tisdag 27 juli 2010

Du är vägd på en våg och befunnen för lätt...

När jag var åtta år läste jag ut Bibeln. Nja, inte riktigt hela men allting som hade någon form av handling. D.v.s. hela Gamla Testamentet utom poetiska böcker som Psaltaren, Höga Visan, eller Ordspråksboken och en del av profeterna.

I Nya Testamentet läste jag evangelierna och Apostlagärningarna, men inte de olika breven. Johannes Uppenbarelse läste jag inte av ett annat skäl. Jag var rädd för den. Varför är en intressant fråga som jag inte går in på här.

Det fanns mycket som var otäckt i Bibeln. Det jag tyckte absolut sämst om var Guds befallning att utrota alla kananeiska män, kvinnor och barn i Josuas bok. Speciellt blev jag upprörd över att de inte ens skonade barnen.

Men det fanns annat som var en mer sympatisk läsning. En sak som verkligen fastnade var Daniels boks femte kapitel.

Daniels bok beskrev just profeten Daniel, som sades ha varit en jude som levde i den babyloniska fångenskapen, när stora delar av det judiska folket var deporterat till Babylonien. Gud hade gett honom stora profetiska (rentav magiska) förmågor, vilket gjorde att de härskande i Babylon till och från använde hans tjänster.

I femte kapitlet berättas om hur kunung Belsassar i Babylonien och hans stormän hade en fest. Det var en ovanlig fest eftersom de använde sig av heliga kärl som de stulit från Jerusalems tempel till sin dryckesorgie. De drack och prisade sina gudar.

Plötsligt uppenbarade sig en hand - som skrev en text på väggen. Texten var "Mene mene tekel u-farsin".

Konungen och hans stormän blev, förstås, förskräckta och visste vare sig ut eller in. Till sist kom de på att tillkalla Daniel, som hade rykte om sig att kunna uttyda de mest underliga tecken.

Han kom, och hans uttydning var inte direkt inställsam. Så här står det i Daniel 5 (1917 års översätting):

”'Och så lyder den skrift som här är tecknad: Mene mene tekel
u-farsin. Och detta är uttydningen därpå: Mene, det betyder: Gud har
räknat ditt rikes dagar och gjort ände på det. Tekel, det betyder: du är vägd på en våg och befunnen för lätt. Peres, det betyder: ditt rike har blivit styckat och givet åt meder och perser'.
Då befallde Belsassar att man skulle kläda Daniel i purpur, och att den gyllene kedjan skulle hängas om hans hals, och att man skulle utropa om honom att han skulle vara den tredje herren i riket. Samma natt blev Belsassar, kaldéernas konung, dödad.”

Jag minns att jag nästan rös när jag hade läst klart...

Någon kan ju förstås undra varför u-farsin förvandlas till ”Peres” i uttolkningen. Det tyckte jag var mystiskt redan då, men det har någon knepig språklig förklaring. En annan egendomlig sak är ju att Daniel inte blev hängd, vilket skulle vara mer förståeligt i sammanhanget, utan istället belönades. Det berodde delvis nog på att Belsassar hade lovat just detta, och i Gamla Testamentet har ofta löften en nästan magisk kraft, som få vågar bryta.

Men berättelsen är ju vacker. De övermodiga stormännen som stulit från det underkuvade och deporterade folkets tempel får en välbehövlig chock. Och Belsassar får mer än så.

Men det finns en annan sak som få vet om. Uttrycket ”du är vägd på en våg. och befunnen för lätt” är ett lån från en av de ”hedniska” religioner som angreps i GT.

I den fornegyptiska föregångaren till den bibliska yttersta domen, ”De dödas bok”, beskrivs hur den dödes själ förs in i en sal. Där ska den dömas av gudarna. I domstolen finns Osiris; där finns också rättvisans gudinna Maat.

Den döde får svara på frågor. Han/hon ska försäkra att han inte förtryckt de fattiga, att han/hon varit mild, att han/hon har givit änkor rätt. Ganska så ”bibliska” teman, alltså.

Han eller hon kan ljuga, förstås. Men det kommer snart en test om de talar sanning, som ingen kan fly undan. Den döde ska vägas på en våg. Dennes hjärta är i den ena vågskålen, en fjäder som tillhör Maat i den andra.

Om vågen väger jämt frias den döde. Om däremot Maats fjäder tynger ner vågen, och den dödes hjärta alltså är för lätt, kastar sig ett mytiskt odjur, som hela tiden stått bredvid och tittat, över den döde och förtär denne. (Se t.ex Davis P. Silverman, Divinity and Deities in Ancient Egypt, i Byron A Shafer, Religion in Ancient Egypt, London 1991, s. 48 ff).

Mycket i såväl judendom som kristendom kan faktiskt härledas från den fornegyptiska religionen. I det här fallet är det helt uppenbart vem som tagit från vem. Den egyptiska ”De dödas bok” är mer än tusen år äldre än Daniels bok, och mer än 1.500 år äldre än berättelsen om yttersta domen.

Föreställningen att man måste stå till svars för sina handlingar vid döden är inget som uppstod med den judisk-kristna traditionen. Som synes är det klart äldre än så...

dd 
Gudinnan Maat

Inga kommentarer: