onsdag 27 oktober 2010

När barnoffer var statsreligion

Om det finns någon tidig historisk kultur som ofta framställs väldigt positivt i populära historieböcker är det nog den feniciska. De var framgångsrika köpmän, de var djärva sjöfarare, de uppfann alfabetet. De baserade sin ekonomi framförallt på handel, inte på jordbruk. Deras båtar färdades långt utefter Afrikas västkust. De var "moderna" på ett sätt som andra kulturer inte var.

Kort sagt, de verkade likna oss…

Deras styrelseskick pendlade mellan monarki och mer "demokratiska" former. Men i grunden var det hela tiden köpmannaaristokratin som hade makten. Även i detta finns det likheter med vårt samhälle.

Vad som sällan nämns i de mer populära skidringarna är vad historiker vetat åtminstone sedan tidigt 1900-tal. I deras religion var rituella offer av barn den kanske mest centrala riten.

Låt mig redan nu påpeka att den feniciska kulturen är död. Det finns inga folkgrupper som anses, eller anser sig, vara dess arvtagare. Israelitiska, romerska och arabiska invasioner och andra historiska händelser har för alltid slagit sönder denna etniska grupp.

Ordet "fenicier" är av grekiskt ursprung, Själva kallade sig "fenicierna" för kanaanéer. Det är samma namn som används i Bibeln för att beskriva det folk som enligt Josuas bok besegrades av de israelitiska erövrarna. Idag är det vanligt att använda ordet "kanaanéer" för de "fenicier" som bodde i nuvarande Palestina medan ordet "fenicier" används om de som bodde i nuvarande Libanon. Från Libanon spred sig sedan "fenicierna" över Medelhavet och grundade kolonier. Den mest kända är Karthago.

Redan i Bibeln tillskrivs kanaanéerna rituella barnamord. De används som motivering för att de ska fördrivas, ja, utrotas. Det beskrivs hur de offrar sina barn till gudarna Baal och Molok. I Tredje Mosebok 18:21 kan vi till exempel läsa ”Du får inte överlämna något av dina barn till Molok.” Textens varning var riktad till de israeliter som frestats att ta efter denna kult. Redan i samma bok kapitel 20 upprepas varningen, nu än hårdare: ”Varje israelit och varje invandrare i Israel som ger något av sina barn till Molok skall straffas med döden: folket i landet skall stena honom. Jag skall vända mig mot den mannen och utstöta honom ur hans folk”.


Trots dessa varningar spred sig kulten enligt Gamla Testamentet till israeliterna. Så får vi i Andra Konungaboken 16:3 reda på att Pekash, konung i Juda, (Israel splittrades i Israel och Juda efter Salomos död) offrade sin son på bålet ”enligt det vedervärdiga bruket hos de folken som Herren hade drivit undan för israeliterna.” Senare i samma bok 21:6 beskrivs hur kung Manasse i Juda lät offra sin son på bålet.



Men samtidigt fördes en kamp mot bruket och vissa kungar angrep hårt barnoffertraditionen. Reformatorn Josia sägs ha förstört offerplatsen i Hinnoms dal där barn regelbundet offrades (Andra Konungaboken 23:10).



Fördömande av barnoffer finns också i exempelvis Psaltaren 126: 37-38 och Hesekiel 16:21-22. I Jeremia 19:4-7 finns ett annat stycke som jag väljer att citera direkt:

”4 De har övergivit mig, de har gjort denna plats främmande och tänt offereld här åt andra gudar, som varken de eller deras fäder eller Judas kungar kände, och de har fyllt denna plats med oskyldigas blod. 5 De har byggt offerplatser där de bränner sina barn som offer åt Baal. Något sådant har jag aldrig befallt, aldrig talat om och aldrig tänkt. 6 Därför skall det komma en tid säger Herren, då denna plats inte längre kallas Tofet eller Ben-Hinnoms dal utan Dråp- dalen. 7 På denna plats skall jag spräcka Judas och Jerusalems planer. Jag skall låta dem stupa för sina motståndares svärd och för sina dödsfienders hand. Deras döda kroppar skall jag ge till föda åt himlens fåglar och markens djur.”

Tofet var ett ord som numera allmänt används som namn på de platser där barn offrades i den kanaaneisk-feniciska kullturen

Nu var inte Gamla Testamentet ensamma om att tillskriva kanaanéer/fenicier denna offerpraktik. Många grekiska och romerska författare gjorde detsamma. Författare som Philo av Byblos, Sofokles, "Pseudo-Platon", Ennius, Cleitarchus, Didorus Siculus, Dionysius, Plinius och andra.

Var det här demonisering av en illa omtyckt folkgrupp? Trots att det i så fall verkar osannolikt att just "fenicierna" av alla folkgrupper så envetet under många sekler skulle anklagas för just detta skulle det ju i sig inte kunna uteslutas. Man behöver bara tänka på många illasinnade substanslösa anklagelser mot judarna….

Innan jag går vidare vill jag därför här göra ett påpekande. Som framgår ovan fördöms barnoffer i de mest hårda ordalag i Gamla Testametet. Den judiska religionen skapades i själva verket i hård kamp mot just kanaaneiska rituella barnamord. Judendomens heliga skrifter är här helt entydiga. Rituella barnamord kan rent definitionsmässigt aldrig vara "judiska".

Men för att återgå till frågan. De utgrävningar som började genomföras i Karthago från 1921, har visat att anklagelserna inte kan avfärdas som fientlig propaganda eller "demonisering". I jättelika gravfält, eller snarare offerfält. har tiotusentals urnor med rester av kremerade barn återfunnits. De kremerade barnen har ofta återfunnits tillsammans med kremerade djur. Däremot saknas där helt rester från vuxna. Redan det är anmärkningsvärt och talar emot att det skulle handla om gravfält.

Och på många ställen återfinns vid dessa, inskriptioner på resta stenar som klart säger att barnen offrades till en namngiven gud. I den tidigaste fasen handlade det nästan alltid om Baal (eller Baal Hammon) - i den senare fasen blir det mer och mer vanligt att barnen offrades till gudinnan Tanit.

Andelen djurben minskar för övrigt också gradvis, och andelen barnben ökar. Det verkar alltså inte vara någon gradvis utveckling mot "civilisation" utan en succesivt råare praktik.

De offrade barnen blir med tiden äldre. I de äldsta faserna handlar det nästan enbart om spädbarn - men efter ett tag blir det mer och mer frågan om barn upp till tre-fyraårsåldern.

Varför offrades dessa barn? Romerska källor anger att det både kunde handla om offer som staten organiserade för framgångar i krig, som privata offer där föräldrarna offrade barn för att uppnå framgångar.

År 146 f.kr. besegrades Karthago i det tredje puniska kriget och staden förstördes av den segrande romerska armén. Från förspelet till detta krig kommer det kända uttalandet från Cato den äldre - "För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras". Han bekymrade sig naturligtvis inte för barnen i Karthago - i Rom sattes oönskade barn ut i det vilda för att dö. Och efter den romerska segern såldes många av barnen i Karthago som slavar.

Fastän barnoffer förbjöds av de segrande romarna, verkar de inte ha arbetat speciellt hårt för att få bort dem. Kyrkofadern Tertullianus, som kom från Karthago, berättade långt senare om att barnoffer fortfarande praktiserades på 100-talet e.kr.

Men barnofferfält har inte återfunnits endast i Karthago. Resterna av sådana har också återfunnits från många forna feniciska kolonier över Medelhavet, som till exempel Hadrumetum i Nordafrika, Motya och Lillibeum i Sicilien, samt Nora och Tharros i Sardinien. På många ställen där fälten inte återfunnits har det ändå återfunnits inskriptioner med barnoffertexter.

"Fenicierna" som folkgrupp finns inte mer. Men det faktum att dess köpmannabaserade ekonomi och samhälle uppvisar så anmärkningsvärda likheter med vår egen manar till eftertanke.

Människooffer uppstår aldrig i de mest "primitiva" och jämlika samhällena. De är helt okända hos jägar-samlarkulturer. De återfinns först i en del tidiga jordbrukskulturer men där har de en ganska marginell betydelse. Det är endast i samhällen med klasser och starka stater som de verkar ha fått masskaraktär (som exempelvis hos aztekerna).

Och det finns alltså endast ett känt forntida samhälle där hela offerpraktiken inriktades på att döda barn. Och det är som sagt i det enda kända forntida samhälle som ekonomiskt liknar vårt eget.

Ett så kallat "dynamiskt" samhälle med en expansiv marknadsekonomi.

Kanske något att tänka på.

------------------------
Rekommenderad läsning
Shelby Brown. Late Carthaginian Child Sacrifice, Sheffield Academic Press 1991

7 kommentarer:

Blomfluga sa...

Man kan ju även notera att israeliterna, som fördömde barnoffer, massakrerade alla barn i de kanaaneiska städer som de erövrade, däribland Jeriko. En del kristna fundamentalister har "löst" problemet genom att hävda, att dessa barn gick direkt till himmelen! Tjena.

Erik Rodenborg sa...

Ja, eller åtminstone skröt Josuas bok om att de gjorde det. Det är illa nog, och de kristna fundamentalister som hyllar scenariot i Josua är självfallet mer än vedervärdiga.

Men det finns en liten hake. Arkeologiska undersökningar visar att den stora majoriteten av de orter som israeliterna sades ha förstört vid "invasionen" hade förstörts hundratals år tidigare, inte blev förstörda alls eller i vilket fall saknar tecken på att de skulle ha blivit förstörda när den påstådda invasionen antas ha ägt rum. Det gäller alla viktiga städer som nämns i Josuas bok, med Hazor som anmärkningsvärt undantag.

Det folkmordsartade blixtkrig som Josua beskriver har med stor säkerhet aldrig ägt rum.

Ai, exempelvis, den andra staden som Josua talar om, hade varit en ruin i1.200 år före den påstådda invasionen.

Se gärna Israel Finkelsteins "The Archaeology of the Israelite Settlement", Jerusalem: Israel Exploration Society, (1988).

Han är hatad av kristna fundamentalister men även av många extremt ortodoxa judar för att han gör slarvsylta av GT:s version av uttåget och invasionen.

Blomfluga sa...

Ja, det stämmer. Å andra sidan är alla dateringar relativa, så egentligen kan man ju inte veta med abolsut säkerhet...

Det som mest talar mot scenariot i Josuas bok är väl tanken att israeliterna var så pass starka, att de kunde attackera och ödelägga hela städer vid denna tidiga tidpunkt. Det verkar de nämligen inte kunna i exempelvis Domarboken, som handlar om en senare tidsperiod. Dessutom är Josuas bok motsägelsefull, för om man läser den riktigt noga och jämför just med Domarboken, så får man intrycket att israeliterna *inte* erövrade hela landet.

Min poäng var just att israeliternas moral hade vissa märkliga inslag, oavsett om man accepterar berättelsen eller inte som historiskt sann.

För några år sedan brukade jag gräla med både kristna och judiska fundamentalister på nätet om just Josuas bok, och få rätt så häpnadsväckande svar. "Nej, det var inte ett folkmord, för de dödade inte bokstavligt talat alla i Kanaan", "din kritik av folkmord är typiskt liberalt-marxistiskt dravel", "Jerikos befolkning sysslade med sanslösa orgier", o.s.v. En judisk fundamentalist hånade mig för att jag tog upp det där med barnen, "vilken snyfthistoria", osv.

Det finns förresten en kristen bok där ett antal teologer försvarar Josuas bok men snällt påpekar att folkmord inte är tillåtet idag - tack så mycket. Den heter "Show Them No Mercy". Jag har även stött på en bisarr strömning som bestämt hävdar att Jeriko befolkades av DNA-manipulerade nefilim, och därför var det okej att massakrera dem!

Suck.

Det finns givetvis kristna och judar som tar avstånd från Josuas bok. Jag minns att Morton Narrowe gjorde det, till exempel, just med det arkeologiska argumentet.

Erik Rodenborg sa...

Inga dateringar är exakta, men alla är inte "relativa". C14, till exempel, är inte en relativ mätmetod. Och 1200 f.kr. ligger så nära att upprepade C14-resultat inte kan slå fel alltför mycket..

Och det viktigaste är inte när "invasionen" anses ha ägt rum. För även om den skedde tidigare än den bibliska kronologin visar. blir det problem med det arkeologiska materialet. Ingenting som motsvarar en "invasion" återspeglas i det arkeologiska materialet.

Och det har aldrig funnits några tecken på en vandring i Sinaiöknen av den typ Bibeln beskriver. Om Moseböckernas scenario stämde där, med hundratusentals människor vandrande i öknen under 40 år skulle det märkts arkeologiskt på något sätt. Det gör det inte.

Vi får också se att hebreiska och kanaaneiska knappast skiljer sig mer än svenska och norska. Det visar att israeliter och kanaanéer levt tillsamman en mycket lång tid, och att de troligen delar gemensamma förfäder och förmödrar.

Trots att Norman K Gottwalds idéer i "The Tribes of Yahveh" utsatts för hård kritik tror jag att den skulle kunna stämma i en modifierad version. Han såg "erövringen" som en senare omskrivning av en social revolution , där "israeliterna" stöddes av de som stod längst ner på samhällsstegen i det kanaaneiska samhället. Jag återkommer till Gottwald

Erik Rodenborg sa...

Vill tillägga att jag just läst om Finkelsteins bok. Jag hade lite fel när jag refererade den. Bland annat var Hazor inte den enda kanaaneiska stad som förstördes under 1200-talet.

Men den stora majoriteten gjorde det inte, och några av orterna som sades ha erövrats hade inte ens hunnit uppstå då. Andra var ruiner sedan tusen år tillbaka.

Någon kan ju också påpeka att Finkelstein är nästan lika negativ till Gottwald som han är till de som tror på blixtkrigsscenariot. Det är sant, och jag återkommer till den frågan.

Finkelstein anser att det arkeologiska materialet talar för en gradvis invandring österifrån, som endast i sin slutfas ledde till regelrätta strider. Israeliterna var nära besläktade med kanaanéerna och var boskapsskötare som länge levde i symbios med den kanaaneiska jordbrukskulturen.

Vad han har svårt att förklara, anser jag, är att de militärt och ekonomiskt mycket svagare israeliterna ändå lyckades överflygla den kanaaneiska kulturen.

Här tror jag en modifierad variant av Gottwalds m.fl. "revolutionsteori" kan vara en nyckel till lösningen.

Som sagt, återkommer till frågan.

Blavatskys babian sa...

Intressant. Det var länge sedan jag läste om biblisk arkeologi. 1990-talet. Och ja, jag minns att den officiella åsikten är att Pentatevken och Josua bara är myter. Samtidigt har jag alltid varit svag för tanken att Biblen är historiskt sann (sans miracle). Jag vet inte riktigt varför. Nostalgi? Och så kommer den här hemske Israel Finkelstein och förstör alltihop! Jäklars också. Är det en slump att han har samma efternamn som NORMAN Finkelstein? Nå, hur är det? Ha ha ha.

Erik Rodenborg sa...

Jag har aldrig velat tro på att Bibeln är bokstavligt sann. För i så fall måste man bland annat tro både på syndafloden och folkmordet i Kanaan.

Syndafloden slutade jag att tro på långt före tonåren, men folkmordet i Kanaan och andra grymheter fanns ju kvar där. Därför kom nog Israel Finkelstein och andra forskare som en lättnad.

Att Israel och Norman Finkelstein har samma efternamn är med all säkerhet en slump. De är födda, och lever i, två olika länder (Israel respektive USA). Israel Finkelstein är också mycket noga med att aldrig uttala sig politiskt. Vilket bland annat framgår av en intervju med honom i ett av de senaste numren av Biblical Archaeology Review