i rymden. Det är i alla fall så jag minns berättelsen.

Jag läste den våren 1968, i trettonårsåldern. Jag blev djupt deprimerad av den, och började fundera i liknande banor, men än radikalare. Inte nog med att människor kanske inte fanns när jag inte såg dem. De kanske inte fanns när jag såg dem, heller.

Tänk om den enda medvetna varelse som fanns var jag, och att allt annat bara fanns i en dröm, eller hallucination.

Det var en mycket otäck tanke, som skrämde mig i åtminstone en månad, troligen längre. Om jag tänkte att det var roligt att en klasskamrat var glad kom genast tanken ”men jag vet ju inte om han finns”. Den otäcka tanken blev än otäckare eftersom det inte finns någon möjlighet att motbevisa den. Jag försökte tänka ut olika sätt, men jag fann inga.

Nu gick jag ju, som jag skrivit om på annat ställe, i terapi hos Gösta Harding på Ericastiftelsen. Jag berättade om denna ångest och han såg lite imponerad ut. Han påstod att en mycket känd filosof, en viss biskop Berkeley, hade utvecklat liknande idéer. Jag skriver liknande, inte lika, eftersom jag antog att Berkeley förmodligen inte ansåg att den enda människa som fanns var jag, utan snarare han själv. Det var en viss skillnad.

Det var ju intressant att den store filosofen tänkt i mina banor, men egentligen var det ingen tröst. För, trots allt, hur skulle jag kunna veta att han överhuvudtaget någonsin existerat. Eller att Gösta Harding, som berättat om honom, existerade.

Det var inte den enda metafysiska ångest som plågade mig våren och sommaren 1968. Det fanns en hel del annat som jag inte tar upp nu.

Men hösten 1968 försvann det mesta sånt. Då kom jag upp i puberteten på allvar, blev bland annat aktiv i elevrådet, och slutade med att fundera allt för mycket på om omvärlden EGENTLIGEN existerade.

TILLÄGG
Var och en som har läst lite filosofi tycker nog att Hardings beskrivning av biskop Berkeleys åsikter var en aning karikatyrartad. Men det är en annan historia.

Inga kommentarer: