tisdag 16 november 2010

Stugan i Fruvik

Den 5 juni 1972 lade jag in mig på ungdomskliniken på Långbro för andra gången. Jag minns dagen innan, söndagen den 4 juni. Jag stod på kvällen och tittade upp mot det rödvitrandiga huset på Fyrverkarbacken där vi bodde. Jag kände att nu skulle saker förändras på allvar.

Så på måndagen kom jag till Långbro. Där träffade jag bland annat Bettan, en tjej som var intagen som jag kände igen sedan förra gången. Jag tyckte om henne, så för mig var det faktiskt en lättnad att hon var kvar.

Under juni hände kanske inte så mycket. I motsats till förra gången fick jag psykofarmaka - en tablett med namnet Mallorol. Jag märkte inte några speciella effekter av att jag tog den.

Sedan stängde ungdomskliniken över sommaren. Men de som ville kunde följa med en del av personalen till en stuga i Fruvik, utanför Stockholm. Jag kände mig tveksam.

Men till sist kom jag dit. Det blev inledningen till något verkligt nytt.

Det berodde egentligen på en kombination av två saker. Dels att jag till sist beslutade mig för att jag ville testa hur det var att vara i stugan i Fruvik. Det andra vara mer udda. Jag hade fått Mallorol utskrivet, men märkte som sagt inget. Då fick jag en liten farlig idé. Vad händer om man överdoserar den?

Innan jag fortsätter vill jag tillägga att Mallorol numera är förbjudet, eftersom den ökar risken för hjärtdöd. Så det finns väl ingen risk att någon som läser detta ska kunna följa mitt exempel...

Resultatet, då? Ja, det var märkligt. För det första blev jag ledsen. Väldigt ledsen. Men det var underbart. Under flera år hade jag inte tillåtit mig att vara ledsen. Jag gick runt och var hektiskt aktiv, pratade om politik, saknade alla djupare kontakter, upplevde väldigt få känslor.

Så plötsligt kände jag en oerhörd sorg. Det gjorde mig mer angelägen att åka till stugan i Fruvik, för jag ville inte ensam förtäras av sorgen.

Jag hade varit där tidigare, men jag minns den dag då jag för första gången åkte dit för jag verkligen ville det. Det var i början av juli. Jag minns bussresan, och att jag verkligen var full av förväntningar.

För första gången på länge upplevde jag kontakter med människor som verkligt viktiga.

Jag minns inte när jag kom dit, men jag minns kvällen. Då satt vi ute i sommarnatten och sjöng, och Bettan spelade gitarr. Speciellt minns jag när hon spelade en då populär sång som hette "Hur står det till?". Texten var inte så avancerad, den bestod mest av upprepningar av fraserna "hur står det till?" och "om du så vill". Men just då älskade jag den. Det är synd den inte finns på You Tube, för i så fall skulle jag ha länkat till den.

När jag satt där insåg jag att jag för första gången på kanske ett och ett halvt år kände gemenskap.

Jag var inte i Fruvik hela sommaren, men tillräckligt ofta för att jag skulle se det som en trygg punkt. Jag hade glömt bort hur det var att vara såväl ledsen som glad. I Fruvik kom jag återigen på hur det kändes...

Jag undrar ibland om stugan finns kvar. Då användes den av Långbro sjukhus men det finns ju inte mer. Om den alls står kvar används den väl till något helt annat nu.

Om jag hade en bild av den skulle jag sätta upp den på väggen. Men det har jag inte.

Inga kommentarer: