söndag 12 september 2010

Syntesen av ett livs arbete

/Min recension av Marija Gimbutas "The Civilization of the Goddess". Publicerad i Fornvännen 88 (1993)./

Marija Gimbutas, The Civilization of the Goddess, Harper San Francisco, 1991, 529 sidor, 450 fig. +24 pl. ISBN 0-06-250368-5.

Under en period som sträcker sig från senpaleolitikum till slutet av neolitikum (en period av minst 20 000 år!) består den överväldigande majoriteten av de antropomorfa avbildningarna i Europa och Asien av kvinnoavbildningar.

Detta faktum, som vanligen inte beaktas i någon högre grad i arkeologiska standardverk, utgör en av utgångspunkterna för Marija Gimbutas´ kontroversiella syn på stenålderns samhälle. Hon har i en rad artiklar och arbeten (som Goddesses and Gods of Old Europe 1982 och The Language of the Goddess 1989) beskrivit de förhistoriska kulturerna fram till senneolitikum som matrifokala kulturer med en kvinnligt dominerad religion. I Civilization of the Goddess lägger hon nu, med stöd av ett mycket omfattande arkeologiskt material, fram sin helhetssyn på de neolitiska samhällen där denna kultur, enligt henne, nådde sin högsta utveckling.

Gimbutas är en arkeolog som blivit känd framförallt för tre saker. Dels är hon författaren till ett antal arkeologiska standardverk som The Prehistory of Fastern Europe (1956), The Balts (1963), The Slavs (1971) och den monumentala Bronze Age Cultures in Central and Fastern Europe (1965). Dels har hon skapat en mycket omdiskuterad teori om de indoeuropeiska språkens ursprung, som hon bland annat lagt fram i en rad artiklar i Journal of Indo-European Studies. Och dels är hon känd för sin ovan nämnda teori om den kvinnodominerade kultur hon anser existerade i Europa under stenåldern.

I Civilization of the Goddess förenar hon dessa tre saker. Den har alla förutsättningar att bli ett standardverk - eller rättare sagt den skulle ha det om det inre vore för dess kontroversiella teorier, som förmodligen kommer att förhindra att den blir obligatorisk kurslitteratur på de flesta av världens arkeologiska institutioner. Och den utvecklar både Gimbutas teori om det "Gamla Europa" som en gång existerade och teorin om den indoeuropeiska expansion som slog sönder del. Civilization ... är Gimbutas syntes – här sammanfattas hennes livsverk som arkeolog och hennes slutliga syn på det europeiska neolitikum.

I region efter region av Europa kan vi följa de neolitiska kulturernas utveckling - och Gimbutas egna tolkningar av skeendet. Hennes encyklopediska överblick över materialet och hennes förmåga till översiktliga beskrivningar gör dessa avsnitt till bland de bästa sammanfattningarna av det europeiska neolitiska materialet.

Efter dessa översikter kommer redovisningen av hennes egen kontroversiella syn på religion, politiska strukturer, släktskapssystem och förhållandet mellan könen under dessa perioder. I ett speciellt avsnitt diskuteras den ev. "proto-skriftcn" i det neolitiska Sydösteuropa. Det hela är, minst sagt, fascinerande.

Gimbutas ser det europeiska neolitiska samhället som fundamentalt egalitärt, med en gudinnekult som ett sammanhängande integrerande ideologiskt system. Släktskapssystemet är matrilineärt och styrelseskicket är i det närmaste teokratiskt. Förhållandet mellan könen är också egalitärt, men trots detta ser Gimbutas kvinnans ställning som mer central än männens. Hon underbygger sina teser med ett mycket djärvt utnyttjande av ett gigantiskt arkeologiskt material.

Att samhället är egalitärt underbyggs med en överblickande sammanfattning av bosättnings- och gravmaterial, Här är bon som minst kontroversiell, även om hon hamnar i (explicit) motsättning till Renfrews och andras åsikt om existensen av megalitiska hövdingadömen. Hennes teori om den allomfattande gudinnekulten är betydligt mer kontroversiell – i synnerhet i dagar som dessa, då en extrem försiktighet i dessa frågor är den mest vanliga ståndpunkten bland arkeologer. Det matrilineära släktskapet underbyggs både genom senare etnografiska iakttagelser och med arkeologiskt material. Teorin om det teokratiska styrelseskicket underbyggs med minoiska och etruskiska paralleller och framförallt sydösteuropeiskt arkeologiskt material.

Det är omöjligt att i en recension diskutera Gimbutas´ argumentering i sin helhet. På mig verkar det dock som om hon ganska ofta gör otillbörliga generaliseringar inifrån del sydösteuropeiska och (i viss mån) megalitiska materialet. Det kan vara rimligt att postulera "teokratier" utifrån materialet från Sydösteuropa, Malta och den västeuropeiska megalitkulturen - men att överföra modellen till exempelvis Nord- och Centraleuropa ter sig mer tveksamt.

Slutligen kommer en utförlig, och uppdaterad, presentation av hennes välbekanta Kurganteori. Den är förmodligen en aning mindre kontroversiell idag än för 10 år sedan.

Många arkeologers massiva motstånd mot alla typer av migrationsteorier har förmodligen mjukats upp. J. P. Mallorys In Search of the Indo-Europeans (Thames and Hudson, London 1989) liksom en rad publicerade artiklar av bl. a. David W. Anthony har bidragit till att den allmänna synen inom arkeologin på förhistorien som någon sorts folkvandringsfri zon närmar sig sitt slut.

Trots djärvheten i hennes spekulationer är argumenteringen genomgående logisk och ofta övertygande. I många avseenden har hon en mer nyanserad argumentering än i flera av sina tidigare översikter. Många tidigare kategoriska påståenden har här modifierats betydligt. Det märks att bon har en stor förmåga att tillägna sig kritiska synpunkter, liksom en stor villighet att tillägna sig dagens arkeologiska metoder för exempelvis analyser av sociala strukturer. Gimbutas´ forskarinriktning har i själva verket aldrig varit konservativ; hon var t.ex. en av de första arkeologer som drog de fulla konsekvenserna av kalibreringsmetoden i en genomgripande förändring av sin egen tidigare kronologi.

Det har blivit vanligt att i svepande formuleringar avfärda Gimbutas´ hela inriktning som subjektiv, spekulativ, ja t.o.m. som "sexistisk"! Men det är trots allt mycket orättvist. Javisst – den är otvivelaktigt "spekulativ" - men egentligen inte mer än de demografiska, ekologiska, eller "etnoarkeologiska" spekulationer som är helt accepterade som legitima inom större delen av den arkeologiska världen. Det som gör Gimbutas så kontroversiell är för det första att hon från det arkeologiska materialet rekonstruerar ett samhälle som inte har någon motsvarighet i något känt etnografiskt material (men varför skulle dagens spillror av stenålderns värld ha samma sociala strukturer som de neolitiska kulturerna för 10 000 år sedan?) och dels dessutom ett samhälle med egenskaper som står så i strid med den härskande ideologin i dagens värld att reaktioner på hennes modell med nödvändighet måste uppstå.

Och de har ju också kommit.

Men Gimbutas, liksom alla andra, måste till syvende och sist bedömas utifrån det material hon presenterar som stöd för sina teorier och inte utifrån känslor - positiva eller negativa- hennes bild av förhistorien skapar. Och det materialet är gigantiskt. Det kan inte avfärdas med svepande formuleringar, det måste bearbetas, diskuteras, bedömas.

För att ta ett uppenbart exempel: den drastiska skillnaden mellan det tidigare sydösteuropeiska materialet med dess överflöd av rituella kvinnoavbildningar och det senare med dess tonvikt på boskap och vapensymbolik brukar vanligen bortförklaras eller ignoreras. Nu har ju Gimbutas en mycket omdiskuterad förklaring; men det är onekligen bättre än att inte försöka ge någon alls. I och med Ian Hodders Domestication of Europe har ju denna fråga kommit i centrum av den arkeologiska debatten. Men man bör lägga märke till att Hodder egentligen inte heller har en egen förklaring till denna skillnad. Hans "domus" och "agrios" utgör endast symboliska system och han förnekar själv att han uttalar sig om verkliga sociala relationer.

Ett annat exempel är den tidigare nämnda 20 000-åriga kvinnliga dominansen i det antropomorfa materialet från senpaleolitikum och framåt. Den är ett uppenbart faktum, men inte ett som man så lätt stöter på i arkeologiska läroböcker eller i teoretiska diskussioner. Även bär är det något som vanligen ignoreras. Det vore intressant om några av Gimbutas´ kritiker kunde på allvar diskutera den. I dessa och andra sammanhang är det uppenbart att Gimbutas ställer frågor och försöker besvara dem – att hennes svar är "spekulativa" är ingen ursäkt för dem som knappast ens vågar ställa frågorna!

Marija Gimbutas har under sin verksamma tid som arkeolog som få andra formulerat teorier som fått ett stort inflytande på debatten.

Att hennes konstruktioner ofta är spekulativa är uppenbart. Men hon har som sagt ställt frågor som andra, mindre "spekulativa" arkeologer inte velat, eller vågat, ställa. Spekulationerna är heller inte godtyckliga utan baseras på en oerhört omfattande materialkännedom.

När nu syntesen av ett livs arbete kommit kan man hoppas att det uppmärksammas. Inte minst av de svenska forskningsbiblioteken.


Erik Rodenborg

Inga kommentarer: