onsdag 15 december 2010

Därför är förövarna nästan alltid män

Om att vara politiskt korrekt, en bisarr kampanj och hur man får beundrare. Från Spegeln 4/1999.

/ Anmärkning : På senare tid har kvinnors sexuella övergrepp mot barn lyfts fram i debatten. Det är bra, det finns definitivt en hel del kvinnliga förövare. Men tyvärr finns det ibland en tendens att tona upp andelen kvinnliga förövare, och bortse från det uppenbara faktum, som inga "mörkertal" i världen kommer att kunna ändra, att den överväldigande majoriteten av sexualbrott mot barn begås av män. Ett annat olustigt tema i debatten är de påståenden som förs fram att kvinnor som utsatts ofta blir förövare. Men det faktum att flickor faktiskt utsätts för övergrepp i barndomen klart mer än pojkar, men att trots detta de flesta förövare är män, talar definitivt emot sådana förenklade påståenden.

Nedanstående artikel skrevs 1999, i polemisk hetta. Dess syfte var egentligen att försvara den kvinnliga överlevarorganisationen SCI (idag RSCI) mot en kampanj som försökte utmåla dem som "mansfientliga" för att de inte tog emot män som medlemmar. De som drev kampanjen försökte, med hjälp av hot om ekonomiska påtryckningar och minskade bidrag, tvinga SCI att, mot den stora majoriteten av medlemmarnas vilja, ta in män som medlemmar.

Eftersom jag hade haft ett mycket nära samarbete med SCI och tidningen Spegeln sedan 1993 kände jag ett behov att försvara dem. Artikeln skrevs alltså som en markering till stöd för SCI i denna situation. Den är ibland lite ensidig, men i stort tycker jag den står sig idag!/
------------------------------
Det är idag salongsfähigt att bortse från kopplingen mellan vålds- och sexualbrott och det ojämlika förhållandet mellan könen. Kopplingen mellan manlighet, makt och våld är ju i vårt samhälle så självklar att inget borde var mer uppenbart.

Men dels verkar den vara *så* självklar att den nästan blir osynlig, dels finns det starka krafter som medvetet vill blunda för den. I dag är det exempelvis politiskt korrekt att hävda att män, i genomsnitt, är lika bra på att ta hand om barn som kvinnor. All statistik som visar att sexuella övergrepp mot barn, barnamord, försummelse av barnen, för att nu inte tala om fysiskt våld mot den andre föräldern är något huvudsakligen manligt glöms helt bort i sammanhanget.

Jan Guillou får mängder av beundrare när han hånar de feminister som varit elaka nog att påpeka att nästan alla vålds- och sexualbrott begås av män. Man kan undra sig om vare sig han eller hans beundrare någonsin öppnat en kvällstidning. Trots att brott begångna av kvinnor, liksom andra ovanligheter, har ett större nyhetsvärde än brott begångna av män, hittar inte ens kvällstidningarna speciellt många fall att skriva skandalartiklar om. Den som systematiskt letat igenom polisens brottsstatistik kommer utan att tvekan att finna att vålds- och sexualbrott mycket sällam begås av kvinnor. Detta är ingen hemlighet, alla kan se det - men de som vågar ställa frågan varför avfärdas som rabiata feminister…

Vad gäller sexualbrott mot barn visar all statistik att de nästan alltid begås av män. Exempelvis har den ansedde forskaren David Finkelhor i flera genomgångar visat att 90 procent eller fler av förövarna är män (Se exempelvis Finkelhor 1986: 126; jfr Russell och Finkelhor i Russell 1984: 215 ff). I de fall kvinnor begår sexuella övergrepp mot barn är det dessutom nästan alltid i nära samarbete med eller på uppmaning av män (Finkelhor 1986: 126). Intressant nog är den enda typ av sexualbrott mot barn där andelen kvinnliga förövare är relativt hög rituella övergrepp, där kvinnorna normalt sett utför övergrepp inom ramen för nära nog totalitära, och nästan alltid mansdominerade grupper. (Sakheim/Devine 1992: 129).

Att dessa fakta inte får något större genomslag i utredningar om vårdnadstvister eller gemensam vårdnad är egentligen en skandal.

Russell och Finkelhor föreslår (i Russell 1984: 229 ff) flera anledningar till den manliga dominansen bland förövarna. Dels framhåller de att män, till skillnad från kvinnor, är socialiserade till att föredra sexualpartners som är mindre, svagare, oskyldiga och maktlösa. Dels är de, också till skillnad mot kvinnor, uppfostrade till att inte bara ta sexuella initiativ utan även att "övervinna motstånd" mot dessa initiativ. Dessutom är män statistiskt sätt mer promiskuösa än kvinnor, kan lättare få sexuell lust oberoende av den känslomässiga kontexten., och män har socialiserats till att sexualisera våld och aggressioner. Vidare är kvinnor i vårt samhälle genomgående mer känsliga för barns signaler och har lärt sig att beskydda barn och inte skada dem. Eftersom fler kvinnor än män har utsatts för sexuella övergrepp har de också större förmåga till empati med offer för övergrepp. En sexualisering av relationen med barn uppmuntras dessutom mer i manliga än i kvinniga subkulturer.

Vad Russell och Finkelhor inte diskuterar, däremot, är det könsmaktssystem som ligger under alla dessa attitydskillnader. Våld och övergrepp har varit kopplade till den manliga makten åtminstone sedan den tidiga bronsåldern. När en känd runsten från vikingatiden hyllade en man för att han "hemsökte Grekland manligen" var det knappast snälla romantiska äventyr som åsyftades...

Somliga påstår att män begår övergrepp mot kvinnor för att kvinnor är svagare än män. Med andra ord att det är en enkel fråga om styrkeförhållanden - om kvinnor vore starkare än män skulle det vara tvärtom! Men män begår övergrepp mot andra män mer än vad kvinnor begår övergrepp mot andra kvinnor, liksom som nämnts övergrepp mot barn i mycket högre grad än kvinnor. De barn som utsätts för sexuella övergrepp är av båda könen. men flickor är överrepresenterade. Enligt Finkelhor (1986: 62) visar olika undersökningar ganska olika resultat vad gäller andelen pojkar bland de utsatta. Medan somliga studier har siffror på cirka 10 procent kommer andra upp till så höga siffror som 30 procent. Men även om det skulle vara de högre siffrorna som stämmer, ändrar det knappast bilden av att övergrepp mot barn är en form av sexualiserat våld som ytterst är knutet till ett könsmaktssystem. Pojkar är faktiskt inte män, utan barn. Florence Rush (1981: 170) påpekar att biologiskt kön och socialt genus inte behöver vara samma sak och att förövare kan uppfatta sina offer som av motsatt genus, även när de biologiskt sett är av samma kön som förövaren. Hon jämför med de manliga fångar som tvingas vara "kvinnor" i våldtäkter i fängelser.

Att blunda för koppling mellan våld, övergrepp och social "manlighet" är idag politiskt korrekt. Att låtsas att vi lever i en värld där övergrepp är könsneutralt är ytterst ett sätt att vägra inse att vi lever i ett patriarkat. Det är därför Jan Guillou fnyser åt de feminister som bara pekar på självklara sanningar. Det är därför en regeringsexpert hudflängs i pressen för att han vågade antyda att kvinnor i genomsnitt kanske är bättre mot barn än vad män är. Och det är slutligen därför den kvinnliga överlevarorganisationen SCI utsätts för ekonomiska påtryckningar och på sina håll en bisarr hetskampanj för att de valt att förbli en kvinnoorganisation för att de ser det som det bästa sättet att ge en trygg miljö för sina medlemmar.

Referenser

David Finkelhor: A sourcebook on Child Sexual Abuse, Beverly Hills etc. 1986
Florence Rush, The Best-Kept Secret, Bradenton 1981
Diana Russell, Sexual Exploitation, Beverly Hills etc. 1984
David Sakheim, Susan Devine (red), Out of Darkness, New York etc. 1992

1 kommentar:

Johanna sa...

Lika bra då som nu
och sorgligt nog om än ännu mer aktuell

Tack!

Påskfirandet - den kusliga bakgrunden

Långfredag....  Dagen då man ska fira hur "Guds son" offrades och torterades ihjäl för 2000 år sedan.  Många vet dock inte bakgrun...