fredag 1 april 2011

Vapenembargot mot Libyen

Å ena sidan försöker västmakterna ge intrycket av att man "stöder" upproret mot Khadaffi, å andra sidan har man infört ett vapenembargo som riktar sig lika mycket mot båda sidor. Eftersom Khadaffi är beväpnad till tänderna och rebellerna nästan endast har handeldvapen är ju detta ett de facto STÖD till Khadaffi. Det börjar alltmer likna Bosnien.

Man vill alltså kontrollera situationen genom sitt luftherravälde men vill inte att oppositionen segrar av egen kraft.

11 kommentarer:

Tidlösa sa...

Det här är egentligen en fristående fortsättning på debatten under rubriken "Anti-imperialist eller sektledare", men eftersom detta är ditt senaste inlägg om Libyen postar jag mina kommentarer här istället. Nu har jag alltså äntlígen lugnat ner mig! Min kritik av "vänstern" kvarstår dock.

Tidlösa sa...

VÄNSTERNS LIBYSKA HÄRDSMÄLTA

Både Vänsterpartiet, Miljöpartiet och delar av SP stödjer “FN:s” krig mot regimen i Libyen. Detta är anmärkningsvärt och visar att vänstern en gång för alla vill markera att den tillhör etablissemanget. (Jag återkommer till SP-majoritetens ståndpunkt.)

Uppenbarligen är det en ny röd-grön allians som lockar, denna gång med Håkan Juholt. Och i Miljöpartiets fall kanske t.o.m. Alliansen.

Den materiella basen för det inträffade torde vara mellanskiktens privilegierade ställning i de imperialistiska metropolerna, en ställning som endast kan upprätthållas genom krig, utsugning och ekonomisk utpressning mot ”tredje världen”. Delar av dessa mellanskikt radikaliserades under 1960-talet, men verkar nu ha återvänt till fadershuset. Kanske finns det en koppling till arbetarrörelsens snöpliga kollaps under finanskrisen, då i princip inga protester alls ägde rum, och regeringen Reinfeldt blev återvald (jfr. detta med de stora protesterna mot Bildt under nittiotalskrisen). Detta har fått de ”radikala” mellanskikten att gå högerut.

FN har i praktiken tagit sig självt rätten att attackera sina egna medlemsländer, även om dessa inte hotar något annat medlemsland. Det är en helt ny säkerhetspolitisk doktrin. Det är en offentlig hemlighet att stormakterna bestämmer inom FN. Stormakterna har alltså gett sig själva den lagliga ”rätten” att intervenera i andra länders inre angelägenheter, med FN som ”legal” täckmantel. För tio till femton år sedan hade stora delar av vänstern protesterat mot en sådan dramatisk förändring av FN:s roll i världen. Idag sluter man upp bakom den! Visst är det sant att USA brukar göra lite som de vill, även om de misslyckas i FN:s säkerhetsråd. I *den* meningen har ingenting nytt inträffat. Likväl ger den nya doktrinen stormakterna en ny möjlighet att pressa mindre länder som Sverige in i fållan. Det är svårare för ett litet land att gå emot ”FN-beslut”!

Regeringen Reinfeldt använder FN-resolutionen till att knyta upp Sverige till NATO i ännu högre utsträckning än tidigare. Istället för att försvara den traditionella svenska alliansfriheten, har vänstern i praktiken accepterat detta. Sverige håller på att smyganslutas till den USA-ledda militäralliansen för kommande resurskrig i tredje världen. Vänsterpartiet och Miljöpartiet hejar på, SP:s Andreas Malm krävde rentav att högerregeringen skulle skicka JAS-plan innan beslutet ens var fattat.

Observera också att Libyen är ett av de få relativt oberoende arabländerna. Det är givetvis ingen slump att ”FN” attackerar Libyen. Det beror på att samarbetet mellan Khaddafi och västmakterna är ett machivelliskt resonemangsäktenskap. Detta till skillnad från västmakternas samarbete med Mubarak, saudierna, kungen av Bahrain, o.s.v. Västmakternas mål är självfallet inte att utsträcka arabrevolutionen till Libyen, vilket är det oerhört naiva, nej cyniska, argumentet som förs fram av ”vänsterns” representanter. Det är att utsträcka sitt eget inflytande över Libyen och dess oljetillgångar. Om detta lyckas, kommer styrkeförhållandena att slå över till arabrevolutionens *nackdel*.

Detta är uppenbart. Ändå har vänstern oerhört snabbt, nästan som på befallning, börjat yla med de resurskrigande vargarna.

Tidlösa sa...

Det här är ett paradigmskifte.

Det kommer att få konsekvenser, både inrikespolitiska och utrikespolitiska. Man kan inte vara konsekvent motståndare till etablissemanget eller ens högerregeringen i inrikespolitiken, om man samtidigt understödjer dess utrikespolitik. Jag tror att både Miljöpartiet och Vänsterpartiet under de närmaste åren kommer att bli mer öppet EU-vänliga, Miljöpartiet även mer NATO-vänliga (givetvis under FN-täckmantel). På så sätt kommer de att bli pålitliga allierade till SAP eller Alliansen. Även rent ”teoretiskt” borde det få konsekvenser. Det skulle inte förvåna mig om vänsterintelligentsian ”omprövar” sitt motstånd mot Gulfkriget, Kosovokriget, Afghanistankriget och Irakkriget. Av symboliska skäl kommer de givetvis fortsätta sitt ”stöd” till palestinierna, men hela tiden med baktanken att en tvåstatslösning givetvis måste vara ”realistisk” (läs passa Israel och därmed USA).

Så slutade alltså sagan om 68-vänstern. Det började som en protest mot Vietnamkriget och slutade med uppslutning kring en högerregering i samma ögonblick som den de facto ger upp Sveriges alliansfrihet och skickar stridsflygplan till tredje världen.

Okej, då vet vi det.

Slutligen något om SP. Detta parti låtsas motsätta sig ”FN” och NATO. Men vad är deras alternativ? Jo, att västmakterna skall beväpna rebellerna i Libyen så att dessa själva skall kunna störta Khaddafi. Det vill säga, SP vill att imperialisterna skall bedriva krig mot Khaddafi via ombud, istället för direkt. SP vill alltså att USA skall agera som man gjorde i Afghanistan på 1980-talet: beväpna inhemska rebellgrupper utan en *direkt* intervention. De afghanska rebellerna, en koalition av reaktionära klanledare och muslimska fundamentalister, fick som bekant Stinger-missiler som de ”under egen kontroll” använde för att ”skydda civilbefolkningen” mot ”diktatorn Babrak Karmal” (och givetvis Sovjetunionens armé). SP vill att USA skall använda exakt samma strategi i Libyen. Och detta skall föreställa en opposition mot imperialismen!

Vid första anblicken verkar SP:s ståndpunkt oerhört naiv. Hur skall man få fram vapnen till rebellerna utan att bomba Khaddafis styrkor från luften? Och varför i all sin dar skulle Obama, Sarkozy, Cameron och Reinfeldt skicka något över huvud taget till den libyska oppositionen, om de inte är helt säkra på att den är pro-imperialistisk? (Anta att någon skulle kräva att USA skickar Stinger-missiler till Hamas! En sådan person skulle bli avfärdat som en dåre.)

Men nej, SP:s ståndpunkt är inte naiv. Det är inga politiska duvungar vi snackar om här. De har varit med tidigare. Den är cynisk. SP pressas från två håll: från den ”breda vänster” som slutit upp bakom NATO och Reinfeldt utan större åthävor, och från den radikalare vänster som SP på något sätt ändå ser sig som en del av. Det är *detta* och ingenting annat som gjort att SP intagit en mittemellanståndpunkt. Det är ett sätt att låtsas vara ”radikal” utan att alienera den huvudfåra som stödjer bombingarna. Mig veterligen har SP dessutom aldrig konkretiserat hur vapnen skall kunna få rebellerna utan flygunderstöd från NATO, vilka vapen det i så fall rör sig om (Stingers?), och så vidare. De kan inte konkretisera detta, för då skulle vänstermasken falla, nämligen!

Tidlösa sa...

Hur detta kommer att påverka SP i framtiden, vet jag däremot inte. SP är till skilland från V och Mp en relativt liten grupp. Smågrupper utan politiskt inflytande kan inta vilka konstiga ståndpunkter som helst och på något märkligt sätt ändå komma undan. Det maoistiska SKP intog ännu mer anmärkningsvärda ståndpunkter cirka 1976-84, men lyckades på något märkligt sätt ändå förbli ”vänster”. Hade SKP varit ett massparti, hade de antagligen förvandlats till ett nationalistiskt-populistiskt borgerligt parti.

Det här förklarar också varför en viss sorts allmänt bisarra småsekter kan inta pro-imperialistiska ståndpunkter, trots att de är oerhört ”röda” i alla andra frågor. Jag nämner inga namn, men under min egen sejour i sektvänsterträsket har jag stött på personer som krävt att Norman Schwarzkopf borde ha tagit Baghdad, att USA borde ha matbombat Somalia, att man borde ha stött Jeltsin mot parlamentet i Ryssland, att Kroatiens Operation Storm på något sätt var berättigad (den fick de facto grönt ljus av Bill Clinton), etc. Och detta från grupper eller enskilda individer som i alla andra sammanhang är ”tokvänster” eller sektvänster! Dessa sektoida grupper kan vi lämna därhän. Släpp då våra händer och återvänd till träsket…

Jag uppfattar kriget i Libyen som en konflikt mellan två grupper som båda vill betjäna imperialismen. På ena sidan Khaddafi, denna ”dictator for hire”. På andra sidan den ”demokratiska” oppositionen, en allians av reaktionära klanledare, överlöpare och muslimska fundamentalister. (Låter som rebellerna i Afghanistan på 1980-talet.) Till en början intog västmakterna i praktiken ståndpunkten att Khaddafi borde få sitta kvar, något som i förbigående sagt storligen besvärade Carl Bildts beundrare i medierna. En borgerlig beundrade tvingades säga att Bildt är ”närmast autistisk” och egentligen inte menade vad han sade! Nu har man ändrat strategi. Frankrike har t.o.m. erkänt rebellernas alternativa regering, kanske för att det ofta har varit just franska intressen i Afrika som Khaddafi utmanat i sin strävan att förvandla Libyen till en regional stormakt. Rebellerna har också väldigt snabbt accepterat västmakternas propåer och således förvandlats till något som liknar de ”fronter” USA och CIA såg till att föra till makten i Irak efter Irakkriget.

Hur det hela kommer att sluta, är däremot en öppen fråga. Faktum är, att västmakterna rent ”machiavelliskt” borde ha fortsatt att stödja Khaddafi. Istället har de hamnat i en situation som riskerar att bli ett nytt Irak! Det är givetvis också därför Khaddafi är seg och vägrar ge upp. Han räknar med att västmakterna antingen kommer att svänga, eller att någon form av fredsuppgörelse trots allt kan komma till stånd. Vilket jag inte utesluter heller. Det är just det här manövrerandet som SP använder som argument för att oppositionen egentligen är ”anti-imperialistisk”, vilket det givetvis inte alls betyder. Drömscenariot för USA, Frankrike och Storbritannien vore en stabil rebellregering som bjuder in ”utländska investerare” till att plundra Libyens naturtillgångar, ger västmakterna baser, ger upp ambitionen att göra landet till en regional stormakt, etc. Det är ingen slump att det är just Khaddafi man huggit i ryggen när han halkat på bananskalet, medan Israel och gulfstaterna hålls om ryggen…

Måste man verkligen påpeka sådana elementa för gamla 68-radikaler år 2011?

Ja, uppenbarligen måste man det.

Jag tänker dock inte göra det i fortsättningen.

Jag lämnar härmed ”vänstern” åt dess öde.

Erik Rodenborg sa...

Du diskuterar ledarskapet för upproret, men inte dess sociala bas. Faktum kvarstår att de revolterande på mycket kort tid tog över större delen av Libyen, och att endast Khaddafis överlägsna militära styrka kunde ändra på detta.

Det säger en del om stämningarna i befolkningen.

Du skriver: "Hur skall man få fram vapnen till rebellerna utan att bomba Khaddafis styrkor från luften? " För att häva vapenembargot mot oppositionen krävs faktiskt endast att Egypten skulle hjälpa till, eftersom det är den del av Libyen som gränsar till Egypten som hålls av rebellerna.

Visst är väst ute efter oljan etc. men på något sätt måste man ändå ha någon form av linje för att försvara befolkningen mot en desperat regim som i sina dödsryckningar skulle kunna vara förmögen till oerhörda illdåd. Har du några förslag?

Pratade igen med AG för några dagar sedan och insåg att en diskussion mellan er två i frågan i hög grad skulle vara värd att lyssna på.

Intresserad?

PS. Varför kallar du dig "Tidlösa"? Inspirerad av namnet på TS Adyars svenska tidskrift?
:-)

Tidlösa sa...

Jag tycker inte du riktigt går i närkamp med det jag säger…

Rebellerna i Afghanistan på 1980-talet hade en bred social bas, de försvarade civilbefolkningen mot Sovjet och PDPA, och man kunde smuggla in vapen via Pakistan (vilket USA också gjorde!). Ändå tog SP ställning mot både Sovjet och rebellerna. Idag stödjer de däremot indirekt en amerikansk intervention i Libyen. Varför? Vad har förändrats? Ingenting, annat än att SP har gått åt höger… Det är därför det helt plötsligt har blivit så viktigt att inta en ”linje”…

Vidare. Varför kräver inte SP rent pragmatiskt att Iran smugglar vapen till sina shiamuslimska bröder i Bahrain? Varför kräver de inte att Iran och arabstaterna smugglar vapen till palestinierna i Gaza? Det går väl också att göra via Egypten, antar jag… Varför kräver de inte att Ryssland skickar MIG-plan till Kuba eller Venezuela? Och så vidare. Det beror på att de inte finns någon särskild politisk press på dem att kräva *det*, låt säga från shiamuslimska militanter eller latinamerikansk gerillavänster. Däremot finns det ett väldigt konkret tryck på dem att stödja ”FN” och NATO i Libyen, och det är givetvis därför de plötsligt blivit så ”pragmatiska” där…

Man undrar också varför SP inte stödjer Hugo Chavez´ eller Afrikanska Unionens medlingsförslag? Är inte det tillräckligt ”pragmatiskt”? Varför inte… Givetvis för att gruppen pressas av västopinionen, inte opinionen i Caracas eller Johannesburg…

Har du förresten läst Internationalens ledare ”JAS-vägen till helvetet”? Killarna på redaktionen har gett upp, verkar det som. Samtidigt länkar Internationalens hemsida ändå till diverse krigshetsande SP-bloggar.

Suck.

Tidlösa sa...

Varför kallar jag mig Tidlösa?

Nja, jag tyckte namnet lät feministiskt, på något sätt. En klockren täckmantel, eller?

Jag visste inte att Adyars tidskrift hette Tidlös Visdom.

Erik Rodenborg sa...

Jag HAR ingen klar linje om Libyen. Men i Afghanistan hade Kabul-regimen i alla fall ett starkt stöd i Kabul, vilket visade sig av att de faktiskt vågade dela ut vapen till befolkningen efter att Sovjet lämnade. I motsats till Khadaffi som bara verkar prata om saken.

Jag vet inget om SP i frågan men självfallet borde Gaza få vapen från Egypten (vilket det redan får, men de borde få det mer effektivt.)

Och naturligvis borde Ryssland skicka MIG-plan till Kuba och Venezuela.

Etc.

Jag misstänker att imperialismen vill ha en maktdelning i Libyen, där ingendera sidan vinner tillsvidare, så att väst kan manövrera.

Men mina ev. åsikter om Libyen borde jag ligga lågt med tills jag vet mer. Det kan ju vara att Khadaffis sociala bas är större än vad som framgår, men jag tror det inte.

Hur mycket av landvinningarna från 70-talet finns kvar efter högervridningen de senaste årtiondena. Det vet jag inte heller.

Osv.

Erik Rodenborg sa...

PS.
AG anser att regimen i Libyen är fascistisk, liksom den iranska, och verkar alltså mena att kriget i Libyen därför är ett antifascistiskt krig. Och att man har rätt att sluta allians med västmakter för att bekämpa fascismen. Om jag inte har missuppfattat honom på några punkter.

Tidlösa sa...

Ja, det stämmer. AG har alltid ansett att regimen i Libyen är fascistisk, eller åtminstone starkt lutat åt det hållet.

Själv vet jag inte tillräckligt om regimens konkreta utseende för att uttala mig i den frågan. Däremot finns det uppenbara likheter mellan vissa av idéerna i ”Den Gröna Boken” och den klassiska fascismen: organisk nationalism, korporatism, falsk ”folkmakt”, patriarkat, religiös fundamentalism, etc. Det enda som saknas är Führerprincipen, men den finns ju i verkligheten istället. Frågan är dock hur mycket av idéerna i ”Den Gröna Boken” som Gaddafi förverkligat i praktiken? Det är det jag inte riktigt har förstått, och jag har inte hunnit sätta mig in i den frågan. Av allt att döma har ju Gaddafi svängt mer än en gång både inrikes- och utrikespolitiskt.

Frågan om t.ex. Afghanistan och PDPA är inte okomplicerad. Upproret mot PDPA började som bekant redan innan Sovjet intervenerade, men observera att deras första åtgärd var att mörda den radikale Amin! Jag lutar åt att ”mot båda sidor” var den korrekta ståndpunkten efter 1979, detta för att man annars skulle hamna i den märkliga ståndpunkten att man vill försvaga Sovjet i Östeuropa och på hemmaplan, men stärka dem i Afghanistan! Både Afghanistan och Östeuropa var ju delar av den sovjetiska byråkratins intressesfär och cordon sanitaire. (Jag antar att vi alla stödjer de demokratiska revolutionerna 1989-91.)

Det som stör mig är att en så stor del av vänstern allierar sig med imperialismen.

Västmakternas attacker mot Serbien, Afghanistan, Irak och Libyen har inga likheter med andra världskriget (jag stödjer de allierade – på *den* punkten misstänker jag att Tidlösa och AG är överens). Det nya är att vi idag har en situation då vilken bandit som helst vågar utmana imperialismen, vilket gör att man inte automatiskt kan eller bör ge ”militärt” stöd till dem. Det är dock inte detsamma som att uppfatta västinterventioner som ”det mindre onda” eller det absolut önskvärda, vilket – om man formulerar det ”teoretiskt” – är vad stora delar av allmänvänstern kommit fram till.

Under en stor del av 00-talet hade jag inställningen att västinterventioner i vissa lägen faktiskt var ”det mindre onda” och att man därför skulle stödja USA:s bombingar av talibanerna. Idag har jag övergett den ståndpunkten, som i mitt fall dessutom var kopplad till ett slags ”sosseri” på hemmaplan. Jag uppfattar den som absurd.

Jag anser mig inte ha några absolut klara politiska positioner, utan är inne i en övergångsfas. ;-)

Det verkar dock som att mina provisoriska positioner snarast påminner om de triviala vänsterståndpunkterna…som dessa såg ut för 20 år sedan.

Tidlösa är uppenbarligen en anakronism.

Erik Rodenborg sa...

Med tanke på vad som hände senare i landet hade det nog varit bättre för folket i Afghanistan om Sovjet hade fortsatt existera och fortsatt ge stöd till PDPA-regimen i Kabul.

Den föll ju inte när Sovjet drog tillbaks trupperna utan först när Jeltsin drog in det ekonomiska stödet.

Ännu ett av Jeltins förräderier....