tisdag 17 november 2009

Vanatro

Jag märker att jag nynnar/sjunger på en välbekant melodi. Jag har dock bytt ut orden. Melodin är Lapp-Lisas ”Barnatro” men jag har ändrat den till ”Vanatro”.

De flesta i vårt land känner nog till att de fornnordiska gudarna var uppdelade i asar och vaner. Vanerna stod för fruktsamhet både hos människan och hos naturen. Asarna var till stor del krigar- och härskargudar.

Asarnas historia lär inte ha varit lika långvarig som vanernas. Innan de radikala förändringarna under slutet av mellanneolitikum är det svårt att tänka sig gudar som Tor och Oden. Vanerna däremot torde även ha dyrkats många årtusenden innan dess, låt vara under olika namn.

Marija Gimbutas var en arkeolog som utvecklade en teori om indoeuropeiska folkvandringar. Enligt henne var stenålderns Europa förindoeuropeiskt, fredligt, jämlikt och ”matrifokalt”. Denna kultur slogs sönder genom upprepade invasioner/ folkvandringar från indoeuropeiska folk österifrån.

Denna teori har delvis blivit allmänt accepterad bland många lingvister; utan att de nödvändigtvis håller med om hennes positiva bild av de förindoeuropeiska samhällena anser de att en rad lingvistiska rön tyder på att hennes teorier om de indoeuropeiska invasionerna stämmer.

Rent allmänt kan också sägas att nya kulturdrag med en betoning på militarism, patriarkat, och ojämlikhet började sprida sig österifrån från ungefär 4. 300 f.kr. Även en arkeolog som Ian Hodder, som inte tror på Gimbutas teorier, noterar det i sin läsvärda ”The Domestication of Europe”.

Hur passar asar och vaner in i detta? Gimbutas (1991: 191) menar att asarna var indoeuropeiska gudar, medan vanerna var ursprungsbefolkningens. Eddans myter om ett krig mellan asar och vaner kan ses som ett historiskt minne av folkvandringar och erövringar.

Men hon betonar samtidigt att slutet på berättelsen, om fredslutet, mellan asar och vaner, kan tyda på att erövringarna inte blev lika brutala i vår del av världen än exempelvis i Grekland. Hon noterar att de nordiska gudarna i myterna inte våldtog gudinnor och hjältinnor (som Zeus) utan gifte sig med dem!

Patriarkatet blev inte riktigt lika brutalt här som i exempelvis Grekland.

Idag är den akademiskt korrekta forskningen helt avvisande till sådana teorier. Ett exempel är Britt-Mari Näsström (Näsström 2001: 40 f, 48 ff). Hon påstår självsäkert att ”ingenting har framkommit som skulle stödja en sådan historieskrivning” (s.44) och att ”en myt är ingen spegling av vad som förevarit”(s. 48). Hur kan hon vara så säker på det?

Jag minns en skriftlig debatt jag hade med henne 1990 om det skulle kunna ha existerat förhistoriska ”matrifokala” samhällen. Det var meningen att den skulle tas in i Svensk Religionshistorisk Årsskrift, men ekonomiska eller andra problem fördröjde utgivningen i fem år, och när årsskriften äntligen kom ansågs vår debatt mindre viktig att ha med.

Nåväl, mitt intryck i denna debatt var att hon var oerhört okunnig om det arkeologiska material som presenterats av exempelvis Gimbutas och James Mellaart. Hon utgick enbart från dagens etnografiska material och historiskt material. Om förhistoria verkade hon veta väldigt lite, åtminstone av döma av hennes debattinlägg.

Att myter inte ens på ett bearbetat och förvrängt sätt, skulle kunna bygga på verkliga (historiska eller förhistoriska) händelser är en akademisk dogm, som egentligen saknar grund. Varför skulle de indoeuropeiska folkvandringarna och de samhällsförändringar som skedde inte ha kunnat avspeglas i myterna?

För att återgå till vanerna. I Eddan finns bara namn på tre vanagudar, Freja, Frej och Njord. Men vi vet att Njord etymologiskt är nära besläktat med Nerthus, som enlig Tacitus dyrkades av germanerna vid vår tideräknings början.

Det är också troligt att nornorna Urd, Verdandi och Skuld var rester från den för-indoeuropeiska religionen. Och i Eddan används uttrycket ”asar och alfer” till och från istället för "asar och vaner" på ett sätt som antyder att även folktroväsen skulle kunna räknas in i vanernas skara.

Själv tror jag nog att det som kallades vaner var gudar från tiden före de förändringar som påbörjades med stridsyxekulturen. Vi finner spår av deras kult i de kollektiva megalitgravarna, men också senare. När patriarkatet försvagades under yngre bronsåldern dyker gudinnebilder upp, med halsband. Freja är ju känd för sitt halsband, så man undrar ju över ett möjligt samband.

Den mera konfliktfria situationen före patriarkat och klassamhälle kanske är den verkliga förebilden för exempelvis myten om Edens lustgård, eller den grekiska ”guldåldern”. Glimtar över hur den KAN ha varit kan man kanske få när man tittar på matrilineära indiankulturer som exempelvis Hopi och Zuni. Men bara glimtar, för när de började studeras av vita var de redan utsatta, angripna, på väg att marginaliseras.

Referenser
Marija Gimbutas, The living goddesses, 1991
Britt-Mari Näsström, Fornskandinavisk religion, 2001

Erik Rodenborg

2 kommentarer:

Anonym sa...

Hej

Mycket intressant läsning.

Jag har en hypotes att vanerna hade sitt ursprungssäte vid vansjön. Med assyrisk invasion drog vanerna norrut. I Sverige hade de sitt säte i Hälsningland, Vansäter (Broman).

Vid studie av byn idag visar det sig att gård nr ett har en svanstika som rör sig mothjuls som bomärke. Denna symbol återfinnsfinns i asien med tro på kvinnlig gudinna, före assyriens invasion.
Märket finns även i kina, Indien och hos Indianer. Kanhända representerar denna symbol vanerna. Tecknet är en av de älsta fornristningarna.

MVH
Gösta

Erik Rodenborg sa...

Hej,

jag måste nog medge att jag inte riktigt förstår det scenario du målar upp.

Vilken assyrisk invasion?

Centrum i Hälsingland?

Skulle en gård i Vansäter ha ett bomärke med symboler från tiden före asarna? Hur gammal är den gården?

Osv.

MVH Erik