lördag 26 februari 2011

Att sabotera tobaksreklam

I dessa dagar för 41 år sedan höll jag på att sabotera tobaksreklam. Sådan var då tillåten även på offentlig plats. Några år senare förbjöds det på offentlig plats, senare även i andra sammanhang.

Jag kom på idén lördagen den 31 januari 1970. Jag hade fyllt 15 en månad tidigare. Jag gick ut och klistrade upp en sida ur tidningen Mad från oktober 1968 på en affisch med cigarettreklam nära Västerbroplan. På Madsidan stod "Tobaksindustrin gör längre och längre cigaretter. En dag har det gått för långt." Till en bild av en jättelång cigarett som hölls av en skeletthand.

En halv vecka senare köpte jag en tuschpenna och började systematiskt förstöra all tobaksreklam i min omgivning. Jag åkte aldrig fast, men en gång passerade en bil förbi och en man hötte med näven och skrek att jag skulle sluta. På bilen stod namnet på en reklamfirma.

En annan gång långt senare höll jag på att råka illa ut. Det var Valborg och när jag saboterade tobaksreklam i en telefonkiosk vid Fridhemsplan blev jag av några äldre ungdomar beskylld för att vara ansvarig för en smällare som smällt i närheten. Jag förbättrade inte min ställning när jag sa att jag pratade i telefon och det bevisligen inte var någon i luren när de kollade min story. Men de släppte mig och lät mig gå.

Jag brukade skriva saker som "Jag har också gått över till cancer" och "Snabbt som vinden dödar Minden" och ritade dödskallar. Ibland rev jag ner affischerna.

Det fanns dock ett moraliskt dilemma. Jag var aktiv i elevrådet, och vi krävde rökruta på skolgården. Men jag såg det inte som en motsägelse. Jag ansåg då att ungdomar hade rätt att röka även om det var farligt, men att mäktiga företag inte hade någon rätt att försöka lura folk in i skadliga vanor. Kort sagt: individen skulle ha frihet, företagen skulle hållas kort. Ungefär så tyckte jag.

(Idag tycker jag nog att rökruta på skolan var en ovanligt korkad idé!)

Men det var spännande. En gång träffade jag en som jag då tyckte mycket mystisk kvinna vid Västerbroplan. Detta möte står kvar som ett vemodigt men vackert minne.

Tyvärr har den dagbok jag förde över mina sabotage kommit bort. Det är väldigt synd. Jag skulle gärna vilja gå igenom den idag.

5 kommentarer:

Blavatskys babian sa...

Aha! Det där är den revolutionäre aktivistens klassiska misstag: att man dokumenterar sina egna sabotage. Det skall man alltså INTE göra.

Vänliga hälsningar,

De osynliga mästarna.

;-)

Anonym sa...

Tycker så mycket om din blogg. Du delar vekligen med dig av ditt jag, din uppväxt på ett äkta och ärligt och öppet sätt. Vill bara du ska veta det. Kram!
/anonym

Erik Rodenborg sa...

Tack anonym, det var roligt att få veta att du tycker det!

Varma hälsningar Erik

Erik Rodenborg sa...

Blavatskys babian

Men nu försvann dokumentationen i en papperskorg nära Telefonplans tunnelbanestation 1971 eller (mer troligt) 1972. Tyvärr.

Jag kanske omedvetet tyckte som "de osynliga mästarna" då, vad vet jag... Jag fick plötsligt bara ett infall att slänga den.

Men det var nog en av de många dumma sakerna jag gjort i mitt liv, tycker jag nog nu.

Hans sa...

Jag gillar också verkligen den här bloggen! Eriks fina texter, och Blavatskys babians pärlor i skön kombination!