onsdag 2 december 2009

Tidrande och diserna

En av de isländska sagor som fascinerade mig från första gången jag läste den var ”Tidrande och diserna”. Den grep tag i mig och får mig mig förtfarande att reagera på ett sätt som jag ibland kan tycka rent av är lite kusligt.. eller i alla fall märkligt.

Den behandlar perioden för kristendomens införande på Island. Huvudpersonen, Tidrande, är son till Sidu-Hall, som är känd som en av de som aktivt bidrog till kristnandet av Island.

Handlingen är i korthet denna. En spåman, Torahall, är orolig för Tidrandes framtid. Han ser att något mycket obehagligt ska hända honom. Dessa onda aningar ökar inför den traditionella höstfesten. När den kommer uppmanar han alla deltagare att vara vaksamma. Onda saker skulle lätt kunna hända.

Tidrande var dock en vänlig och omtänksam man. När festen hade tagit slut och de flesta hade somnat knackade någon på dörren. Ingen verkade bry sig om det. Tidrande var upprörd: ”Det är stor skam att folk låtsas som om de sover, för här kommer nog fler gäster.”

Han öppnade dörren, men ingen var där. Han gick ut och tittade sig omkring, och hörde hovslag norrifrån: ”Där såg han nio ridande kvinnor, alla i svarta kläder och med dragna svärd. ” Söderifrån kom också nio kvinnor ridande - alla i ljusa kläder på vita hästar.

Berättelsen fortsätter: ”Då ville Tidrande vända tillbaka och berätta för gårdsfolket om sin syn, men de svartklädda kvinnorna spärrade hans väg och gick till angrepp. Han försvarade sig manligt och väl.”

En stund senare hittades han, allvarligt skadad på marken. Han bars in och berättade om vad som hänt. Han dog på morgonen.

Vad var det egentligen som hände? Spåmannen förklarade vad han trodde: ”Inte vet jag, men jag gissar att dessa kvinnor inte har varit några andra än era fränders fylgjor (en sorts skyddsväsen). Jag tror att här blir religionsskifte, och snart kommer en bättre tro till landet. Jag antar att de av era diser som följde den gamla tron har vetat om att det blir trosskifte, och att ni fränder snart skulle frigöra sig från dem. Nu har de nog varit ovilliga att skilja sig från er utan någon skatt och den har de nu hämtat av er. Men de bättre diserna ville hjälpa Tidrande, fast de inte lyckades, så som det begav sig”.

Det finns mycket att säga om denna märkliga text, och mycket har också sagts om den. Men kan bland annat notera att fast författaren uppenbarligen är kristen, utgår han från att de förkristna väsendena existerar, och kan agera.

Men för min del finns det en annan märklig sak. Den är mina egna reaktioner när jag läser texten. Jag märkte redan första gången att mina känslomässiga sympatier helt låg hos de svartklädda diserna, inte hos Tidrande, inte hos de vitklädda, inte hos spåmannen. Min mycket spontana känsla var att det var rätt åt Tidrande, som övergav den gamla tron! Det var ju att svika andeväsen som tidigare dyrkats, självfallet måste de få någonting i gengäld…

Min reaktion är lite märklig. Jag har på annat håll påpekat att jag trots ganska starka nyhedniska sympatier faktiskt lutar åt att i just Skandinavien (i motsats till t.ex. i Nordamerika) var kristendomens införande i stort sett ett framsteg. Det hindrar mig inte att vid läsningen av berättelsen känslomässigt helt ställa mig på de svartklädda disernas sida.

Jag har kanske några förklaringar till varför, men ingen är helt övertygande.

Jag tycker för övrigt att det finns något på samma gång vackert, kusligt och ödesmättat i berättelsen, och jag läser gärna om den då och då.

/Citaten kommer från ”Isländska mytsagor”, översättning och kommentarer av Lars Lönnroth, Atlantis 1995. /

TILÄGG 3/12
Min känslomässiga reaktion är nog åtminstone delvis relaterad till könet på de inblandade. Om det hade varit en ung kristen kvinna som angripits av nio manliga övernaturliga hedniska ryttare hade jag med all säkerhet reagerat ganska så annorlunda.

2 kommentarer:

Bo sa...

Aaamen, tillägget den 3/12 tror vi ju på. Kanske det är härligare att tänka sig en manlig sönderhackad, uppbruten, dis-associerad kropp. Som man kan känna igen. Än en kropp som man visserligen kan sympatisera med, men inte känner. Min faders hus har många arga, men välbekanta, rum.
Hoppas på faderligt överseende med dessa enkla rader ovan.
Annars är man väl ute i öknen igen...
din vän: Bosse

Erik Rodenborg sa...

Hmm...

Varför projicerar du dina dina egna fantasier på mig?

Jag tycker inte att det är "härligt" med vare sig en manlig eller kvinnlig "sönderhackad, uppbruten, dis-associerad kropp".

Det är definitivt inte därför jag sympatiserar med diserna i berättelsen. Varför jag nu gör det är som sagt lite svårare att svara på.

Jag tror det har något att göra med någon form av empati med de väsen som hamnade ute i kylan när den exklusiva monoteismen segrade. Det är väl naturligt att de reagerade...