Askljuset är inte det enda egendomliga fenomenet som har iakttagits i samband med Venus. Ett fenomen som till och från kunde ses mellan 1645 och 1764 var det som numera kallas fantomsatelliten. Den var vad som verkade vara en satellit som kretsade runt Venus och iakttogs första gången 1645 av Francesco Fontana.
Sedan sågs den av Christian Huygens 1672 och 1686. Huygens var nu inte vem som helst utan den som upptäckte Saturnusmånen Titan 1655. Han rapporterade att Venus satellit befann sig på ett 3/5 avstånd Venus diameter, och objektet bedömde han hade ungefär en fjärdedel av Venus diameter.
1740 rapporterades satelliten av James Short, som bedömde dess diameter till en femtedel av Venus´.
Den iakttogs bland annat även 1759, och 1761. Och samma år rapporterade Montaigne av Limoges flera iakttagelser. Han hade tidigare varit skeptisk till satellitens existens, men sade sig nu vara övertygad. Han hävdade att han vidtagit alla tänkbara åtgärder för att undvika en optisk illusion.
1763 kalkylerade den tyska astronomen J. Lambert att satelliten låg i en bana cirka 417.000 kilometer från Venus, med en omloppstid på 11 dagar och 5 timmar.
De senast kända observationerna skedde 1764. Och sedan sågs den aldrig mer.
Maximilan Hell diskuterade ämnet 1766, och kom till slutsatsen att alla observationer troligen varit optiska illusioner. Det slutliga ordet ansågs ha sagts av Paul Stroubant 1887, som gick igenom alla rapporter och ansåg sig ha funnit förklaringar till alla, som bland annat innefattade planeten Uranus och stjärnor som från vår utgångspunkt råkade befinna sig "nära" Venus.
Och så är den allmänna uppfattnings sedan dess. Garry E Hunt och Patrick Moore (1982) (som jag hämtat uppgifterna från) skriver: "Admittedly, it is strange that observers as skilled as Cassini and Short fell into an elementary trap, but since the satellite is undoubtedly non-existent there is no alternative." (s.98). Och: "Has there been a satellite of appreciable size, it could not have escaped detection in the Space Age". (s. 99).
Jag måste nog säga att jag tycker att Hunt och Moore är lite tråkiga. De står förstås, på gott och ont, med båda fötterna på jorden.
Någon som inte på samma sätt gjorde det var den sovjetiske astronomen Felix Zigel, som i slutet av 1950- och början av 1960-talet drev tesen att Mars satelliter Phobos och Deimos var konstgjorda och hade tillverkats av utomjordingar någon gång mellan 1862, då man vid noggranna studier av Mars inte kunde upptäcka dem, och 1877, då de först upptäcktes.
Vad har nu detta med saken att göra? Tja, med hjälp av samma metod skulle man ju kunna anta att Venus (konstgjorda?) satellit fanns fram till 1764-1765, då den monterade ned….
:-)
Sannolikt? Nej. Fantasieggande. Ja.
På något sätt förlorade astronomin, kan man kanske säga, en form av fantasifull kreativitet när Sovjetunionen föll…
Referens: Garry E Hunt/Patrick Moore, The planet Venus, London 1982
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar