söndag 20 november 2011

Spökerierna på Kvarnhagsgatan

Idag är det årsdagen sedan jag flyttade in på Kvarnhagsgatan 136 i Hässelby Gård. Söndagen den 20 november 1977.

Jag hade kontraktet från den 15 november men det var först den 20 som jag flyttade in. Det var den första "riktiga" lägenhet jag hade. Innan dess hade jag bland annat bott på hotellhem, i kollektiv och för den delen också på psykiatriska kliniker.

Det kändes spännande att flytta in.

Det blev också spännande, på ett sätt jag nog inte hade förutsett. Det började nämligen snart att "spöka".

Missförstå mig inte, jag tänker inte skriva en artikel inspirerad av Discoverys "Haunted" eller TV4:s "Det okända". Jag trodde inte ens då att det var "riktiga" spöken. Min världsbild var mer freudiansk än ockult, så jag tolkade nog mest vad som hände psykologiskt.

Men egentligen fanns det bara tre möjliga förklaringar till vad som hände under några månader. Antingen hade jag (eller en del av mig) förmågan att göra saker som de andra delarna av mig inte visste om. Eller så spökade det verkligen. Eller så hade en eller flera personer nyckel till min lägenhet och roade sig med att driva mig till vansinne.

Jag tror nog mest på det första alternativet, än idag. Även om det inte riktigt kan förklara allt som hände.

Det som hände var inte direkt otäckt, snarare bisarrt. Men allt som händer i ens egen lägenhet som inte kan förklaras kan ju upplevas som otäckt.

En av de mer bisarra och på sätt och vis fånigaste sakerna hade med snören att göra. Jag hade en massa snören i lägenheten som kom från flyttpaketen. Jag hade inte slängt dom, de låg och skräpade här och var.

Så en dag upptäckte jag att ett snöre var knutet runt ett bordsben. Jag hade inget minne av att ha gjort något så dumt, och varför i allsina dar skulle jag ha gjort det. Jag tog inte bort det, men så en dag var det borta. Men snart upptäckte jag att det hade flyttat på sig - nu var det knutet runt en sax som låg i kokvrån (jag hade inget kök).

En annan sak som till och från hände var att kylen och frysen plötsligt kunde vara avstängda. Det var lite irriterande, för mjölken kunde ju bli sur. Exempelvis.

Om man väl antar att en del av mig själv kunde göra meningslösa saker utan att jag visste om det är ju sådant inte så svårt att förklara. Men mer knepigt var en av dörrarna.

När jag flyttade in var en av innerdörrarna inte påhakad. Jag försökte göra det men orkade inte. Så en dag upptäckte jag att den var påhakad. Hade jag lyft den och hakat på den utan att veta om det? Eller hade bostadsföretaget kommit på att de missat något och utan att meddela mig gått in och fixat saken?

När jag en dag upptäckte att jag hade tre Dagens Nyheter från samma datum hemma gjorde det mig än mer förbryllad. Jag prenumererade på DN, men det kunde inte förklara de två extra exemplaren. Hade jag utan att veta om det gått till en pressbyråkiosk och köpt två Dagens Nyheter - i något sorts trancetillstånd? Mysteriet tätnade.

Det var inte bara inomhus saker hände. Jag hade svårt att sova på nätterna och brukade titta ut genom ett stort fönster. Det vette mot en väg och en natt satt jag och tittade på en man som gick med ryggen vänd mot mig. Plötsligt försvann han bara. Han verkade upplösas i blotta intet. Jag antog att jag hade kommit i någon sorts trancetillstånd och fått "missad tid" och när jag återkom till mitt normala jag hade han redan gått så långt att han inte syntes.

Personer som gick på gatan mitt i natten med ryggen vända åt mig (jag bodde tre trappor upp) inspirerade mig till små experiment. Jag började titta intensivt på dem och i nära hälften av fallen inträffade något som jag förut trodde var någon sorts folksägen. De stannade upp, började vända sig nervöst om och titta åt alla håll. Men eftersom de inte tittade uppåt såg de aldrig mig. Efter någon halv minut eller så gav de upp och gick vidare. Det förklarade jag nog med telepati. Det var väl det enda "övernaturliga" som jag faktiskt ganska så bestämt trodde på.

Längst ner i uppgången bodde en familj som jag brukade kalla för "voodoofamiljen". Anledningen till det var att i deras fönster hängde dockor på ett litet bisarrt sätt. De var fästade i snören som var virade runt deras hals. Det hela ledde nog till de mest oroande funderingar kring vilka som bodde där....

De gjorde dock aldrig något väsen av sig. Det gjorde däremot grannen under. En natt när jag, okunnig om hur lyhört det var, spelade grammofonskivor hörde jag plötsligt våldsamma slag på min dörr. Det visade vara min förtjusande granne som slog på dörren hårt - med en hammare. Han skrek att jag störde honom. Så jag stängde av musiken och trodde det skulle vara bra med det.

Men så blev det inte. Han började fixera sig vid mig och började påstå att jag sysslade med hembränning och att det kluckande ljudet från apparaten störde honom. Han verkade alkoholiserad så jag antog att det där med hembränning var någon sorts önskefantasi.

Det konstiga var nu att det kluckande ljudet av någon sorts vätska inte var någon inbillning från hans sida. Jag (och även till och från gäster hemma hos mig) hörde det också - och från min lägenhet lät det som om det kom från lägenheten ovanför min. Det var bara det att det inte fanns någon våning ovanför. Nej, det fanns inte ens någon vind, jag bodde direkt under taket.

Ja, man kan alltså säga att min vistelse på Kvarnhagsgatan 136 blev spännande. I och med att jag började på Jakobsbergs folkhögskola i augusti 1978 (som internatelev) kom jag mindre och mindre att vara i lägenheten. Och den 1 juli 1979 flyttade jag äntligen ut.

Det var hade inte varit någon drömlägenhet precis, men som sagt spännande var det.

5 kommentarer:

Gunnar Wall sa...

Högklassiga spökerier, just blandningen av till synes relativt oförargliga oförklarligheter med mystiska och hotfulla medhyresgäster är inte alls pjåkig. Borde kunna vara upptakten på en bok eller film.

Erik Rodenborg sa...

Ja, i verkligheten hände ju inget mer dramatiskt än så, men så klart, det skulle ju kunna bli inledningen till en helt annan berättelse...

Anonym sa...

Jag har bott i en lägenhet där det "spökade" i köket.

Det kunde skramla till i porslinsskåpet och när jag öppnade så låg en kaffekopp och snurrade på hyllan under. Det är helt omöjligt för kaffekoppen att lyckas trilla ner från hyllan ovanför när skåpet är stängt för den hyllan gick ända ut till skåpluckan. Och även om skåpet inte skulle ha varit stängd så kunde den omöjligt ta sig till hyllan under utan borde ha trillat ner på bänken. Detta hände alltför många gånger och i vittnes närvaro, jag var mycket noga att stänga luckorna till porslinsskåpet, men fenomenet upprepade sig ändå.

Vidare hade jag en hylla i köket där jag bla förvarade en tjock kokbok. En kväll hörde jag en duns och när jag gick in i köket så låg kokboken på golvet vid väggen på motsatt sida från hyllan den stått på. Detta började hända flera gånger och till slut kom en vän med ett vattenpass för att kolla om förklaringen kunde vara att hyllande lutade fastän man inte kunde se det med blotta ögat. Hyllan var helt rak och det var bara just denna kokbok som fick flygturer, allt annat fick vara kvar på hyllan. Hyllan var 7 cm djupare än bokens djup och boken stod längst in mot väggen.

En annan gång hade jag haft inbrott i mitt källarförråd. Inget av värde fanns där men tjuvarna hade stökat till och förstört. Jag var så arg och kände mig så kränkt. Jag satt i köket och skrev en informationslapp till grannarna att kolla sina förråd. Helt plötsligt kommer en hög med tidningar och lite papper som jag förvarat på en bänk utflygande i rummet, som om någon tagit tag i högen och bara sopat ut den. Då blev jag rädd för min egen ilska och vad man sänder ut. Kan jag ha åstadkommit det?

Intressant med detta pananormala, kokboken fick ro på en ny plats men det här med kaffekopparna såg jag som lite exotiskt så de fick bo kvar på sin plats.

Monica Antonsson sa...

Spännande!

Erik Rodenborg sa...

Ja, spännande var det...

Kommer just på en associationskedja jag dessbättre inte hade en tanke på då.

Om jag i min fantasi hade associerat snörena i min egen lägenhet som var virade runt saxar och bordsben till snörena i "voodoofamiljens" fönster som var virade runt halsar på dockor skulle jag nog... ja, blivit lite mer rädd än jag var. Milt sagt.

Men det gjorde jag faktiskt inte. Och det var bra, för jag tror inte ett skvatt på ett sådant samband. Men det skulle göra sig bra i en skräckfilm.

Min teori redan då var ju som sagt att jag knöt snörena i min lägenhet själv, i ett dissocierat tillstånd. Och det tror jag, som sagt, än idag.