fredag 17 februari 2012

Hål i bullen

Det var någon gång i min barndom, jag var kanske sju år. Eller kanske lite yngre.

Jag skulle äta en bulle.

Jag började äta och gav plötsligt till ett gallskrik. Varför då? Jo, det var ett hål inuti bullen - ett inre tomrum. Det fyllde mig med fasa.

Jag blev alltså fruktansvärt rädd. Varför? Det är svårt att säga. Mycket svårt. Jag var rädd för tomrummet, men varför?

Faktum var sedan att min mormor, som turligt nog var hemma hos oss då, efter ungefär en timmes ska man kalla det KBT-behandling, lyckades få mig att släppa min rädsla för hål inuti bullar. Det var duktigt gjort av henne.

Några år senare blev jag på nytt rädd för tomrum. Då var jag kanske tio eller elva år och läste om universums expansion. Hur allt skulle bli glesare och glesare och sluta i ett gigantiskt - tomrum.

Men tillbaka till bullen och hålet. Händelsen begåvade mig med ett nytt, egenhändigt skapat ord. Nämligen "hålbulle". Det började jag kalla bullar med inre håligheter. Men rädslan för dessa hade alltså försvunnit...

Inga kommentarer: