torsdag 5 augusti 2010

När offren vittnar mot förövarna: några tankar om sura 81:8

Jag ska här tänka lite högt om en av de märkligaste verserna i Koranen: sura 81:8.

Men först. För att undvika alla missförstånd. Islam är, liksom de andra världsreligionerna, idag i praktiken definitivt en patriarkal religion. Det hindrar inte att islam, liksom kristendomen, från början kan ha varit något helt annat än vad det oftast är idag.

Det finns faktiskt redan en skillnad mellan surorna från Medina och de första, från Mecka. I Medina började islam få världslig makt, och det avspeglas på flera sätt i surorna därifrån.

Från början ser det alltså ut att ha varit ganska så annorlunda. Men sedan kom en gradvis förändring som vi också känner igen från kristendomen

Nu till saken. Men jag börjar inte först med sura 81, utan sura 16:57-59.

I Mohammed Knut Bernströms svenska översättning kan vi läsa följande:
”Och de tilldelar Gud döttrar – stor är Han i sin härlighet – men åt sig [väljer de] det som de själva önskar. Om någon av dem får höra den glada nyheten om en dotters [födelse] mörknar hans uppsyn och vreden kokar i honom. Han drar sig undan människorna pga. av denna [för honom] dystra nyhet [och han överväger] om han skall behålla barnet trots förödmjukelsen och skammen eller begrava det i jorden. Hur vedervärdigt är inte deras sätt att [tänka och] döma.”

Vad är nu detta?

Det första syftar på den förislamiska arabiska synen på att Gud har tre döttrar – som dyrkades som gudinnor. Nu har det förvisso funnits en period även i Arabien där en sådan gudinnetro var kopplad till en stark ställning för kvinnor. Men så inte på Muhammads tid - det handlade då om en gudinnetro som hade degenererat till ett alibi för en rå patriarkal makt.

Hur rå den var ser vi i den andra delen av stycket.

För samma män som dyrkade Guds döttrar ville samtidigt inte ha några döttrar själva. Att begrava småflickor levande var en utbredd sedvänja. Med svart ironi gisslar här Koranen denna cyniska inkonsekvens.

Men så till sura 81: 8. Sura 81 är i sin helhet en undergångsvision, eller mer exakt en vision av domens dag. De allmänna tecknen på en kosmisk katastrof beskrivs – som att solen mörknar, och att bergen sätts i rörelse. Men dessutom beskrivs domen – själarna skiljs åt, räkenskapernas böcker öppnas.

Men det enda konkreta exemplet på en typ av ogärningsmän som döms denna dag är i just vers 8.

Där står det så här: ”och den nyfödda, som begravdes levande, tillfrågas för vilket brott hon miste livet”.

Jag sitter här och läser och skriver och märker att ögonen tåras. Det är svårt att säga varför. Men kanske för att ett scenario beskrivs där de maktlösaste av de maktlösa – nyfödda flickor – här ges positionen att de kan döma över de som har makten, patriarkerna, fäderna.

Asma Barlas (2002: 181) kommenterar:
”On that day… a baby girl´s testimony will seal her father´s fate as a sinner... The Quran´s promise that God will hold fathers to account for killing their daughters and its avowal that it is equally evil to oppress them in life, should show that girls are not their father´s property and that fathers have no right to ill-treat them, much less to kill them.”

Hennes kommentar är tankeväckande för alla de som tanklöst beskriver islam som entydigt patriarkal i alla tider, i alla sammanhang.

Men mer allmänt finns det dessutom en stämning av ”de första skall bli de sista” över stället.

Budskapet blir för mig faktiskt någonting i stil med detta. Dagens maktförhållanden är inte förankrade i den yttersta verkligheten. Någonstans och någon gång då det verkligen gäller, är vittnesmålen från små barn mer väsentliga än de patetiska bortförklaringarna från aldrig så mäktiga och starka förövare.

Det är ju i så fall ett verkligt hoppfullt budskap...

.....................................
Referens: Asma Barlas: ”Believing Women” in Islam: unreading patriarchal interpretations of the Qur´an, University of Texas Press, Austin 2002.

Inga kommentarer: