söndag 27 mars 2011

Jo, döden var nog en man ändå

/Recension av mig från 2003 av Lars Borgnäs bok "Sanningen är en sällsynt gäst", också den från 2003. Min recension var bland annat publicerad i Internationalen./

När Per Lindebergs bok "Döden är en man" kom ut 1999 blev den oerhört uppmärksammad. Den presenterades som en bok som skulle ha bevisat att de två läkarna ("obducenten" och "allmänläkaren") som anklagats för styckmordet på Catrine da Costa var oskyldiga och hade utsatts för ett justitiemord. De hade visserligen inte dömts för mordet men domstolen slog fast att de var skyldiga till styckningen.

Trots att flera debattörer visade att Lindebergs metod var intimt kopplad till hans kvinnoförakt och elitistiska människosyn (se framförallt Kerstin Alfredssons analys i Arena, nr 3/2000) bibringades nog många uppfattningen att med Lindebergs bok hade sista ordet sagts i detta fall.

Det hade det inte. Och hur skulle det kunna vara så, när Lindeberg inte bara reflexmässigt ifrågasatte trovärdigheten hos alla de vittnen som hade sagt något som kunde vara till läkarnas nackdel, utan dessutom med ett förklenande (och ofta extremt manschauvinistiskt) språkbruk ifrågasatte alla dessa människors karaktärer. Själv har jag aldrig förstått hur någon människa kunnat läsa Lindebergs bok utan att fyllas med en spontan misstro mot hans behandling av materialet

Vid läsningen av Lars Borgnäs bok "Sanningen är en sällsynt gäst" inser man att en sådan misstro var i högsta grad berättigad. Borgnäs bok bygger främst på det material som användes i de fyra inslag i Uppdrag Granskning under 2001 och 2002 som tog upp styckmordsfallet. Men dessutom finns ett avsnitt på nära hundra sidor (kapitel tre) som skoningslöst går igenom två centrala partier i Lindeberg bok - de som behandlade "dagboksvittnet" och "fotohandlarparet". Dessa vittnen, som systematiskt kränktes av Lindeberg, får nu en välförtjänt upprättelse. Borgnäs visar hur Lindebergs ensidiga presentation av materialet skapade en suggestiv bild av otillförlitliga vittnen, en bild som vid en närmare granskning faller sönder.

I övrigt behandlar Borgnäs samma ämnen som han tog upp i Uppdrag Granskning. Det mest väsentliga är förmodligen fallet med "arkitekten", det sista vittnet som såg Catrine i livet. Inte nog med att denne man, som brukade gå till prostituerade och var känd för sadistiska böjelser, inte undersöktes av polisen. Dessutom visade det sig att han hade en koppling till obducenten, via en polisman, som inte bara var bekant med den anklagade läkaren, utan även var hans närmaste granne. Borgnäs går systematiskt igenom polisens underlåtenhet att undersöka detta. Denna kan knappast vara någon tillfällighet - en sådan underlåtenhet att närmare undersöka spår som pekar mot personer med en högre samhällsställning har likheter med en lång rad andra rättsfall - alltifrån Kejneaffären till Palmemordet.

I ett annat avsnitt behandlas obducentens hustrus så kallade självmord. Det fallet är på många sätt enklare än mordet på Catrine da Costa. Även den som endast läst Lindebergs beskrivning av "självmordet" i "Döden är en man" torde bli ganska så övertygad om att självmordsteorin är så pinsamt osannolik, att endast den mest naive skulle kunna gå på den. Här lägger Borgnäs fram nya fakta, som stöder denna spontana "suntförnuftsmässiga" reaktion.

Det mest spekulativa avsnittet är förmodligen teorin om hur Catrines död skulle kunna kopplas ihop med en serie av andra mord. Här gör förvisso Borgnäs många träffande iakttagelser, och en förutsättningslös polisutredning skulle möjligen kunna följa upp dessa spår. Tyvärr talar ingenting för att vi får se några seriösa förutsättningslösa polisutredningar i fallet.

Borgnäs visar i det kanske mest övertygande avsnittet i boken, hur polisen, i nära samarbete med Leif GW Persson, och livligt påhejad av Jan Guillou, försökte sätta dit några män i Solna, som hade oturen att ha likheter med Perssons dilettantiska "gärningsmammaprofil". Det framgår med en pinsam tydlighet att denna utredning endast hade syftet att fria läkarna genom ett lätt overkligt letande efter alternativa gärningsmän, som anhölls på i stort sett inga grunder alls. Något av det mest avslöjande i hela boken är de intervjuer som Borgnäs i detta avsnitt gjorde med Guillou, Persson, och kriminalkommissarie Bo Åström, som ledde den nya utredningen.

Redan 1988 visade Hanna Olsson att åklagaren Anders Helin, genom att inte vilja ta hänsyn till de många vittnesmålen från de prostituerade kvinnor som pekade ut obducenten (som han kallade för "fladdriga vittnen"), representerade en reaktionärt elitistisk människosyn. Borgnäs bok visar att denna grundinställning går igenom även i andra avseenden. Rättsväsendet har i sig en inbyggd tendens att skydda de som befinner sig högt upp i samhällshierarkin. Det blir speciellt tydligt i de fall som handlar om sexualiserat våld. Det är förmodligen endast en tidsfråga innan Sverige får en skandal jämförbar med Dutrouxaffären.

32 kommentarer:

Casselbrant sa...

Allvarligt talat, det räcker väl med att höra bandupptagningarna från "fotohandlarparets" vittneskonfontationer för att avskriva dem fullständigt?

Eller det faktum att ingen annan på deras fotohandel kan minnas någonting överhuvudtaget över den händelse som de själva påstår att de avhandlat upprört på plats.

Sedan skulle jag vilja veta vad Per Lindebergs eventuella personliga egenskaper har med bevisningen i ett rättsfall han skriver om? Det kan knappast vara av relevans?
Det luktar lite Pol Pot över det resonemanget!

Erik Rodenborg sa...

Dina invändningar är klart bemötta i Borgnäs bok. Har du läst den?

Lindeberg avslöjar sig i sin bok som en elitist, kvinnoföraktare och antifeminist av stora mått. Det är väl milt sagt troligt att detta faktum torde ha påverkat hans behandling av sitt material om da Costa-fallet.

Pol Pot beordrade massmord. Att jämföra mig med just den personen är ju lite anmärkningsvärt.

Jag vill också påminna dig om att du den 10 december 2009 skrev detta på min blogg: "Jag inser nu att du har enorma problem med verklighetsuppfattningen så jag skall genast sluta besöka denna plats."

Uppenbarligen kunde du inte slita dig.

Att skriva om Da Costa-fallet och inte vara helt övertygad om att läkarna är oskyldiga är som att trampa i en myrstack. Man får genast en uppsjö av ilskna och ofta okunniga kommentarer.

Vadan denna besatthet?

Anonym sa...

Det är lustigt hur det görs så diametralt olika tolkningar av fotohandlarparet och vittneskonfrontationen.

Jag tycker Borgnäs gör mos av Lindebergs tolkning av dem. Men det är jag då.
Det verkar också vara en förbjuden åsikt.

Varför är det så otänkbart att läkaren/obducenten faktiskt har något med mordet att göra?

Trots att vandringssägner råder om obducenten, trots att överdrifter i skildrandet av honom förekommer?

Vissa driver frågan som om det prompt MÅSTE handla om justitiemord utan att faktiskt kunna bevisa att det gör det,

och identifikationen med dessa män lyser igenom.

Det är fortfarande Catherine som är mördad och det är märkligt tyst om henne och de faktum att det handlar om mord på en utsatt grupp, (prostituerad kvinna).

Reaktionen har tyvärr redan segrat och debatten kantrat.

Erik Rodenborg sa...

Anonym 07.05
Visst gör Borgnäs mos av Lindebergs angrepp mot fotohandlarparet.

Och vad gäller Casselbrants felaktiga påstående att "ingen annan på deras fotohandel kan minnas någonting överhuvudtaget över den händelse som de själva påstår att de avhandlat upprört på plats" vederläggs det definitivt i Borgnäs bok från 2003, sidan 127 f.

Dels intervjuade inte polsen några anställda om saken, dels lyckades Borgnäs flera år senare finna en av de anställda som bekräftade fotohandlarparets berättelse.

Lindeberg och hans anhängare har en ganska så problematisk relation till verkligheten.

Arthur sa...

Det är ju synd att Borgnäs valde fel yrkesbana. Med den uppenbart sällsynta talang och begåvning han tycks besitta borde han ha blivit spaningsledare eller åklagare. Då hade såväl da Costas som Palmes banemän suttit bakom lås och bom sedan länge.

Han hade givetvis gjort mos av det mesta. För att bara kommentera det senaste när det gäller det s.k fotohandlarparet:

Herr Schröder kontaktade polisen (3 år efter den påstådda händelsen) med sin fantastiska historia om likbilderna och den mystiske kunden. Hans fru brer på ytterligare. Mordutredarna ber paret prata med sina anställda i butiken, som ju enligt paret Schröder tappat matlusten, skrikit högt o.s.v. så att parets uppgifter bekräftades. De återkom till utredarna och förklarade att ingen i personalen hade kommit ihåg händelsen. Vad skulle polisen göra i det läget? Skulle de ha hört hela personalstyrkan för att verkligen få bekräftat att de ingenting mindes? Det hade ju i så fall kraftigt försvagat uppgifterna från paret Schröder, som polisen så gärna ville kunna använda sig av. Ändå gjorde man ett försök att bringa klarhet i saken - man förhörde den anställda som verkligen borde ha kommit ihåg händelsen (om den inträffat), nämligen fru Schröders egen syster. Och hon kunde inte bekräfta någonting.

Vad ska man dra för slutsats av detta? Ja, Borgnäs drar ju slutsatsen att polisen försummade att verkligen gå till botten med saken. Detta fick han t.o.m. Jan Guillou att gå på i något sammanhang, när Norstedt spred Borgnäs irrläror i början av 2000- talet.

Min slutsats är att polisen inte ville avfärda fotohandlarparet, utan hålla dem igång så att de kunde användas i en rättegång. Därför lade man inte ner någon möda på att försvaga deras uppgifter.

Det här "vittnet" som Borgnäs med hjälp av fru Schröder grävde fram 20 år senare är ungefär lika förtroendeingivande som det så kallade "menedsvittnet" M.Seppälä (utan andra jämförelser).

Att Schröders på vägen pekade ut såväl figuranter som de bägge läkarna som den person som påstods lämnat in bilderna är ju bara en petitess som på intet sätt förminskar värdet av vittnesmålen.

Sen håller jag med Casselbrant. Per Lindebergs ev. personliga egenskaper har väl ingenting med själva bevisningen att göra. Jag tycker faktiskt att du skall sluta med att gå till personangrepp och istället ägna dig åt att i sak bemöta det du uppfattar som fel. Man känner sig förflyttad till gamla interna strider inom vänsterrörelsen där person alltid gick före sak.

Återkom gärna när du ORKAT läsa Lindebergs senaste version eller tagit del av förundersöknings-protokollet. Och det är alltid mer trovärdigt om man väntar med att veta vad man skall tycka tills man tagit del av argument.

Erik Rodenborg sa...

Arthur
Jag ska läsa Lindebergs senaste om ett tag. Hans första var inte speciellt övertygande, det ska ju bli intressant om han lyckades lyfta sig själv i håret mellan de båda versionerna.

Lindeberg frossar själv i föraktfulla personangrepp genom hela sin bok, så jag har inte alltför dåligt samvete om jag inte alltid behandlar honom så älskvärt.

Du har förresten själv en ganska så märklig konspirationsteori.

Du skriver: "Min slutsats är att polisen inte ville avfärda fotohandlarparet, utan hålla dem igång så att de kunde användas i en rättegång. Därför lade man inte ner någon möda på att försvaga deras uppgifter."

Vad su säger är ju i praktiken att polisen fattade att fotohandlarparets uppgifter var falska, men att de inte ville att det skulle framkomma genom att de undersökte saken närmare.

Borgnäs har motsatt konspirationsteori. I själva verket förutsätter båda huvudståndpunkterna i debatten ganska så omfattande konspirationer...

Vad gäller dagboksvittnet har ju allehanda befängda konspirationteorier förts fram, som att ledande feminister skulle ha hjälpt henne att förfalska dagboken.

Chefsåklagare Bjarne Rosén kom efter att det bland annat hållits intensiva och hårda förhör med dagboksvittnet fram till att inget tydde på att dagböckerna var förfalskade.

Jag tror vare sig han var inkompetent (han ger ett ovanligt kompetent intryck!) eller att han deltog i någon elakartad feministisk komplott för att sätta dit oskyldiga.

Arthur sa...

jo jo,

det är ju fantastiskt. Att som Schröders med sådan precision, snabbhet och säkerhet kunna peka ut allmänläkaren efter 3 år är i sig så pass trovärdigt att bara detta borde vara tillräckligt för att få såväl allmänläkaren som obducenten fällda för mord. Möjligen också seriemord. Vittnesmålen stärks sedan ytterligare av det av spaningsledare Borgnäs upphittade vittnet. Det är synd och skam att domstolen med sådana vittnen inte vågade fälla herrarna.

Erik Rodenborg sa...

Arthur
Svarar du på min kommentar, eller på en imaginär kommentar jag inte kan se?

Arthur sa...

se det som en betraktelse över på vilket fantastiskt sätt utredningen bedrivits

Anonym sa...

Ang. dagböckernas äkthet:
Är det inte märkligt att när man på riktigt ska pröva vittnesmålet och dagböckernas äkthet, har dessa gått upp i rök.
Vidare kan man ju undra varför fröken Seppäle inte nämnde något om varken läkare eller hennes dokumentation av deras, av CdC beskrivna, förehavande med CdC, när hon förhördes av polisen alldeles i början av utredning. Det är ju rimligt att anta att hon inte hade glömt det då om hon kommer ihåg det så pass långt senare.
Ovanstående resonemang förutsätter förstås att dagböckerna är äkta och att dess innehåll uteslutande beskriver verkliga händelser...

/JonesK

Erik Rodenborg sa...

Du skriver: "Är det inte märkligt att när man på riktigt ska pröva vittnesmålet och dagböckernas äkthet, har dessa gått upp i rök."

Ja, det är ju lite märkligt kanske. Kan lätt användas till konspirationteorier, väl att märka åt båda hållen. Det lär finnas de som tror att dagböckerna försvann från polishuset för att några var rädda för att de skulle kunna bevisas vara äkta. Men du tycks tro att de försvann för att några var rädda för att de skulle kunna bevisas vara falska. Tja, både idéerna är teoretiskt möjliga. Frågan är om någon av dem, och i så fall vilken, är trolig.

Mer allmänt är det mycket svårt att förfalska en så tättskriven dagbok flera år senare så att tränade utredare kommer att tro att den är äkta. Jag tror faktiskt inte att "dagboksvittnet" var kapabel till det. Men du tillhör tillhör kanske de som menar att "feminister" som behärskade konsten hur man övertygande förfalskade dokument valde att kontakta en prostituerad narkoman och sedan övertalade henne att gå med på detta bedrägeri? Att kalla detta "osannolikt" är bara förnamnet.

Varför skulle dagboksvittnet förresten vilja ge polisen en förfalskad dagbok, vare sig nu hon själv eller "feministerna" låg bakom. För att få nöjet att delta i diverse rättegångar, utsättas för korsförhör och att noga synas av polisen? Som bekant är detta prostituerade narkomaners favoritsysselsättning? Eller?

I allmänhet tror jag förresten att man blir skickligare att ljuga för myndigheter ju högre upp man kommer i samhällshierarkin.

Anonym sa...

Jag tillhör inte någon homogen grupp i den här frågan, så sådana förutfattade meningar om min politiska/ideologiska orientering betackar jag mig ifrån.
Konspiration eller inte men polisen valde att inte skicka böckerna till SKL. Av vilken anledning vet inte jag men man kan tycka att det var korkat att inte validera sin tes att dagboken var äkta och vittnet talade sanning. Det hade ju onekligen givit mer tyngd åt vittnesmålet om det kunde backas upp med teknisk bevisning.
Nu gjordes inte detta och det innebär att det inte kan användas för att bevisa varken det ena eller det andra och det kan definitivt inte användas för att fastställa (bortom allt rimligt tvivel om man så vill) att det hon säger är sant.

För övrigt glömde du svara på den andra och kanske viktigaste frågeställningen...

Anonym sa...

Jag glömde signera ovanstående...
/JonesK

Erik Rodenborg sa...

Håller förstås med om att det var fel att inte skicka dagboken till SKL.

Jag svarar på de frågor som jag tror mig ha någorlunda bra svar på, och det har jag inte på din andra fråga.

Mer allmänt kan jag möjligen anta att om man tillhör en så utsatt grupp som dagboksvittnet är ens relation med polisen inte den bästa, och det kan vara en del av förklaringen.

Själv säger hon att när hon pratade med polisen första gången nämnde hon den som så vitt hon visste var Catrines sista kund, och tänkte inte förrän efteråt på att läkarna skulle kunna vara intressanta i sammanhanget.

Irrationellt, kanske. Men alla beter sig inte helt rationellt i en sådan extrem situation.

Anonym sa...

Jag uppfattar det ofta som att denna "utsatta" grupps utsatthet används i motsatta syften rätt ofta. Utsattheten innebär inte någon minskad trovärdighet i det ena sammanhanget medan det i andra sammanhang kan innebära att värdefull information undanhålls. Denna anpassade logik känns märklig.

När det gäller detta fall så måste man förska hålla sig till det man "vet" för att man ska ta sig framåt. Oavsett vilken "sida" man befinner sig på verkar åsikten vara att polisens arbete har varit undermåligt.
Alla typer av uttalanden som sker i efterhand för att få ens beteenden/uttalanden att verka vara mer i linje med sin övertygelse måste tas med en viss skepsis. Uttalandena är inte nödvändigtvis avsiktligt manipulerande men det är fastställt att det mänskliga minnet är duktigt på att skapa anpassade verkligheter.

/JonesK

Casselbrant sa...

"Allvarligt talat, det räcker väl med att höra bandupptagningarna från "fotohandlarparets" vittneskonfontationer för att avskriva dem fullständigt? "

"Dina invändningar är klart bemötta i Borgnäs bok. Har du läst den?

Lindeberg avslöjar sig i sin bok som en elitist, kvinnoföraktare och antifeminist av stora mått. Det är väl milt sagt troligt att detta faktum torde ha påverkat hans behandling av sitt material om da Costa-fallet."

Visste inte att det här var Borgnäs blogg?
Ok, läs lite långsammare så får vi se om det fäster: "Allvarligt talat, det räcker väl med att höra bandupptagningarna från "fotohandlarparets" vittneskonfontationer för att avskriva dem fullständigt?"

Eller?

Casselbrant sa...

"Lindeberg och hans anhängare har en ganska så problematisk relation till verkligheten."

Jepp, vi är otäcka oliktänkare...Pol Pot igen!

Erik Rodenborg sa...

Casselbrant, du är bara tröttsam. 
Pol Pot dyker upp igen, med anledning av att jag säger att Lindeberg och hans anhängare har en ganska så problematisk relation till verkligheten. Så om man tycker att någon eller några har en problematisk relation till verkligheten är det lämpligt att bli jämförd med en massmördare. 



????!!!!!!



Exakt på vilket sätt leder lyssnande på de nämnda bandinspelningarna med fotohandlarparet att man kan "avskriva dem fullständigt"? Förklara dig gärna närmare. 



Men låt oss ändå anta att man utifrån dessa skulle komma fram till att utpekandet av allmänläkaren var tveksamt så kvarstår det faktum att de säger sig ha mottagit en film av denna karaktär. Det står och faller inte med om själva utpekandet är svagt eller inte. 



Att personer visar osäkerhet vid ett utpekande är ju relevant, det medges, men det är inte ett belägg för det Lindeberg verkar anse - att hela fotohandlarparets berättelse är ett påhitt. 



För övrigt återigen, du har tidigare skrivit: "Jag inser nu att du har enorma problem med verklighetsuppfattningen så jag skall genast sluta besöka denna plats." Vad fick dig att ändra dig?

Erik Rodenborg sa...

PS.
Du anser dig kunna skriva att jag har "enorma problem med verklighetsuppfattningen" och det är tydligen OK att skriva.

Men om jag skriver att några personer har "en problematisk relation till verkligheten" är det jämförbart med Pol Pot.

Snälla Casselbrant, var vänlig och redogör för den kvalitativa skillnaden mellan dessa två påståenden och tala om varför det andra är Pol Pot-liknande men det första inte. Jag väntar med spänning.

Arthur sa...

Erik,

Om vi bortser från alla ovidkommande tillmälen och påhopp så vore det ändock intressant om Du kunde utveckla varför Du tycker att utpekandet av Allmänläkaren 3 ÅR EFTER den påstådda händelsen är trovärdigt.

Till saken hör ju (och då kan man gå till själva källorna) att innan Allmänläkaren utpekades (med 100 %:s säkehet) hade ju såväl "Obducenten" som olika figuranter med mellan 80 och 90 %:s säkehet pekats ut som den som påståtts lämna in bilderna för framkallning.

Det skulle uppskattas om Du i Ditt svar avstod från att hänvisa till Lindebergs elitism, kvinno-föraktande och antifeminism och inte heller hänvisade till Din guru Borgnäs. Gör en egen intellektuell analys av vittnesmålen och VARFÖR Du sätter sån stor vikt vid dem.

Erik Rodenborg sa...

Jag har en som jag anser ganska välgrundad åsikt om dagboksvittnet men jag har inte på samma sätt någon egen lika välgrundad åsikt om fotohandlarparets utpekande vid konfrontationen.

Jag blev imponerad över Borgnäs avsnitt om fotohandlarparet i hans bok, och uppfattade det som att han effektivt bemött diverse invändningar. Men jag kan förstås ha fel. Jag ska alltså läsa Lindeberga eventuella kommentar om fallet i pocketupplagan av hans bok innan jag eventuellt uttalar mig vidare om just den saken.

Tre år är i och för sig inte så lång tid, tycker jag, som kan minnas händelser från 1967 som om de hände igår, men de olika turerrna kring olika utpekanden är ju ett problem.

Men man ska minnas att det finns två frågor:
1.Talade fotohandlarparet sanning om att någon hade kommit och lämnat in filmerna på det sätt de beskrev? 2. Pekade de ut rätt person? Det ena faller inte med det andra.

Att hävda att de kan ha pekat ut fel person innebär inte automatiskt att man hävdar att de ljög.

Arthur sa...

Erik,

Då tycks vi ändock vara överens om att det finns tveksamheter i Schröders utpekande av "Allmänläkaren". Själv skulle jag nog säga att utpekandet och på det sätt det vuxit fram starkt bidrar till min inställning att de utredande poliserna inte var intresserade av sanningen. Deras enda intresse var att "sätta dit" läkarna.

Det är lite intressant att debattera med Dig och det skall vi fortsätta med, men jag skulle vilja ha svar på följande:

Tror Du att de båda läkarna tog livet av Catrine da Costa eller ansluter du dig till tingsrättens domskäl att de endast styckat kroppen?

Det skulle åter uppskattas om du i ditt svar INTE hänvisade till Borgnäs utan byggde svaret på egna analyser.

Erik Rodenborg sa...

Arthur
Det vore omöjligt att komma förbi Borgnäs om jag skulle försöka mig på ett svar. Jag har ju inte suttit och läst förundersökningar och intervjuat vittnen, och har ingen avsikt att göra det.

Jag är alltså beroende av material som andra presenterat i böcker, rapporter, artiklar, och TV-program. Och där är Borgnäs som jag ser det ganska så central.

Men just nu tänker jag inte komma med någon utförlig analys.

Jag nöjer mig med att säga att domstolens från båda håll (! ja i alla fall i början!) så kritiserade beslut om att inte fälla för mord men uttala sig om styckningen i ljuset av det Borgnäs grävde fram om arkitekten, idag ter sig rimligare än när domen kom.

En av de troligaste kandidaterna till att ha mördat Catrine da Costa torde vara just arkitekten.

Jag vet inte om du är nöjd med svaret, men mer utförlig än så vill jag inte vara nu.

MVH Erik

Arthur sa...

Erik,

Då tycks vi alla fall vara överens om att

1) Polisen gjort ett undermåligt arbete

2) Fotokonfrontationen lämnade mycket övrigt att önska

3) Någon annan än läkarna tog livet av Catrine da Costa.

Då undrar jag om Du fortfarande tror att "Obducenten" och "Allmänläkaren" styckade hennes kropp?

Erik Rodenborg sa...

Jag vill inte uttala mig med någon som helst säkerhet om vem eller vilka som styckade Catrine da Costa, men jag anser inte att det på på nägot sätt är bevisat att domen från 1988 skulle vara felaktig.

Och jag tycker att argumenten för den tystas ner respektive karikeras i den offentliga debatten idag.

Och jag VET inte vare sig vem som mördade eller inte mördade Catrine da Costa. Om jag tvingas redovisa för vem jag "tror" det var svarar jag "arkitekten", men det är inte mer än en "tro"...

PS. För övrigt ogillar jag evighetsdebatter på nätet.

Erik Rodenborg sa...

Mer allmänt är min huvudpoäng inte att just jag skulle ha någon "nyckel" till vem eller vilka som var mördaren/mördarna och att just min åsikt i den frågan skulle vara av något speciellt intresse.

Den är att den metod som Lindeberg använder är tvivelaktig, och att den präglas av en elitistisk och reaktionär syn på människor, vilket skulle få negativa konsekvenser till och med om han skulle ha rätt i den konkreta frågan. Den syn han har på exempelvis barns, prostituerades, narkomaners trovärdighet eller på den påstådda "incestpaniken" måste bekämpas. Om han mot förmodan skulle ha rätt i just detta fall är det ett fenomen av typen den blinda tuppen som hittar ett korn.

Vidare gör detta att det inte finns någon som helst anledning att lita till hur han behandlar sitt material. För de som inte har tillgång till "slasken" och inte ha någon möjlighet att kontrollera hans källor leder det ändå till att man måste ställa sig frågande till allt han tar upp, som man inte själv kan kontrollera. Det finns ingen anledning att tro att han behandlar sitt material "objektivt".

Nätdebatter har sin egen förytligande logik, som jag inte vill fastna i. I synnerhet inte i det form av pingpongspel som nätdebatter oftast urartar till, där man ofta genast ska tvingas svara på frågor som "tror du han är skyldig, ja, eller nej?!".

Jag ser Borgnäs försök som det mest logiskt sammanhängande försöket hittills. Utifrån de mycket begränsade kunskaper och insikter jag har. Men det finns många frågetecken. Dessa kommer dock inte på något sätt att rätas ut genom pingpongdebatter på nätet.

Arthur sa...

Erik,

En gång i världen myntades uttrycket "ping-pong-diplomati". Även ping-pong debatter på nätet kan ha sina poänger.

Jag inser dock att det i detta fall är meningslöst eftersom Du baserar Din inställning i denna fråga på att Du tycker illa om Per Lindeberg, inte vad som framkommit i sak. Det som ändock är förbryllande är att Du på något sätt tycks ha förmåga att inse att en del saker gått på tok.

Fundera på det och återkom när Du läst Per L:s senaste upplaga. Och ännu hellre, ta del av förundersökningsprotokollet. Jag är övertygad om att Du därefter ytterligare kommer att nyansera din inställning.

Slutligen måste jag säga jag kan tycka att det är märkligt att sådana som Lars Borgnäs, Hanna Olsson och Christian Diesen inte längre hörs eller syns i debatten i denna enl. mitt sätt att se det den största rättsskandalen i Sverige i modern tid.

Erik Rodenborg sa...

Arthur
Du skriver: "Jag inser dock att det i detta fall är meningslöst eftersom Du baserar Din inställning i denna fråga på att Du tycker illa om Per Lindeberg, inte vad som framkommit i sak."

Jag baserar inte min inställning i "denna fråga" på att jag "tycker illa om Per Lindeberg", men jag baserar min (bristande) tilltro till Per Lindebergs behandling av material som jag kan inte så lätt kan kontrollera på (bland annat) karaktären av Lindebergs sätt att argumentera i övrigt.

Det är inte riktigt samma sak.

Suzanne sa...

Som kvinnlig feminist är jag chockad över att debattörer kan hävda utifrån Lindebergs bok att han är sexist (eller "oerhört manschauvinistisk och elitistisk).
Jag kan såklart inte intyga eller dementera att Lindeberg är dessa saker eftersom jag aldrig träffat honom. Men jag har just läst de nästan 800 sidorna som är "Döden är en man". Ingenstans finns belägg för något av detta.

Tvärtom är boken desto mer trovärdig iochmed att den inte spårar ur på det könspolitiska planet. Det tycks för mig som om Lindeberg är intresserad av att visa på problem med tunnelseende hos polis och påverkan iochmed mediahysteri, ingenting annat.

Feminism får ALDRIG bli lika med oförmåga att följa grundläggande rättssäkerhetsprinciper, att acceptera tarvligt utförda förundersökningar och uppenbar risk för vittnespåverkan, att acceptera ryktesspridning som bevis, att ignorera vetenskapligt grundade åsikter, och i allmänhet, lägga alla rationalitet åt sidan. Det är inte det vi kämpar för.

Vi kämpar för att fler av de kanske 20 000 personer som blir utsatta för våldtäkt i Sverige årligen ska se sina gärningsmän dömda - nu döms istället ca 200 personer per år för våldtäkt - eller åtminstone se sin sak prövad i domstol. Vi kämpar för att det ska bli lättare att åtala partnermisshandlare, och för att skydda de som hotas eller misshandlas av en f d partner. Vi kämpar för att våldtäktsoffer som vågat anmäla och fått sina gärningsmän dömda inte ska bli mobbade och utfrysta i sin skola med skolledningens goda minne.

Hjälper det en enda av dessa personer att detta fall utreddes så fruktansvärt dåligt? Att vissa -mer långt sannolika - misstänkta inte utreddes alls, såsom slaktaren? Att fotokonfrontationerna med de prostituerade gjordes på ett sätt vi mycket väl nu vet innebär enorm risk för vittnespåverkan och ryktesspridning?

Detta har ingenting med prostitution att göra, eller ens narkotikamissbruk. Vilken människa som helst som blir presenterad med bilder och suggestioner på samma sätt löper stor risk att få sitt minne förvrängt.
Är det meningen att jag ska tro att feminismen har något att tjäna på att dessa osunda metoder accepteras i förundersökningar?

Orkar jag kommentera det mamman påstod att dottern berättade?
Jo, jag måste det. Här har vi alltså ett erkänt samhällsproblem som dessutom drabbar flickor i mycket större utsträckning än pojkar, nämligen sexuella övergrepp på barn.
Det är borde vara av största vikt för alla, och särskilt feminister, att diskussionen kring detta inte tillåts kapas av sensationslystnad kring sådana här extremt osannolika utsagor. De riskerar både att göra de verkliga offren mindre trovärdiga, och dessutom att avtrubba allmänheten mot det verkligt vidriga i deras historier.

Vem orkar bli riktigt indignerad när en fritidsledare har tar 13-åringar på brösten och kommer undan med det, när det här fanns en 2-årig flicka som under loppet av 8 månader i samtal med mamman drog sig till minnes hur hon såg sin pappa mörda, stycka, måla, fotografera, tillaga och äta en prostituerad kvinna, när flickan bara var året gammalt? Allt enligt mammans återberättande av deras samtal.

Är det meningen att jag ska tro att det gynnar feminismen eller någon av feminismens offer att detta betraktas som trovärdigt?

Sanningen ska göra oss ALLA fria. Någon annan definition av feminism kommer jag aldrig acceptera.

Erik Rodenborg sa...

Suzanna
Har vi läst samma bok?
Troligen inte. Jag har läst upplagan från 1999, jag antar att du kanske har läst en senare.

Jag har hört att Lindeberg ska ha tonat mer sin retorik i den senaste. Jag har inte kollat.

Vad gäller upplagan från 1999 står jag fast vid att jag anser att både retorik och den människosyn som antyds i den är ruggig...

PS.
Har du läst Lars Borgnäs bok förresten? Om inte, så rekommenderar jag dig att göra det.

Suzanne sa...

Jag läste originalupplagan.

Erik Rodenborg sa...

I så fall har vi mycket delade meningar om den. Milt sagt. Har du läst Borgnäs?