96 år efter den första delen av Jules Vernes berättelse om månresan kom Arthur C Clarkes "A fall of moondust" 1961 (svensk översättning "SOS från törstens hav" 1963).
Den utspelar sig också på månen, men i en tid där det redan finns en mänsklig koloni där. Den är naturligtvis mer vetenskaplig än Vernes bok, och enligt min åsikt också mycket bättre skriven.
Den handlar om en kommersiell nöjestripp på månen, som plötsligt går snett. En månfarkost som transporterar rika turister över månen sjunker plötsligt djupt ner i måndamm - resultatet av en månbävning. Om scenariot är realistiskt kan inte jag avgöra, men det ter ju sig mer realistiskt än Vernes.
Bokem är faktiskt riktigt spännande. Det blir en riktigt klaustrofobisk känsla när man läser om farkosten som ligger långt under månytan, med passagerare som inte vet om de kommer att upptäckas i tid.
Annars är det ju numera inte så vanligt med sf-romaner som utspelar sig på månen. Den ligger lite för nära, och är lite för välbekant, och saknar ju liv.
Det roligaste i Clarkes bok är nog denna mening: "Som de flesta andra måninvånare tycktes han ta för givet att ingenting av större vikt inträffat före den 8 november 1967, då ryssarna firade femtioårsdagen av revolutionen genom att sända den första bemannade raketen till månen". Alldeles bortsett från att femtioårsdagen av revolutionen firas den 7, och inte den 8 november, är det ju lite kul att Clarke vågade komma med en sådan förutsägelse.
Men trots denna, beskrivs detta månsamhälle som så kapitalistiskt, att man kan anta att han ändå utgick från att amerikanarna snart lyckades hinna ikapp.
Clarke kunde i sina tidigare romaner ofta skapa spänning med ganska små medel. Att många av han hans senare ofta är rent pinsamma ändrar ju inte på detta...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar