måndag 9 november 2009

Ungdomskliniken på Långbro

Den 9 november 1971 flyttade jag hemifrån första gången. Nej, jag hade inte fått en lägenhet, och jag var bara 16 år. Jag lades in på U4, en avdelning av ungdomskliniken på Långbro psykiatriska sjukhus. Där kom jag sedan under två olika perioder att vara intagen fram till den 17 januari 1973.

Den akut utlösande orsaken var ganska absurd. Jag hade under några veckor fått en mer och mer intensiv ångest för att min bror tände rökelse på sitt rum. Kring den rökelsen skapades ett komplex av ångestfyllda känslor och föreställningar. På toppen av detta ångestkomplex uppstod idén att rökelse hade egenskaper som påminde om hasch. Och eftersom jag då förklarade, eller snarare bortförklarade, mitt psykotiska genombrott i juni 1971 med att jag till och från hade rökt hasch vintern 1970-71 var denna idé ångestladdad.

Det hela kulminerade med att jag helt enkelt gick in i min brors rum och slängde ut all hans rökelse genom fönstret. På så sätt skapade jag själv en ohållbar situation och det var nog det som var avsikten.

Någon kan undra hur mitt medvetande egentligen funkade då. Det var ganska så splittrat. Jag kunde tänka klart, logiskt och rationellt i politiska frågor, men inte personligt.

Lite mer än en vecka tidigare, närmare bestämt fredagen den 29 oktober, hade jag varit på ett offentligt möte om Kinas utrikespolitik. Efter mötet blev det diskussion, då jag höll ett inlägg där jag kritiserade KFML:s stöd till just Kinas utrikespolitik. En person jag pratade med flera år senare berättade att när hon såg mig gå upp för att prata tänkte hon ”ja, vad ÄR det där för galning”. För jag såg milt sagt ganska så bisarr ut. Men när jag sedan började prata insåg hon till sin förvåning att hon uppfattade mig som intelligent, och tyckte jag sa vettiga saker. (D.v.s. hon höll med mig, men i alla fall…)

På eftermiddagen den 9 november kom jag alltså till Långbro. Jag sa med en gång att jag ville gå ut samma kväll för jag var intresserad av rösträkningen i kårvalet på Stockholms Universitet (som på den tiden hölls på hösten) och ville följa den… De gick med på det, vilket gjorde att jag fick en sympatisk bild av dem redan från början.

Jag frågade också lite oroligt om det eventuellt fanns någon på kliniken som brukade tända rökelse på rummet. De försäkrade mig att så inte var fallet.

Jag var på ungdomskliniken i två perioder, den första november 71 – februari 72, den andra juni 72 – januari 73. Efter det flyttade jag istället in i vänsterkollektivet "Kulturens Vagga" i Roslags Näsby i Täby.

Jag vill inte direkt säga att jag fick någon vård på Långbro, men det var en lugn och en ganska så stabil miljö. Jag var heller aldrig tvångsintagen, så de hade inga maktbefogenheter som kunde driva mig till vansinne. Och ofta hade jag faktiskt roligt där.

En tjej som var intagen samtidigt som mig bibehöll jag för övrigt konakten med flera år efteråt. Tyvärr har jag inte kvar den nu.

PS. Ja, det där med ångest för rökelse... Den är i alla fall inte kvar nu, varje gång jag får slut på min egen rökelse går jag numera till Vattumannen och köper ny, om jag inte är pank förstås...

1 kommentar:

Håkan sa...

Jag tror att det kan vara lite som terapi att skriva av sig på en blogg. Kul att Kinafrågan poppar upp på de mest oväntade ställena. Ta det lugnt med rökelsen och fortsätt med dina intresanta bloggar