torsdag 24 december 2009

Huset som Freud byggde

/Jag skrev denna attikel i början av 2000 för tidningen Spegeln, och den publicerades i denna tidning nr 1/2000./

År 1896 höll en dittills ganska så okänd psykiater vid namn Sigmund Freud ett föredrag inför Wiens medicinska sällskap. Det hette ”Till hysterins etiologi” och handlade om ett psykiskt tillstånd som på den tiden var mycket omskrivet och som framförallt, men inte alltid, drabbade unga kvinnor.

Detta tillstånd, som kallades ”hysteri” efter det grekiska ordet för livmoder, utmärktes bland annat av psykosomatiska förlamningar och domningar. Det sensationella med föredraget var att det hävdade att hysteri regelbundet uppkommer som ett resultat av sexuella övergrepp i barndomen (hela föredraget finns översatt till svenska i Masson, s. 225 ff.).

Föredraget mottogs med en isande tystnad. Ingen debatt uppstod på mötet och i motsats till praxis publicerades det inte i sällskapets tidskrift. En ansedd psykiater förklarade: ”Jag kan inte tänka mig att en ansedd sinnessjukläkare skulle kunna läsa denna artikel utan att bli förfärad. Denna förfäran skulle ha sin orsak i att författaren behandlar paranoida dumheter med sexuellt innehåll, rent tillfälliga episoder, som, även om de inte är helt uppdiktade dock är fulständigt likgiltiga, som något viktigt. Allt detta kan inte leda till något anat än den gräsligaste ’kärring-psykiatri’”(citat i Masson s. 150).

Sexuella övergrepp vanligt

Freud hade kommit fram till sin slutsats genom psykoterapi med ”hysteriska” kvinnor, som under behandlingen gradvis började minnas sexuella övergrepp i bandomen.

I dessa fall var förövaren nästan alltid fadern – ett faktum som Freud dock inte nämnde i föredraget. Att sexuella övergrepp mot barn var vanliga var en åsikt Freud inte var ensam om – under samma tidsperiod hade rättsmedicinare som Ambroise Tardieu och Paul Broardel dokumenterat den stora utbredningen av sexuella övergrepp mot barn.

Det som var nytt hos Freud var att visa att övergrepp kunde vara orsaken till psykiska problem i vuxen ålder.

Freud valde att publicera föredraget trots det motstånd det väckte. Men hans isolering växte. I brevväxlingen med sin nära vän Wilhelm Fliess, som finns publicerad, kan vi se hur isolerad han var.

Inte heller Fliess, som var en märklig charlatan som trodde att kvinnors sexuella problem var kopplade till, och även orsakade, sjukliga förändringar i deras näsor och följaktligen utsatte en del av sina kvinnliga patienter för onödiga, plågsamma och farliga näsoperationer (jfr Masson 74 ff) trodde honom.

Slutligen gav Freud upp. I ett brev till Fliess den 21 september 1897 tog Freud avstånd från sin teori. Han var bland annat störd över att eftersom hysteri var så vanligt skulle sexuella övergrepp mot barn vara ännu vanligare. Han var än mer besvärad över att ”fadern i samtliga fall måste anklagas som pervers, min egen ej undantagen” (cit. i Masson s. 124)!!! Alltså valde han att inte längre tro sina patienter.

Oidipala önskningar

Efter några års tvekan fram och tillbaka tog Freud slutligen offentligt avstånd från sin teori. I dess ställe kom en annan som utrustade barnet med en stark sexualdrift riktad mot föräldrarna, det s.k. oidipuskomplexet. På så sätt fanns ju en elegant förklaring till de kvinnliga patienternas minnen – de var ”oidipala önskningar” riktade mot fadern. Att män inte i samma grad minns liknande scener med sina mödrar hade Freud ingen förklaring på.

Efter denna förändring förlorar Freud snabbt allt intresse för föräldrars reella övergrepp. Allt är barnens fantasier, sexuella och aggressiva. I nästan alla hans kända fallbeskrivningar, Dora, Lille Hans, ”Vargmannen”, ”Råttmannen” etc. – är det lätt att se hur han skyler över olika typer av övergrepp för att istället inrikta sig på barnets fantasier som förklaring till deras problem. På så sätt byggde Freud upp en imponerande, men ganska så bisarr, idékonstruktion med alla idag så välbekanta inslag: oidipuskomplex, kastrationsångest, penisavund, barnsexualitet, dödsdrift. Men det är intressant att denna byggnad från början uppstod med ett syfte: att bortförklara minnena hos en grupp kvinnliga patienter i slutet av 1890-talet.

Och så förblev det i årtionden. När en av Freuds psykoanalytiska kollegor, Sandor Ferenczi, i början av 30-talet försökte återuppväcka Freuds teori i ett föredrag han höll på en psykoanalytisk kongress 1932, behandlades han av Freud och de andra analytikerna på samma sätt som Freud hade behandlats av sina kollegor 1996. Föredraget publicerades inte i den internationella psykoanalytiska tidskriften, och Ferenczi avfärdads till och med som ”paranoid” av ledande analytiker. (Föredraget finns översatt till svenska i Masson, s. 257 ff).

Grova trauman – medfödda fantasier

Under de närmaste årtiondena skulle denna kvinno- och barnfientliga teori utvecklas på olika sätt. De olika skolorna i den psykoanalytiska rörelsen konkurrerade med varandra om att avfärda barns vittnesmål.

En av de mest elakartade teorierna kom från Melanie Klein, som förklarade att alla barn fantiserar om att ha sin faders penis i sin kropp, och till och med att delta i kannibalistiska ritualer där de inre kroppsdelarna förtärdes. Det är lätt att se att hur grova övergrepp Melanie Klein och hennes skola än skulle stöta på skulle de kunna avfärda dem med att de är medfödda fantasier som finns hos alla barn.

Det fanns undantag – neofreudianerna kring framförallt Erich Fromm var mer öppna för att godta att föräldrars övergrepp kunde vara av en verklig betydelse. Fromm vågade även öppet kritisera Freuds övergivande av sin teori om sexuella övergrepp som orsak till psykiska problem. Kritiken var visserligen mycket mild, men han var nästan den ende analytikern som förde fram den före 80-talet.

Chockade etablissemanget

Det som slutligen skulle ändra läget var nog framförallt feminismen och kvinnorörelsens andra våg under 60- och 70-talen. Författare som Susan Brownmiller och Florence Rush tog upp frågor som våldtäkter och övergrepp mot barn. Det hela kom även att påverka en del analytiker. Och i början av 80-talet kom så slutligen två böcker som chockade det psykoanalytiska etablissemanget och hotade den pedantiskt konstruerade byggnad som Freud en gång skapade. Det var Alice Millers ”Du skall icke märka” och Jeffrey Massons ”Sveket mot sanningen”.

Alice Miller hade i sin terapeutiska verksamhet kommit fram till att det är reella övergrepp, och inte fantasier som var den verkliga frågan. I ”Du skall icke märka” går hon kritiskt igenom Freuds övergivande av sina tidigare insikter och argumenterar för en återgång till hans tidigare teori.

Jeffrey Masson var chef för Freudarkivet där Freuds brev, anteckningar och andra dokument förvarades. Han började snart ställa obekväma frågor om Freuds övergivande av ”förförelseteorin” (den allmänt accepterade men missvisande beteckningen på Freuds teori – termen betraktar övergrepp mot barn som ”förförelse” och inte som våldtäkter!) och avskedades från sin post. Resultatet av hans arbete blev dock boken ”Sveket mot sanningen”, förmodligen en av det förra århundradets viktigaste böcker, och en ambitiös utgåva av Freud brev till Fliess.

De ortodoxa freudianerna lyckades aldrig på allvar bemöta utmaningen från Miller och Masson. Däremot skrev en korrumperad freudianskt inspirerad journalist, Janet Malcolm, en liten perfid bok, ”Striden om Freuds arkiv”, där hon med hjälp av förfalskade citat framställde Masson som en psykopatiskt egotrippad playboy. Masson stämde henne för förtal, men efter tio års juridiska strider friades hon till sist 1994, i princip med motiveringen att det inte nödvändigtvis är åtalbart att förvränga citat.

Psykoanalytiska kolossen kvar

Den psykoanalytiska kolossen finns förvisso kvar, men idag tar sig motståndet mot att erkänna sexuella övergrepp mot barn framförallt andra uttryck. Vittnespsykologin har ersatt psykoanalysen som den teori som backlashen främst bygger på, och i de vittnespsykologiska kretsarna står inte Freud högt i kurs. Där frodas teorier om att Freud medvetet ”inplanterade” falska minnen av övergrepp hos sina kvinnliga patienter. Varför en nyexaminerad karriärlysten psykiater skulle vilja inplantera falska minnen som skulle utpeka just de personer som mycket ofta betalade hans patienters terapier – dvs. deras fäder – som förövare har inte fått någon tillfredställande förklaring… Det skulle vara det säkraste sättet att totalt demolera sin karriär och det går att säga mycket om Freud, men riktigt så dum var han inte.

Den psykoanalytiska kolossen finns som sagt kvar men inget är sig riktigt likt efter Masson och Miller. Sanningen har en tendens att dyka upp igen och igen, oavsett hur mycket den sviks och trängs bort. Vad Freud, med sin intellektuellt imponerande lärobyggnad, inte lyckades med lär inte dagens vittnespsykologer med sina lätt pinsamma bortförklaringar klara av…

Rekommenderad litteratur
Jeffrey Masson, Sveket mot sanningen, Stockholm 1984
Alice Miller Du skall icke märka, Stockholm 1983

Erik Rodenborg

TILLÄGG 2009
När jag skrev detta var jag inte riktigt medveten om hur stort inflytande den revisionistiska historieskrivning som bortförklarar Freuds rapport från 1896 som ett rent falsarium, tvärsäkert hävdar att hans patienter inte mindes något, och att de flesta av dem inte ens existerade, höll på att få. Men stort inflytande har den (ofattbart nog) fått i många kretsar, trots att den företräds av så pass märkliga karaktärer som Max Scharnberg.

Jag får nog senare återkomma till detta idéhistoriskt sett märkliga fenomen...
E.R.

7 kommentarer:

Blomfluga sa...

Kira,

Enligt Wikipedias artiklar om Janet Malcolm och Jeffrey Masson blev Malcolm frikänd av domstolen, med den märkliga motiveringen att en journalist får förvränga citat...

Tja, vad ska man säga?

Erik Rodenborg sa...

Hej,
Jag läste om det för ca 15 år sedan och minns att domstolen hade slagit fast att hon var skyldig, men att det inte blev någon påföljd. Jag såg det som en typ av "fällande dom" utan straff.

Men i vilket fall som helst verkar det uppenbart att, som du skriver, det sista utslaget 1994 blev friande. Så jag ändrar formuleringen.

Tack för påpekandet.

David Munck sa...

Din text har stått sig mycket bättre än Massons "Against therapy" (som ju dock, i rättvisans namn, har 20 år på nacken nu...).

Jag har en känsla av att diskussionen om terapi och bortträngda minnen har stannat av, åtminstone i de delar av den svenska offentligheten som jag ser och hör. När man säger terapi idag tänker folk snarare på Dr Phil och hans gelikar, vilka är helt ointresserade av huruvida trauman är verkliga eller ej. Jfr ledarkrönika av Johannes Forssberg.

http://www.expressen.se/ledare/1.1824143/johannes-forssberg-kraven-pa-lycka-gor-oss-deppiga

I några meningar sammanfattar Forssberg allt som är kvar av min kritik mot terapi:

"Stenarna som fundamentalistisk kristendom en gång i tiden la på våra ryggar har återplacerats i en annan form. Precis som då handlar det om ideal som bespottar människans imperfekta natur.
Det är verkligen inte så att terapisamhället har gjort svagheten mer accepterad. Den är ens eget ansvar, en sjuklighet man måste åtgärda."

(William Epstein skrev liknande 1995, att psykoterapin precis som religionen har "subjective and untested mythological systems of interpretation and complex catechisms of temptations, sins and virtues".)

Forssbergs ledarkrönika är inte något inlägg alls i debatten om bortträngda minnen, jag undrar bara vilka som är redo att föra sistnämnda debatt. Den tidige Freuds visdom vore verkligen bra att plocka fram här. Vilka ska driva den nu?

Försökte undvika att Marklund skulle poppa upp här (har läst 2/3 av "Sanningen om gömda", återkommer till den men inte på detta forum, nöjer mig med att säga att Antonsson - som kallar Mia för "en grå liten mus" - har ett visst mått av osympatiskt förakt för svaga, som dock inte kan mäta sig med Marklunds förakt. Är Antonsson förresten lierad med Ingrid Carlqvist?).

Men jag tror ändå det är viktigt att de som driver barnrättsliga frågor dels har en trohet till sanningen (dvs inte är kända för manipulera med rågången mellan verklighet och fiktion t.ex. genom att deras böcker har fått byta klassificering på biblioteket), dels inte har en alltför krass och föraktfull syn på icke-förövande vuxna som misslyckats. Per Svensson (som säkert inte skulle hålla med mig så mycket i övrigt) har påpekat att skälet till att minkarna väckte mer medkänsla än bosniens muslimer hos radikaler på 90-talet kan vara att det idag finns en föreställning att endast den som är helt skyddslös och fri från skuld är värd att skydda. Vuxna kan inte leva upp till detta krav, ej heller Bosniens muslimer, som begick vissa mindre massakrer.
Barnrättarna måste samverka med dem som driver vuxnas rättigheter.

Erik Rodenborg sa...

Ja, lierad kan man kanske kalla det...

Sök på rätt sökord hittar du snart svaret på den frågan.

Faktum är att det räcker om du söker på ordet "trivsamma" på Google så kommer du rätt med en gång.

Underligt, men sant.

David Munck sa...

Har kollat den "trivsamma" bloggen. Det var ingen kul läsning. Lustigt att Antonsson *idag* (27 dec), just när du och jag diskuterar detta, har "uppdaterat" sin blogg med ett frontalangrepp på "Överlevarsekten", har du sett det?

Vill också påpeka, vilket är lätt att glömma, att den tidige Freud - som tillsammans med bl.a. Georges Gilles de la Tourette studerade hon neuropsykologen Charcot i Paris - också var betydligt mer intresserad av hjärnans funktioner och avvikelser, än vad han blev sedan. (Se även min essä "Den skuldtyngda patienten" i DN hösten 2000.) När Freud hade förskansat sig i sin icke-materiella och sterila värld av oidipuskomplex, kastrationsångest m.m. fanns det inte längre plats för vare sig minnen av verkliga övergrepp eller intresse för hjärnan och dess funktioner och avvikelser. På 70-talet, samtidigt som överlevares historier började bryta tystnaden om övergrepp, upptäckte också ett gäng odiagnostiserade amerikanska Tourette-patienter, som hittat varandra på stan och känt igen likartade symptom hos varandra, till arkiven med Gilles de la Tourettes bortglömda upptäckter.

Den tidige Freud bör återupprättas.

Erik Rodenborg sa...

Kan bara instämma :-)

Erik Rodenborg sa...

Apropå det korta meningsutbytet mellan mig och David Munck om Monica Antonsson i kommetarsfältet.

Vill påpeka att Monica Antonsson numera sedan länge har brutit med Ingrid Carlqvist, och kraftigt förändrat sin åsikter om "överlevare".