söndag 29 november 2009

Çatalhöyük - 1400 år av fred och jämlikhet

Vid Çatalhöyük i nuvarande Turkiet låg mellan 7400 och 6000 f.kr. en stad med tusentals invånare. Arkeologiska utgrävningar har visat att den var jämlik, jämställd och fredlig.

För 9400 år sedan, eller 7400 f.kr. grundades en stad i Anatolien i nuvarande Turkiet. Den kom att bestå i över 1000 år, till 6000 f.kr. Den låg vid en plats som numera kallas Çatalhöyük.

I början av 1960-talet startades utgrävningar där. De avbröts efter 1965, men återupptogs i början av 90-talet.

Çatalhöyük är ett exempel på hur samhället kunde se ut innan militarisering, klassamhälle och patriarkat uppstod.

Det var en stad med kanske uppemot 2000 hus och kanske upp mot 8000 invånare. Husen är byggda tätt intill varandra. De är i stort sett lika stora. Den nuvarande utgrävningsledaren Ian Hodder, har påpekat att den saknar vad som normalt brukar finnas i städer – någon form av administrativa centra eller tecken på specialisering. Han drar slutsatsen att Çatalhöyük till storleksordningen var en stad men att den egentligen ”pushed the idea of an egalitarian village to its ultimate extreme”. (Hodder 2006: 98)

Medan jordbruket, jakten, och boskapsskötseln, av allt att döma, var kollektiva sysselsättningar, tillreddes mat, och tillverkades redskap och andra föremål i de enskilda hushållen. Man kan säga att medan de centrala ”produktionsmedlen” var allmänna fanns det ett stort utrymme för individualitet. Varje hushåll var avskilt från de andra, och kunde vanligtvis endast nås genom ett hål i taket.

I detta samhälle pryddes många av husen av väggmålningar och reliefer. I många av dem fanns också av allt att döma rituellt uppställda tjurhorn. Ett stort antal välgjorda figuriner har återfunnits, i synnerhet från de senare lagren av staden. De föreställer vanligtvis kvinnor, och en del av dem är mycket uttrycksfulla.

Begravningarna ägde rum i bostadshusen, man kan nästan säga att man sov på familjegraven.

Relieferna föreställer dels tjurhuvuden, dels figurer som ser ut som människokroppar med benen och armarna och benen utsträckta. Huvuden har i samtliga fall avlägsnats, så det är inte helt möjligt att avgöra om det var människokroppar. Den förste utgrävningsledaren, James Mellaart, ansåg att de var kvinnoavbildningar och föreställde gudinnor. Ian Hodder tror istället att de är avbildningar av djur.

Väggmålningarna har ofta abstrakta geometriska mönster, men ibland föreställer de människor som utför olika aktiviteter. Bland annat återfinns jaktscener. Det finns också en bild som ser ut som ett vulkanutbrott. Möjligen föreställer den vulkanen Hasan Dag, som ligger i närheten av Çatalhöyük.

Det finns inga tecken på att Çatalhöyük invaderades någon gång under sin 1400-åriga existens. Det finns jaktbilder i konsten, men inga bilder av våld emellan människor

James Mellaart och Ian Hodder har olika perspektiv på den stad de båda har bidragit till att bli kända för oss. Ian Hodder betonar stadens egalitära karaktär, och anser att den präglades av materiell jämlikhet, och dessutom av jämställdhet mellan kvinnor och män. Mellaart betonar istället religion och kult, och anser att den dominerades av kvinnliga gudomligheter. Detta i sin tur anser han avspeglar ett samhälle där kvinnor hade mer makt än män.

Jag har redan nämnt de reliefer som Mellaart såg som gudinnebilder, men som Hodder ser som djurbilder.

Men dessutom tillkommer de välgjorda figuriner som oftast föreställer kvinnor. (Av de mer välgjorda figuriner som återfanns under Mellaarts utgrävning, föreställde 33 kvinnor, och bara 8 män. /en förteckning finns i Mellaart 1967: 202- 203/).

Att dessa figuriner hade en stor betydelse för de som tillverkade dem verkar uppenbart om man fördjupat sig i bilderna. De är ofta oerhört uttrycksfulla. Den mest kända är den som föreställer en kvinna, som sitter på en tron eller stol, med händerna vilande på leoparder. Det finns även andra bilder från Çatalhöyük med kvinnor kopplade till leoparder. Liknande bilder återfinns även i Hacilar, som existerade kanske 1000 år efter Çatalhöyük.

Det som får mig att ganska så tveklöst ansluta mig till gudinneteorin är de oerhörda likheterna mellan dessa tidiga figuriner och senare avbildningar av just den anatoliska gudinnan Kybele. Sex tusen år efter att Çatalhöyük övergavs gjordes i romarriket avbildningar av Kybele som på det mest kusliga sett påminner om den kända figurinen från Çatalhöyük. Och många andra romerska och grekiska skulpturer av Kybele är förbluffande lika figurinerna från Hacilar….

Çatalhöyük har sin magi. Gudinnetroende vallfärdar varje år till Çatalhöyük för att få uppleva gudinnans närhet. Men de är inte de enda som påverkats av magin. Ian Hodder själv har beskrivit hur gripen han blev redan av Mellaarts beskrivning av Çatalhöyük. Och i sin bok ”The domestication of Europe” 1990, skriven flera år innan hans utgrävningar i Çatalhöyük startade, beskriver han till och med sin relation till den neolitiska staden på detta gåtfulla sätt: ”Çatalhöyük and I, we bring each other into existence. It is in our joint interaction, each dependent on the other, that we take our separate forms”.

8000 år efter att den övergavs, har Çatalhöyük börjat avslöja sina hemligheter för oss. Om vi har förmågan att ta oss till det, kan vi kanske här lära oss en hel del, inte bara om denna specifika stad för 8-9000 år sedan, utan om vad vi en gång var, och vad vi en gång kan bli.

Litteratur.
Ian Hodder: The Leopard´s Tale: Uncovering the Mysteries of Çatalhöyük, Thames and Hudson, London 2006

James Mellaart. Çatal Hüyük: a Neolithic Town in Anatolia, Thames and Hudson, London 1967

Inga kommentarer: