söndag 31 oktober 2010

Josuas bok: blixtkriget som aldrig ägde rum

Några av er har kanske plågat er igenom Josuas bok i Bibeln. Jag gjorde det vid åtta års ålder.

Jag läste Bibeln för att någon hade berättat för mig att Gud var god och att det står om honom i Bibeln. Jag var grundlig. En bok ska läsas från början så jag började med Första Mosebok och tog resten i den ordning som det kom.

Det var väl en av de stora besvikelserna i mitt liv. Den Gud som beskrivs i Gamla Testamentet var inte god. Han var elak som de elakaste av människor.

Det värsta var förmodligen Josuas bok. Där beskrivs ett blixtkrig. På kort tid besegrar de israeliter som enligt Moseböckerna hade flytt från Egypten de kanaaneiska stammarna. Gud är mycet hård. Han bestämmer att alla kanaanéer - män. kvinnor och barn - ska dödas. Eller rättare alla utom några kollaboratörer som Rahab och hennes familj i Jeriko. Och städerna ska förstöras och allt i dem ska förstöras.

Att döda alla kanaanéer verkar inte ha varit några problem för erövrarna. Men när de tog Jeriko frestades en soldat att ta några av de fina ägodelar som fanns i den rika staden. Då straffar Gud israeliterna med att de mislyckas med att ta nästa stad, Ai.

Men när mannen har erkänt och avrättats lyckas de med nästa försök.

Josuas bok liknar de assyriska storkonungarnas skryt. Även de skrev ned hur de förstörde städer och dödade dess invånare. De frossade ofta i grymheter i sina beskrivningar och blev allmänt hatade i regionen.

Men det finns en skillnad. Varje gång en assyrisk härskare skryter om hur han erövrar och förstör en stad kan arkeologiska undersökningar visa att det stämmer. De assyriska krigsrapporterna må ha varit skrytsamt överdrivna, men i grunden var de inga fantasier.

Men så är det inte med Josua. Den påstådda invasionen borde ha skett under 1200-talet f.kr. Det är den enda period som passar in i den bibliska kronologin. Men när man ser på det arkeologiska materialet från kanaaneiska städer blir det inte en siffra rätt.

Ytterst få kanaaneiska städer förstördes under denna tid. Den stora majoriteten av de som nämns i Josuas bok gjorde det inte. Många stod kvar i hundratals år efter den påstådda invasionen. Andra hade förstörts flera hundra år, och i flera fall över tusen år, tidigare. Återigen andra hade inte ens hunnit bli städer och var nästan obebodda. (Finkelstein 1988).

Men hur kan detta förklaras? Varför försöker Josuas bok lura i oss att det var våldsammare än det var.

Det är en oerhört väsentlig fråga, För svaren på den kan helt kasta om vår syn på Bibeln och de tidiga israeliterna.

Själv tror jag att förklaringen ligger någonstans i Israels förvandling till monarki. Från att ha varit ett stambaserat samhäle förvandlades Israel under kanske 1000-talet till ett kungadöme. Den tidigare mer egalitära ideologin ersattes med idéer om det sakrala kungadömet.

I Andra Samuelsbokens åttonde kapitel finns en beskrivning av detta. Den är ganska negativt hållen. Jag tar texten från 1917 års översättning.

"...Och Samuel sade till folket, som hade begärt en konung av honom,
allt vad HERREN hade talat.
Han sade: »Detta bliver den konungs rätt, som kommer att regera
över eder: Edra söner skall han taga och skall sätta dem på sina
vagnar och hästar, till sin tjänst, eller ock skola de nödgas
löpa framför hans vagnar.

Andra av dem skall han taga och sätta till sina över- och
underhövitsmän, och andra skola nödgas plöja hans åkerjord och
inbärga hans skörd och förfärdiga hans krigsredskap och hans
vagnsredskap.
Edra döttrar skall han taga till salvoberederskor, kokerskor och
bagerskor.
Edra bästa åkrar, vingårdar och olivplanteringar skall han taga
och skall giva dem åt sina tjänare;
och han skall taga tionde av edra sädesfält och edra vingårdar
och giva åt sina hovmän och tjänare.
Därtill skall han taga edra tjänare och edra tjänarinnor och
edra bästa ynglingar, så ock edra åsnor, och bruka dem för sitt
behov.
Av eder småboskap skall han taga tionde, och I skolen vara hans
trälar.
När I då ropen om hjälp för den konungs skull som I själva haven
utvalt åt eder, då skall HERREN icke svara eder.

Men folket ville icke lyssna till Samuels ord, utan sade: »Nej,
en konung måste vi hava över oss.»
Vi vilja bliva lika alla andra folk; vi vilja hava en konung som
dömer oss, och som drager ut i spetsen för oss till att föra
våra krig.»
Då nu Samuel hörde allt detta som folket sade, framförde han det
till HERREN.
Men HERREN sade till Samuel: »Lyssna till deras ord, och sätt en
konung över dem.» "

Lägg märke till berättelsens resignation! Monarkins införande beskrivs som någonting mot Guds vilja, som Gud endast motvilligt går med på.

Men spänningsfältet mellan rester av en tidigare mer egalitär ideologi, och det sakrala kungadömets auktoritära världsbild går genom hela GT. På så sätt kan man nog se profeterna i slutet av GT som en strävan att gå tillbaka till något tidigare, till de ideal som fanns före kungadömet.

Så varför förfalskar Josua historien? Vi vet att Josuas bok skrevs under kungadömets tid. Kan det inte ha varit så att lögnerna avspeglar just en önskan att vara som "andra folk", med mäktiga härskare som "drager ut i spetsen för oss till att föra våra krig"? Och så författas en storvulen och otäck skildring av blixtkriget mot Kanaan, skapad med exempelvis Tiglat Pileser III:s bedrifter som förebild?

Referens
Israel Finkelstein The Archaeology of the Israelite Settlement, 1988

Ytterligare läsning
Norman K Gottwald, The Tribes of Yahweh, 1999

Inga kommentarer: