måndag 21 december 2009

Gudinnetro, jämlikhet - och David H. Trump

Ibland blir man rejält förvånad. Och glatt överraskad. Som idag när jag läste ”Malta: prehistory and temples” (Midsea Books, 2002), skriven av David H. Trump, förmodligen världens främste auktoritet på den neolitiska kulturen i Malta.

Jag köpte den på museet i Valletta, och trodde att den skulle ha samma grundsyn som akademiska auktoriteter ofta har haft om Maltas neolitikum. Men det hade den inte.

Vid debatten vid ett arkeologiskt seminarium på Malta 1985, som finns dokumenterat i Anthony Bonannos bok ”Archaeology and fertility cult in the ancient Mediterranean” (1986), var polariseringen hård mellan ”matriarkalister” och ”gudinnetroteoretiker” (som Marija Gimbutas, Christina Biaggi, Mimi Lobell) och förespråkare för en mer manscentrerad syn (som den ganska modeste Colin Renfrew, och den helt rabiate Brian Hayden). Medan de förstnämnda argumenterade för att den megalitiska kulturen i Malta (och på andra håll i Europa) var jämlik, fredlig, ”matrifokal” och gudinnetroende, har det andra lägret mer och mer kommit att se det neolitiska Malta som ett socialt skiktat ”hövdingadöme” av samma typ som det krigiska och ojämlika samhället på Påskön (en teori som först lades fram av Colin Renfrew i ”Before Civilization”, 1972).

Vad gäller religion och kultstatyetter har det under många år varit vanligt att hävda att många av de till synes kvinnliga avbildningarna i templen egentligen inte är kvinnliga alls, eftersom de ofta saknar tydligt markerade bröst och könsorgan, trots att armar, ben, relationen mellan höft och midja etc. är ganska uppenbart kvinnliga. (Ett exempel på detta är Caroline Malones kapitel i Lucy Goodisons attack mot gudinneteoretiker i “Ancient Godesses” 1998).

Och där trodde jag den mer respektabla akademiska världen stod idag.

Men Trumps bok ger en helt annan bild. Märkligt nog står han i sak närmare ”matriarkalisterna” i sin syn på religion och samhälle i Malta än vad han står Renfrew och Hayden. Det är förstås tveksamt om han skulle vilja medge det, men så är det.

I sin bok tar han direkt ställning för att kulten i Malta faktiskt var en gudinnekult (s. 43, 112). Han ger inget utrymme för sofistiska avfärdanden av den kvinnliga karaktären på figurerna a la Peter J. Ucko och Caroline Malone. Och det kan man ju vara tacksam för.

Men inte nog med det. Han tar dessutom direkt avstånd från teorin om ”hövdingadömen” och parallellerna med Påskön. Han betonar att det inte finns några tecken på sociala skillnader och militarisering. Han beskriver kulturen som egalitär och fredlig, och lägger fram hypotesen att eventuella motsättningar mellan de olika regionerna på Malta löstes genom fredlig tävlan. Han anser att den centrala planeringen snarare låg i prästers och prästinnors händer, än i maktfullkomliga ”hövdingars” (s. 234 ff).

Även om han inte diskuterar om samhället var ”matrifokalt” eller inte, hamnar han förvånansvärt nära de ståndpunkter som under många år avfärdats som mer eller mindre extremistiska i akademiska sammanhang.

Det tackar man för.

Nu är han inte helt konsekvent. Trots att han anser att den centrala statyn i Tarxiens tempelområde föreställer en gudinna (s. 112) publicerar han märkligt nog på sidan 96 en rekonstruktion av hur den kan ha sett ut innan dess överdel förstördes som åtminstone för mig ter sig betydligt mer manlig än kvinnlig.

Men man kan i alla fall glädja sig åt att den centrala boken om det neolitiska Malta på museet i Valletta inte förstör bilden av denna fantastiska kultur med deprimerande teorier om auktoritära hövdingadömen och uppslitande våldsamma konflikter. Och att den är beredd att erkänna att det verkligen handlade om kvinnliga avbildningar, och om en gudinnetro.

Ibland kan även de mest akademiskt korrekta arkeologer komma med roliga överraskningar…

Och, dessutom, är boken fylld av Daniel Cillas helt och hållet underbara fötografier!

Inga kommentarer: