söndag 26 juni 2011

Ett förslag att studera förhistorisk gudinnetro - i Sovjet!

Det var 1990. Jag hade ett studentrum vid Västra Skogen i Solna. En tjej jag kände hade en kompis, eller kanske var det en tillfällig pojkvän, från Mexiko. Han läste på universitet i Sovjetunionen. Han jobbade dock i Sverige över sommaren och början av hösten, och behövde någonstans att bo. Hon förde samman oss och föreslog att han skulle dela rum med mig.

Jag accepterade. Så under två och en halv månad delade jag mitt 17 kvadratmeters studentrum med honom. Stiftelsen Stockholms Studentbostäder skulle möjligen haft en del invändningar om de hade fått reda på det. Men det fick de förstås inte.

En kväll när jag kom hem hade han en tjej där. Hon var också från Mexiko, och hon studerade också i Sovjetunionen. Hon var lite nyfiken på vem jag var, och jag berättade om hur jag studerade frågor som "matriarkat" och förhistorisk gudinnetro. Och om svårigheterna att övertyga de arkeologiska och religionshistoriska institutionerna att det var ett legitimt forskningsfält.

Hon tyckte mina ämnen var både sympatiska och intressanta. Och hon kom med ett djärvt förslag. Hon tyckte jag skulle ansöka att få forska på dessa i Sovjetunionen. Hon hade den bestämda åsikten att det där skulle vara lättare där att få igenom det som avhandlingsämne och få det godkänt.

Det fanns en god chans att hon hade rätt. Den sovjetiska arkeologin och etnologin var ju starkt influerade av Morgan och Engels. Förslaget var klart tilltalande.

Å andra sidan var det ju ett väldigt projekt. Jag skulle nog tvingas att lära mig ryska, och omställningssvårigheterna skulle vara stora. Jag hade ju svårt att slita mig ens från Stockholm, och att åka till ett land som Sovjetunionen i flera år fyllde mig med en obestämd skräck. Samtidigt var det oerhört frestande.

Nu blev det ju inte så. Jag fick inte ändan ur vagnen och det var ju lika bra det. För ungefär ett år efter vårt samtal upplöstes ju Sovjetunionen.

Och jag undrar faktiskt vad som hände med den sovjetiska arkeologin och etnologin. Jag misstänker att arbeten som påminner om exempelvis ZA Abramovas imponerande "Palaeolthic art in the USSR" från 1967 som analyserade Sovjets paleolitiska figuriner och definitivt satte in dem i ett helt annat perspektiv än motsvarande arbeten i väst, inte produceras i Ryssland idag. .

Jag tänker också på Esther Jacobsons "The Deer Goddess of ancient Siberia" från 1993. Esther Jacobson kom ju inte från Sovjet, men nästan alla hennes referenser var sovjetiska. Utifrån dessa kunde hon utveckla ett både djärvt och trovärdigt perspektiv på den sibiriska älg- och hjortgudinnan.

Den sovjetiska forskningen på området var ju lite av en mörk kontinent för oss i Västeuropa. De flesta kan inte ryska, eller för den delen andra slaviska språk. Marija Gimbutas kunde det, och det märks hur hon faktiskt drog nytta av den sovjetiska och östeuropeiska forskningen.

Idag har förmodligen de amerikanska och västeuropeiska modeteorierna på området invaderat den postsovjetiska forskarvärlden. Men kanske inte helt. För att kunna få en realistisk bild av detta borde man nog lära sig ryska. Som ett minimun.

Det verkar även denna gång oöverstigligt. Men, återigen, väldigt lockande…

2 kommentarer:

Johanna sa...

Man (eller kvinna) kanske kan tänka sig att alliera sig med en svensk forskare som behärskar ryskan? Jag minns från min tid på littvet inst på sthlms univ att det fanns ett par stycken. Jag minns också att de hade en helt annan inställning till både genus och forskningens uppgift än de flesta med svenskt påbrå. En tanke.

Erik Rodenborg sa...

Ja, kanske. Men jag tror jag faktiskt har bestämt mig att själv försöka lära mig ryska. Om, säger om, jag lyckas kommer verkligen en ny värld att öppna sig!