tisdag 21 juni 2011

Från jorden till månen

Har fått ett nästan obegripligt starkt intresse för månen.

Det började egentligen när jag läste David Icke, och hans dumheter om att månen var skapad av reptilerna för att kontrollera människorna.

Ju mer jag tog del av Ickes nästan patologiska månfobi ju bättre tyckte jag om månen.

Så nu läser jag allt jag kommer över om denna vår närmaste granne i rymden.

Just nu har jag roat mig med att läsa Jules Vernes "Från jorden till månen". Jag läste den som barn, tror jag, men i motsats till "Till jordens medelpunkt" som jag minns det mesta av, är mina minnen av Jules Vernes månbok mycket dimmiga.

Egentligen handlar den om ett gäng galningar som får för sig att med hjälp av en kanon skjuta upp sig till månen utan att ens ha en antydan till någon realistisk plan för hur de ska ta sig tillbaka. De har nämligen också fått för sig att det finns luft (och troligen liv) på månen, så de tror att när de väl kommer dit kommer de att kunna leva ganska så bekvämt där, eller åtminstone i månens behagliga atmosfär kanske kunna bygga en ny kanon som kan hjälpa dem tillbaka.

Men nu missar de dessbättre månen, och i slutändan kommer de tillbaka till jorden.

Lite lustigt är förstås att de startar resan från Florida i USA, och att projektet som sådant är amerikanskt. Det låter ju nästan profetiskt. I själva verket är den närmaste parallellen i verkligheten till berättelsen inte månlandningen juli 1969 utan den färd som föregick den. Nämligen den amerikanska bemannade rymdsond som rundade månen december 1968.

Annars vimlar berättelsen av fysikaliskt omöjliga saker, inte endast utifrån det vetande vi har idag utan så vitt jag fattar även utifrån vad man visste när Jules Verne skrev boken.

Men det var faktiskt mycket underhållande att läsa den.

Och det är ju tråkigt att USA avbröt sitt månprogram när de väl fått den prestigevinst över Sovjet de ville ha....

Men nu kan man kanske hoppas på Kina....

4 kommentarer:

Tidlösa sa...

Jävla diktaturkramare. :O

Allvarligt talat, det finns en uppföljare också. Den finns i olika översättningar på svenska. Ibland heter den "Barbicane & Co", ibland något i stil med "Allting upp och ner".

Den handlar om hur mångänget spårar ut totalt, och försöker ändra jordaxelns lutning i syfte att få nordpolen att hamna i New York, detta för att de inte orkar åka till nordpolen själva. De borrar en gigantisk kanon i Kilimanjaro som skjuter ut en projektil vars dragningskraft eller rekyl på något sätt skall få Jorden att tippa över ända. Haken är att hundratals miljoner människor kommer att dränkas!

Romanen är skämtsamt menad, men jag har läst i en bok att Verne egentligen var utvecklingspessimist.

Optimismen i hans tidiga romaner framtvingades av förläggaren. I flera senare romaner spårar hans gamla hjältar ur, däribland just "Barbicane & Co". Tydligen finns det även senare romaner där budskapet ganska öppet är pessimistiskt - just den här är åtminstone formellt en komisk berättelse.

Erik Rodenborg sa...

Angående halsbrytande historier som utspelar sig på månen kommer jag att tänka på "Den stora månskenskomplotten". Det var ett äventyr i Kalle Anka i början av 60-talet.

Det handlade i princip om att Björnligan ville att det skulle bli mörkare på nätterna, så att de skulle lättare kunna begå brott då utan att bli upptäckta. Så de sände upp en månraket med syftet att måla månen svart så att den inte skulle lysa.

Jag minns inte hur det slutade men jag antar att de misslyckades. Dels för att skurkarna brukar förlora i Kalle Anka, dels för att när jag kollade senast lös månen fortfarande.
:-)

Anonym sa...

Kan tipsa om en roman av signaturen Andrè Laurie som beskriver hur man med en magnet drar ner månen till en landningsplats i Sudan.

Hälsningar, Peter Harold
Svenska Jules Vernesällskapet

Erik Rodenborg sa...

Tack! Den MÅSTE jag läsa. Vad heter den?

Låter som det värsta mardrömsscenario man kan tänka om man tar det på allvar. Men var det kanske så att den som skrev boken saknade varje begrepp om, exempelvis, månens storlek?