lördag 7 november 2009

Något helt annat än Knutby

Om Jesus och urkristendomen. Från Socialisten juni 2004.

Den kristna kyrkan är i dag på många platser i världen en garant för den borgerliga ordningen. Dess höga funktionärer utgör ibland närmast en del av den härskande klassens apparat och ser som sin uppgift att lugna ner och avleda folklig vrede.

Det är inte underligt att Marx i en berömd passage kallade religionen för "folkets opium" - en formulering som i Lenins tappning blev "opium för folket".

Men den tidiga kristendomen hade inte denna funktion. Skillnaden mellan urkristendomens sociala lära och dagens konservativa förkunnelse är betydande. Kristendomen har sina rötter i den israelitiska religionen, som i motsats till exempelvis den indiska vediska läran eller den japanska shintoismen inte utvecklades inom den härskande klassen utan i mångt och mycket uppstod i opposition till den. Även om Gamla Testamentets världsbild tveklöst var patriarkal, framförs ofta en hård kritik mot den härskande eliten och de rika.

Medan grannfolkens religioner ofta upphöjde sina kungadömen som gudomligt givna fördömer Gamla testamentet inte bara uppemot 75 procent av sina kungar, utan också kungadömet som institution. I Första Samuelsbokens åttonde kapitel beskrivs hur monarkin infördes i direkt motsättning till Guds vilja. Profeten Samuel, som enligt texten är ett direkt redskap för Gud, varnar i hårdast möjliga ordalag för det förtryck som befolkningen kommer att utsättas för av ett kungadöme. När befolkningen ändå insisterar på att, liksom grannfolken, införa ett kungadöme går Gud motvilligt med på det…

Inte bara monarkin utan den härskande klassen och de rika fördöms på många ställen - framförallt hos "profeterna" i slutet av Gamla testamentet.

Ett ovanligt hårt fördömande finns i profeten Amos förbannelser mot överklasskvinnorna i Samaria: "... som förtrycker de svaga och plågar de fattiga medan ni säger till era män "Hämta hit något att dricka!". Herren Gud svurit vid sin helighet: Det skall komma en dag, då man ska driva iväg er med oxpikar och med ljuster dem som är kvar"(Amos 4:1-2). (Dessa formuleringar ter sig för övrigt ganska så milda om man jämför med samma stycke i 1917 års bibelöversättning)

Hos profeterna är ett stående tema solidariteten med de förtryckta, fattiga, och i synnerhet "änkor och faderlösa", som i detta patriarkala samhälle hade en extra utsatt situation.

Det är mot den bakgrunden man får se Jesus och den urkristna församlingen. Även om de första kristna inte var någon revolutionär rörelse, hade de tagit över det hårda fördömandet av de rika och deras förtryck från profeterna

I själva verket beskrev de den ondska som de ville bekämpa i termer av rikedom, makt och girighet. Ett belysande exempel är berättelsen i Lukas (4:1-13) om hur Jesus frestas av djävulen i öknen. Där erbjuder djävulen Jesus alla rikedomar och all makt i världen, en frestelse som Jesus avvisar.

Det intressanta är nu att djävulen framställs i positionen att kunna ge bort all makt och rikedom i världen. Djävulen ses i Nya testamentet som denna världens herre - som garanten för den orättfärdiga ordningen i världen och de rikas och mäktigas beskyddare.

Det är nu allmänt känt att Jesus fördömer de rikas girighet. I berättelsen om den rike mannen och Lasarus beskrivs en rik man, som under sin livstid lever i lyx och överflöd och som förvägrar den fattige Lasarus att äta ens smulorna från sitt bord. Efter döden förpassas den rike mannen till helvetet som ett straff för sin grymhet och girighet. (Lukas 16:19-31).

Mindre känt är att Jesus inte bara fördömde "girigheten", utan rikedomen och den världsliga makten som sådan. I ve-ropen i Lukasevangeliet (6:24-26) fördöms hela den härskande eliten: "Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu,ni skall få sörja och gråta. Ve er när alla berömmer er. På samma sätt gjorde ju deras fäder med de falska profeterna".

När en rik man ville ansluta sig till Jesus och försäkrade att han hållit alla Guds bud sedan barndomen fick han beskedet: "Ett återstår för dig: sälj allt du äger och dela ut åt de fattiga, så får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig."

Den rike mannen blev "mycket bedrövad" och valde uppenbarligen en ekonomiskt tryggare tillvaro än att vara en fattig lärjunge. Jesus kommentar är klassisk: "Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.”(Berättelsen redovisas i Lukas 18:18-27.)

Medan rikedomen fördöms hyllas solidariteten. I berättelsen om den yttersta domen (Matteus 25:31-46) beskrivs hur den som mättar de hungriga och törstiga, tar hand om de hemlösa, ger de nakna kläder och besöker de sjuka och de som sitter i fängelset hamnar i himmelriket - medan de som inte gör det döms till "evigt straff". Lägg väl märke till att det här ingalunda, som hos Paulus, är tron på Jesus som är det avgörande för frälsningen - det är solidariteten med de som är i underläge som räknas.

Efter Jesu död försökte de första urkristna församlingarna leva efter dessa principer. I Apostlagärningarna 4:32-35 beskrevs hur de första församlingarna levde i total egendomsgemenskap: "Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt ... Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov."

Som framgår av kapitel fem i Apostlagärningarna, kunde de som inte accepterade denna egendomsgemenskap drabbas av de mest gruvliga straff.

I Jakobsbrevet, som uppges vara skrivet av ingen mindre än Jesu biologiske broder, och torde ge en bild av inställningen i de allra tidigaste urkristna församlingarna, upprepas gång på gång Jesu hårda fördömanden av de rika:

"Ni som är rika: gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er. Er rikedom förmultnar, era kläder äts upp av mal, ert guld och silver rostar, och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld. Ni har samlat skatter i dessa sista dagar. Lönen till arbetarna som bärgade skörden på era ägor har ni undanhållit. Den skriar till himlen, och skördefolkets rop har nått Herren Sebaots öron. Ni har levt i lyx och överflöd här på jorden. Ni har gött er på slaktdagen." (Jakobsbrevet 5:1-6)

I själva verket domineras Jakobsbrevet av två teman. Det första är det konsekventa fördömandet av de rika, det andra är försäkringen att det ingalunda räcker att tro - det behövs gärningar. Det sista irriterade Luther så mycket att han ville ta bort brevet från Bibeln.

Den starkt samhällskritiska inställning som präglade de tidigaste kristna, utmanades tidigt i kyrkan. För att bli accepterad i romarriket synes Paulus ha gjort de mest långtgående eftergifter, åtminstone om man utgår från de brev som tillskrivits honom. Det resulterade i formuleringar i hans brev som sedan dess har använts av högerkristna genom årtusendena för att motivera sitt stöd till de härskande.

Ett av de mest centrala ställena är här kanske Romarbrevets trettonde kapitel: "Varje människa skall underordna sig all den överhet hon har över sig. Ty det finns ingen överhet som inte är av Gud, och den som finns är förordnad av honom. De som motsätter sig överheten gör därför motstånd mot Guds ordning, och de som gör motstånd drar straff över sig själva. De styrande är inget hot mot goda gärningar, men mot onda. Vill du slippa känna fruktan för överheten, gör då det goda, och den skall berömma dig; den står ju i Guds tjänst för att du skall kunna nå det goda. Men gör du det onda, känn då fruktan. Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda." (Romarbrevet 13: 1-4)

I övrigt kan man återfinna många exempel på att Paulus verkar göra sitt bästa för att underkasta sig den samhälleliga hierarkin. Kvinnor ska lyda sina män, barnen sina föräldrar, slavarna sina herrar och alla ska lyda den överhet som är tillsatt till Gud. (Efesierbrevet 5-6; jfr de än brutalare formuleringarna i Första Petrusbrevet 18-20.) Att det inte går att hitta ett enda Jesuscitat av sådan karaktär antyder att det fanns en avgörande skillnad mellan det ursprungliga budskapet och vad sedan skulle bil en central del av den officiella "kristendomen".

Även om det hela tiden funnits "kätterska" grupper som velat bevara den ursprungliga inställningen, var det synsättet i Paulusbreven som segrade. Under årtusendena har de officiella kyrkorna vanligtvis allierat sig med den härskande klassen.

I dag finns det dessutom starka, reaktionära fundamentalistiska kyrkor som å ena sidan hävdar att man ska tolka evangelierna "bokstavligt", å andra sidan skamlöst hyllar rikedom, makt och förtryck.

Det hela ter sig märkligt. Antingen betyder ordet "bokstavligt" något annat i fundamentalisternas ordbok än det betyder för oss vanliga dödliga, eller också har de, i likhet med Jesus i öknen, frestats av den potentat de påstår sig vilja bekämpa, men i motsats till Jesus inte förmått säga nej.

I vilket fall som helst kanske de skulle lyssna på den Jesus, som enligt den nicenska trosbekännelsen är "född före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud": "Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det bättre om han fick en kvarnsten om sin hals och sänktes i havets djup". (Matteus 18:6)

Rekommenderad litteratur
Albert Nolan, Jesus Before Christianity, Maryknoll, New York 1992

Erik Rodenborg

Inga kommentarer: