onsdag 25 januari 2012

Pehr Henrik Törngren - ett märkligt och tragiskt livsöde

Pehr Henrik Törngren hette en läkare och psykoteraeut som levde mellan 1908 och 1965. Av någon oerhört märklig anledning blev jag fixerad vid honom vid 14-15-årsåldern och blev helt besatt av att ta reda på allt om honom.

Det började med att jag i slutet av mars eller i början av april 1969 lånade hans bok "Striden of Freud" från 1936 på ett bibliotek vid Hantverkargatan. Den var ett engagerat försvar av Freuds psykoanalys och ett försök att bemöta kritikerna. Det jag fastnade för var nog två saker. Dels att han var en oerhört elak och spirituell polemiker. Han hade ett sätt att skriva som grep tag i mig och som dessutom påverkade mitt eget sätt att skriva.

Dels var det en form av militant anti-moralism som fascinerade mig. Den både skrämde mig och tilltalade mig på en gång. I "Striden om Freud" verkade den sympatisk - men i en bok han gav ut 1940, "Moralsjukdomen", drog han ut konsekvenserna av den. Han förespråkade en absolut egoism och menade att moralen i sig var en sjukdom.

Jag läste "Moralsjukdomen" i september, eller möjligen oktober, 1969. Lika tilltalad som jag blivit av "Striden om Freud". lika deprimerad blev jag av "Moralsjukdomen". Jag tyckte illa om Törngrens tanke om att alla människor innerst inne är totala egoister och att om de tror något annat beror det på att de blivit moraliskt indoktrinerade under barndomen. Jag kände inte alls igen mig, och idén gjorde mig ledsen.

Men det bidrog nog till att jag i november-december 1969 slutligen kom fram till insikten att medkänslan är medfödd hos människor och att den var grunden till all vettig moral.

I "Striden om Freud" var Törngren som sagt freudian. Alltså utgick han från oidipuskomplexet som en grund för att förklara moralen. Här hade han en intressant idé som jag misstänker säger något om hans egen barndom. Han menade nämligen att grunden för ALL moral var att barnen var sexuellt bundna till föräldrarna. Det var därför, menade han, som moralen framförallt utmärkte sig för att bekämpa sexualiteten. "Överjaget" hade uppkommit som ett resultat av barnets sexuella bindning till föräldrarna och avslöjade sitt ursprung genom att förfölja all annan sexualitet. För "överjaget" var all sexualitet som INTE riktade sig mot föräldrarna i grunden en form av otrohet.

Han kallar till och med på ett ställe detta sexualiserade "överjag" för "en liten djävul som triumferade skrattar"… Det är för mig uppenbart att detta, och andra, utfall visar att han beskrev något mycket självupplevt!

Jag misstänker alltså starkt att resonemanget säger en del väsentliga saker om Törngrens egen barndom. I Per Magnus Johanssons bok "Freuds psykoanalys: arvtagare i Sverige"" finns ett kapitel om Törngren, och det korta avsnittet om hans familj ger faktiskt intrycket av att den var såväl neurotisk som dysfunktionell. Det var nog bara förnamnet.

Själv fascinerades jag 1969 av teorin. Den gick rakt in i mig, och bidrog till min önskan att ta reda på allt om Törngren.

Så under 1970 ägnade jag en stor del av min tid åt att leta reda på allt jag kunde få tag i av honom.

Efter ett tag hade jag fått tag i så mycket att jag fick en god bild av hans utveckling. Den var ganska så sorglig.

Redan något år efter att han gav ut "Striden om Freud" började han själv distansera sig från psykoanalysen, och lät snart som de kritiker han hånade 1936. Tyvärr blev hans lära än mer obehaglig än Freuds.

Om man ser på hans utveckling kan man se att för honom blev den mest extrema egoismen efter ett tag det idealiska. Hans värld verkar bli mer och mer ensam.

Annars hade han ju visserligen redan i "Psykoanalys och samhälle" 1933 också förespråkat en modifierad form av egoism. Men det fanns ändå en form av värme där, för då handlade det om en erotiskt betonad "egoism a deux". Han drömde om en värld där "hämningslösa par" förhöll sig totalt egoistiska gentemot omvärlden. Det lät ju asocialt, men det var i alla fall ganska så romantiskt. Det tilltalade mig en del som tonåring.

Men 1940 var tvåsamheten ersatt med den totala ensamheten. Och den freudianska förklaringen av samvetet/överjagets uppkomst var förresten ersatt med en annan. Nu var det inte de sexuella banden till föräldrarna som var orsaken - det var föräldrarnas hot om våld, kombinerat med deras moraliserande.

I Moralsjukdomen har Freud som förebild ersatts av den bisarre moralnihilisten Max Stirner och hans bok "Den ende och hans egendom", och dennes hyllning till egoism och allas krig mot alla. Ur askan i elden, skulle man kunna säga.

Hyllningen till egoismen fördjupas hos Törngren, exempelvis i en artikel i BLM 1942 - "Den inre och den yttre Charles Morgan". Där menar han att ensamhet är grunden för alla människors tillvara och aldrig kan övervinnas.

Men snart ändrar han sig igen. Han blir nämligen extrem behaviorist. Från och med ca 1944, driver han aggressivt tesen att "psykologi" är nonsens. Det finns inga "psykologiska" orsaker - allting beror på betingade reflexer. Hela människan är endast ett system av betingade reflexer - och "psyket" är endast en ren avspegling av detta.

Och 1952 drar han i en lätt kuslig artikel - "Fördomar i människokunskap och människobehandling" - helt nya slutsatser om barnuppfostran och "moral". Han anser fortfarande att alla människor är absoluta egoister - men nu anser han inte att det är så bra, i alla fall. Så han lägger ut texten om att varje förälder, mer eller mindre med våld, måste "inpränta goda vanor" hos barnet genom att bygga upp betingade reflexer hos dem i mycket tidig ålder.

Empati fanns inte i Törngrens världsbild. Allt var kallt och hårt och ensamt. Den enda period han verkade drömma var i början av hans freudianska period när han, som sagt, romantiskt drömde om det älskande paret, som totalt skulle strunta i alla andra mänskor. Asocialt, som sagt, men lite fint på något sätt. Sedan blev det BARA kallt och hårt.

Men kanske inte helt och hållet. Han levde ensam mot slutet av sitt liv, efter två mycket misslyckade äktenskap. Han fick hjärnblödning, troligen den 30 december 1964, och hittades först av en patient i början av januari 1965. Men när han väl var död tog många av hans patienter kontakt med andra psykiatriker och psykologer och var helt förtvivlade. Törngren var den finaste människa de någonsin träffat, sade de, hur skulle de nu kunna klara sig. De var otröstliga.

De beskrev honom som självuppoffrande, och - empatisk.

Så den empati som han helt och hållet eliminerat i sina olika teoretiska system hade han tydligen inte helt utplånat hos sig själv. På något sätt en ljuspunkt - i ett annars så ensamt och tragiskt levnadsöde.

8 kommentarer:

Gunnar Wall sa...

Jag minns att du ofta pratade om Törngren på 70-talet. Men mycket av det du skriver här var helt nytt för mig. Fascinerande. Särskilt slutklämmen.

noboytoy sa...

Kan det inte ha varit så att han i grunden var en sympatisk och snäll man men som på grund av den behandling han utsatts för i barndomen, på något sätt önskade att han hade blivit mer av en egoist, mer hårdhudad? Ett slags uppror?

Kanske ville han bara skapa debatt?

Erik Rodenborg sa...

Jag tror nog ändå att han på många sätt var ganska så egocentrisk. När han dog vägrade hans andra fru att hjälpa till med något praktiskt. Hon hatade honom. Ville inte ens tala om honom. Av vad jag hört om honom förvånar det inte direkt.

Han kunde vara både arrogant, och ofta sarkastisk. Han sa alltid vad han tyckte, även om det sårade folk. Och han sa det inte direkt vänligt och försiktigt.

Om han tyckte att någon sa något meningslöst var hans favoritkommentar något i stil med "det du säger kan bäst sammanfattas med orden "blabb, blabb, blabb"."

Men han var ganska positiv till den framväxande kvinnorörelsen i början av 60-talet - Eva Moberg omnämner honom välvilligt i sin bok "Kvinnor och människor" 1962!

Jag har läst väldigt mycket av honom, och om honom, och även pratat ingående med två personer som kände honom, dels Gösta Harding, som jag gick i terapi hos 1968-71, dels en person som var patient hos honom på femtiotalet.

Han hade få, om ens några, nära vänner, men hans patienter verkar ha älskat honom. Det är nog ingen tillfällighet att när han fick en hjärnblödning dagen före nyårsafton upptäcktes han inte förrän i januari, och då just av en patient!

Erik Rodenborg sa...

PS.
Och jag tänker nog återkomma till honom på något sätt.

Erik Rodenborg sa...

Upptäcker förresten denna artikel http://webnews.textalk.com/salutis/fran-vansinne-till-bokstavskombinationer
där det påstås att Törngren i Moralsjukdomen ville avskaffa moralen genom hjärnkirurgiska ingrepp. Det är rent nonsens. Det finns inte ens en antydan till det.

Han ville avskaffa moralen genom psykologisk upplysning - få människor att inse att de inte "vill" det de "bör". Inget annat.

Jag delar sannerligen inte hans åsikter i Moralsjukdomen, men man bör inte förvränga dem.

Jag har sett påståendet tidigare, i scientologpublikationer, och det blir inte bättre fär att de upprepas.

Bruno sa...

"Han ville avskaffa moralen genom psykologisk upplysning - få människor att inse att de inte "vill" det de "bör"."
Jag föreställer mig att han ville att vi skulle vara sådana vi är, snarare än att ständigt bära på det kategoriska imperativets bud då det lätt försätter oss i en neurotisk konflikt.

Erik Rodenborg sa...

Ja, och det skulle som sagt ha varit riktigt sympatiskt om han bara hade haft med "empati" som kategori i sitt system.

Nu hade han ju inte det - så hans alternativ till moralen var ju en konsekvent egoism.

Erik Rodenborg sa...

Se förresten också http://kiremaj70.blogspot.se/2012/01/pehr-henrik-torngrens-overjag-ett.html